sockerdricka i tårna och svindlande barfotaspring i hjärtegropen

När den rätte dyker upp,
säger hjärtat till.
Och då får huvudet säga vad det vill.
♥

can i borrow your heart, just for a while?

vad ska man göra när man gett allt man har och lite till ändå, och det ändå inte räcker? när man inser att kärleken har tagit slut?

en julskinkesmörgås dansandes i magen

Jag höll på att skratta tills mina käkar ville hoppa ur led och åka på buggkurs. Agnes och jag satt och pratade på facebookchatten om hur vi skulle göra på juldagen, dansband är ungefär min värsta kategori musik någonsin, och det är tydligen ett dansband som ska spela i parkhallen i Tranås på juldagen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv stått ut med att lyssna på en hel låt, än mindre gå på en livespelning med ett band som kallas "Casanovas", man hör ju bara på namnet vad det kommer att bjudas på under kvällen. Män, strax över medelåldern, i alldeles för tighta, säkert rosa och lila trikåer, med några andra glittriga, klitschiga detaljer på. Putande ölmagar efter ett saftigt julbord och några öl för mycket. Svettiga, gråsprängda mustascher och valkiga ben som inte ens kan trampa takten. Det lockar ingenstans faktiskt.


11:58pm

Emma
HAHAHA jag dör när jag tänker på det. jag ska på dansband
hahahaha
fan ett stort svart kors i taket på det

Agnes
så är det babar då? eller ska folk till parkhallen?
jag hatar dansband
vaaar?
var är det ett kors????

















Ledsen tjej som inte vill gå på dansband, hellre äter jag en koblajja.

det gör mig ingenting att vandra i tunna skor genom den frostiga natten, så länge du är med mig.

ibland, så känns det som att jag skulle kunna gå hur långt som helst. barfota genom sahara eller bestiga mount everest med bara en liten, tunn toppluva på huvudet och nakna fingrar. jag skulle inte känna hettan och mina såriga fotsulor, inte heller den bitande kylan eller mina istappsfingrar skulle stoppa mig. för ibland, så behövs man. när ens andra halva gråter tills hon går sönder någonstans där jag inte är, värker det i varenda liten cell i kroppen. jag vill vara hos henne, låta henne ligga på min arm och torka hennes tårar. stryka henne över håret och säga kloka ord. hålla om henne tills hon somnar. för jag är ju egentligen där hela tiden, fast inte fysiskt. men ibland så måste hon få känna mitt hjärta slå och låta huvudet vila på mitt bröstben, för att verkligen känna det.

igår var en sådan dag. det spelade mig ingen roll att klockan var halv två på natten och att det var så kallt så att min andedräkt blev till ett vitt moln när jag andades ut. inget spelade någon roll, mer än att min hälft hade tårar som vägrade sluta rinna. då gjorde det mig ingenting att kränga på mig de tunna tygskorna och vandra genom natten i pyjamas. så länge vi är med varandra, spelar ingenting någon roll.

får jag gömma alla mina hemligheter i hålrummet där din hals går över till axel?

ibland brukar jag fantisera om hur mitt liv kommer att se ut om femton år. kommer jag bo ensam i en etta i en liten håla och krypa till sängs i fosterställning och låta ensamheten vara mitt enda sällskap tills john blund kommer på besök? kommer jag vandra barfota längs en dammig grusväg i Kenya och förlösa små, små spädbarn svarta som natten? kommer jag ligga i en vattensäng i en stor knarrig trävilla någonstans ute på landet med en paradisask på gravidmagen? kommer jag att sitta mitt i ett kaos av villa, vovve, volvo och män hit och älskare dit och en drös med ungar och blicka ut genom fönstret varje minut och längta bort bort bort? kommer jag ens att vara en människa med pickande hjärta och mjuka knäveck, kommer jag ens att leva och andas?

det är så mycket man inte vet, och så mycket man inte ens kan föreställa sig, hur mycket man än försöker. just idag, när jag försöker se min framtid, så är det bara ett stort, sprött, vitt blad. alldeles tomt. utan en enda bokstav eller ett litet, litet ord som vägvisning. det kan gå precis hur som helst. och jag ler vid tanken.

i måndags for jag och några fett coola vänner till den svenska huvudstaden och lyssnade på den längsta mannen i världen, han och hans gitarrer spelade på södra teatern. det var så bra så det nästan blev ett litet, litet hål i hjärtat. precis så bra var det. jag dansade runt omkring på rosa moln hela natten efter det. underbart.

örongodis.

Amanda är en magisk flicka med björnhår. Det finns nog inget finare att lyssna på en tisdagmorgon när näsan rinner något alldeles förfärligt och svalget är alldeles för rött och svullet för att ens svälja lite yoghurt. Såna dagar, då lyssnar man på flickan med björnhåret och går ut i snön och andas, känner det vita pudret knarra under kängorna och grubblar. För grubbla är min hobby. Så det så.

http://www.myspace.com/hajensmyspace

la familia.

min familj är nog bäst i världen. så det så,

sånt där rosa och luddigt som får hjärtat att slå volter.

jag har typ allt jag behöver runt omkring mig, mina vänner är verkligen världsbäst. men ibland så kan jag känna mig ensam ändå, för de är mitt allt, men jag är liksom inte deras. de har alla någon som är mer. han med stort h eller flickan som får dem att bli alldeles knäsvaga. vem fan har jag då? när de går hem och pussas och ligger sked så kryper jag ned under två stora täcken i en alldeles för stor säng som jag nästan kan ligga på alla håll och kanter i. det är ingen som knuffar på mig på natten för jag tar för mycket plats eller andas mig i nacken sådär så att alla hårstrån på hela kroppen reser sig och alla kroppens ådror sjunger. jag ligger alldeles själv. med tysta ådror och hårstrån liggandes tätt intill kroppen. det är så jävla sorgligt. Känner mig så utanför när samtalsämnet blir pojk- och flickvänner och alla har massa att prata om, och jag sitter mest tyst och ler och nickar och tittar i taket och känner hur det bränner i bröstet. all jävla ensamhet.



ingen är fan kär i mig. jag är fan rolig och lite snygg till och med. men mest rolig. och det är viktigast. så är jag snäll också! men det är ingen jävel som märker. jag vill också vara den som någon tycker är vackrast i hela universum och som längtar med hela kroppen efter att få gå på stan och hålla mig hårt i handen och visa upp mig för hela världen. vara den som någon kan titta på i timmar och aldrig få nog. hur fan ska det gå till? hur ska man vara när man själv inte räcker?

marsipan i magen och skratt i tårna.

I helgen var Anna här, det kändes fint. Vi har liksom ett eget språk, en värld tillsammans som ingen annan någonsin kan förstå sig på. Vi delar något som ingen annan har, och det känns fint att kunna få prata om det. Kunna få skratta tills magen känns alldeles lila och prata om krullhåriga pojkar på Nya Zeeland och knarriga sängar i ett hett New York. Då fick mig att le med hela kroppen, och känna mig lite halv när hon åkte. Det finns ingen som skedat med mig i över 210 nätter mer än hon, ingen.










Jag har världens bästa lillasyster också, som tog körkort idag. Jag är stoltare än en tupp. Hon är så himla, himla duktig. Nu bara väntar jag på att hon och Majsan ska komma upp hit och överraska oss så jag får bjuda på bullar och mysa med dem under en filt i min soffa.

Well, har tenta den 10 december. Pluggar tills njurarna vill sluta fungera och tills ögonen vill trilla ut och rulla iväg med all världens fart. Det ska nog gå bra, vi stärker oss själva med choklad och bullar en gång i timmen, det måste väl vara bra för både hjärnan och magen?

att våga lätta ankar

Jag klamrar mig fast vid det gamla, det som varit, som ett spädbarn ivrigt och nästan krampaktigt försöker att hålla sig fast vid sin moders barm. Jag är så rädd för att släppa, är rädd för att om jag lättar lite på ankaret att jag sakta ska flyta iväg helt och hållet och sen inte hitta tillbaka till samma plats igen. Aldrig någonsin. Att inte ha mer att hämta där, som om platsen skulle försvinna.

Jag känner mig nästan lite schizofren ibland, för huvudet pekar med hela handen och säger förnuftigt åt mig vad som borde göras, och jag vet att det är det som är rätt. Men hjärtat slår volter och dansar barfota och viskar mig åt andra hållet. Jag vet att förnuftet har rätt, men ändå klappar hjärtat lite hårdare, lite varmare. Jag känner mig som två fast i en. Finurligt och klurigt, hjärtat har en tendens att alltid vinna över mig på sin sida. Känns nästan som i alla tecknade barnserier där karaktärerna har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra, hjärnan är min ängel och hjärtat är min djävul. Det måste vara de tassande tårna och tindrande ögonen och hjärtats varma klappande som gör det. Jag fastnar varje gång.

Jag måste lära mig skillnad på att kunna se tillbaka med något med glädje och glitterklump i magen och att se tillbaka och känna saknad med grå stenkulor i magen och vilja ha det igen och igen och igen. Jag har börjat lära mig det, att kunna titta tillbaka, le med hela kroppen och känna hur mycket det gett mig, format mig till den jag är, utan att vilja ha det igen. För det finns liksom inte igen. Precis på samma sätt som det inte finns något som heter "att dra ett streck över någonting", det har faktiskt hänt. Det går inte att komma i från, och det har påverkat allt runt omkring. Livet är som en enda stor vägknut, man kan välja att vandra en väg, men stigarna och avfarterna på den väg man avvek ifrån finns inte kvar längre. Istället finns nya stigar att trampa upp och upptäcka, och för varje väg man väljer kommer nya, och man avstår från andra. Det går inte att vända på fötterna i gruset och gå tillbaka, för fotspåren talar ändå om att man någon gång vandrat vägen.

Jag måste nog kunna titta tillbaka, känna saknad och vifta på tårna till minnet av kritvit sand som kittlar där emellan, för att kunna uppskatta vad jag har idag. Kunna se hur rik allt jag tidigare upplevt, andats, skrålat, gråtit, skrattat och vinglat gjort mig. Det finns fortfarande där inom mig, upptar en liten millimeter var. Det är alla de små millimetrarna som tillsammans bildar mig, hela jävla jag.

en perfekt morgon

väckarklockan ringer ivrigt när visarna pekar på åtta. prick. men jag slår av och ligger och drar mig en liten extra stund. vickar på tårna under täckena som faktiskt båda två är lika mjuka som två bebisrumpor ungefär. tittar upp i taket och tänker på hur det skulle kännas att vara en cykel.

sedan kliver jag upp, sätter på angus & julia stone på allra högsta volym samtidigt som jag dansar av mig kläderna. jag studsar in i duschen, och tar världens längsta och varmaste dusch. för det får man när det börjar bli mörkt klockan tre på eftermiddagarna och näsan blir alldeles smultronfärgad av kyla så fort man varit ute. jag försöker överrösta angus & julia, det går ganska bra. sen torkar jag mig med min bästa handduk, en rosa med svampbob fyrkant på. han är så söt och då blir man glad. sen smörjer jag in hela kroppen med min lena, dyra biotherm-lotion. för idag är en fin dag.

sedan vandrar diskar jag lite smått endast iklädd min lotion, sjunger och skuttar. äter frukost med flingor, mjölk och banan samtidigt som jag sätter mig under filten i soffan och tittar på bilder på elsa och sandra och clara och alla andra fina människor vars bloggar jag läser.

jag tittar ut genom fönstret och ser att himlen är alldeles isblå, sådär blå så man nästan storknar. inte ett vitt luddigt moln så långt ögat kan se och solen värmer de nakna trädtopparna. jag ler inombords och tänker att idag kanske jag inte ens behöver sätta på mig mössan när jag trampar iväg i morgonluften på cykeln.

jag blundar och snurrar fem varv innan jag rycker tag i det första händerna famlar fram till i garderoben med slutna ögon. håller upp det och, tja, detta blir nog kalas. kränger på mig blommiga tröjor eller prickiga kjolar, och nu sjunger angus & julia om hollywood, ja nästan viskar.

jag ställer tallriken i diskhon, för jag måste inte diska mer denna morgon. jag duttar på mascara hit och smyger på lite parfym dit. borstar tänderna och fluxar. ruskar på huvet och får håret att torka.

packar ned böcker, blommig kalender, världens bästa franska läppbalsam, små roliga lappar och allt annat man kan tänkas behöva i skolan i en lagom stor väska. sen på med jackan och kängorna, klirr och lås i dörren. nynnar lite i trapphuset och sen ned till cykelstället. där möts jag av två fina tjejer med leenden till öronen och en cyklar vi. jag andas och allt känns lite bättre än jag trodde. jag ler inombords, och tänker att idag behövde jag faktiskt inte ens sätta på mig mössan när jag trampar iväg i morgonluften på cykeln.

en ekvation.

Hej. Jag heter Emma. Jag är 20 år gammal, med kalasbyxor och pippikängor. Jag har nog aldrig varit såhär vilsen i hela mitt liv.

Det är så mycket man ska vara och så mycket man ska göra. Hela livet bara existerar och är runt omkring mig, människor kommer in ett slag och rör om i min soppa av livet, för att sedan försvinna igen. Det är så det är, folk kommer och folk går. Men jag står kvar. Det känns som att jag står mitt i en gata, där alla har sina mål och springer omkring med blicken höjd och bestämda steg, de har ett mål. En utstakad väg med milstolpar. Medan jag vet ingenting. Jag står där och vet inte vem jag är eller vad man ska ha på sig för märkesjacka för att passa in. Det är inte sån jag är. Jag är hon som dansar omkring med vinden i håret och blicken i fjärran, en blå blick utan ett bestämt mål. Jag bara är. Andas in liv och luft och som blir alldeles elektrisk vid beröring. Men det känns som att jag inte räcker. Jag räcker inte till när jag bara är Emma som blir alldeles varm av att höra regnet smattra mot fönstret och som alltid har olikfärgade strumpor.

Man ska alltid vara glad och rolig, skratta och säga rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Man ska lyssna på rätt musik, känna till en massa balla artister och ha sett alla coola filmer. Man ska veta vem som spelade den nya Bond och hur mycket det kostade att göra Avatar. Man ska inte äta en stor köttbit, en liten tjej ska äta en sallad och hela tiden prata om nya dieter och räkna kalorier på alla fingrar och tår. Man ska ha de senaste kläderna och läsa modebloggar, ha snygga ben som ser ut som två välsvarvade sparrisar i högklackat. Man ska vara duktig i skolan, men aldrig visa att man anstränger sig, man ska bara vara sådär naturligt smart. Och man ska dofta rosenknopp ur munnen när man vaknar en söndag efter på tok för mycket öl kvällen innan och aldrig ha en endaste liten finne på den sammetslena, alltid lätt solbrända huden. Man ska inte ringa till en kille man är intresserad av, man ska alltid spela svår och mystisk.

Det är så man ska vara. Men det är inte sån jag är.

Jag är inte alltid glad, jag gråter oftare än alla andra jag känner. Jag är som en virvelvind, en tornado. Känslorna virvlar något alldeles förfärligt, upp och ner och himlastormande. Jag skrattar tills jag tappar andan och ler mest hela tiden, men så kan jag vara så ledsen så jag nästan spricker. Jag känner inte till alla artister som man ska, jag lyssnar på hes Bob Dylan, nynnar på Di Leva och dansar runt till Robyn i badrummet. Jag vet inte vem som spelar den senaste Bond, men jag vet hur man gör världens godaste köttbullar. Jag älskar lasagne och har inte tillräckligt många fingrar för att räkna kalorier på allt gott jag äter. Jag handlar kläder på loppis och går ut och dansar i kängor. Jag rotar i mormors garderob och hämtar vinterjackan där istället för att gå in på H&M för att ha den som alla andra fina flickiga tjejer har. Jag ser ut som en stubbe i kilklackar och mina fötter blir alldeles hårda efter sommaren för jag går barfota varje dag. Jag orkar inte alltid vara smart. När jag vaknar en bakisdag ser jag ut som ett litet troll, med hår som svinto och smink i hela ansiktet. Jag luktar säkerligen avliden tamråtta och finnarna ploppar upp där helst de behagar. När jag åker till solen får jag små ljusbruna fräknar över hela ansiktet och blir inte mer än lite lagom caffelattefärgad. Inte något chokladmousse. När jag ser någon pojke som får min värld att ramla lite på sned, tänker jag på honom mest hela tiden och ringer alldeles för många gånger.

Det är sån jag är. Jag vill dra ut bebisar ur kvinnosköten och omfamna fjortonåriga flickor när de brister ut i gråt för att pojkvännen gjort slut och klamydian kom som ett brev på posten. Jag vill inte sortera papper i högklackade skor eller räkna pengar.

Det är såhär jag är, och såhär jag vill vara. Detta är ju jag, tjejen med kalasbyxor och pippikängor. Men ibland så känns det inte som att det duger. Som att alla vill ha så mycket mer. Det gör så ont att stå här mitt i gatan och inte kunna bli mer än såhär, bli det som alla vill ha, som man förväntas att vara. Jag vill vara den jag är, men duga ändå. Hur ska den ekvationen gå ihop?

jag tror det kallas höst.

När jag andas ut blir luften som lämnar mina läppar till små, små våta droppar i ett litet moln. Löven ligger klistrade mot marken, som ett älskande par ligger de där, löven mot den fuktiga asfalten alldeles jättetätt intill varandra.. Som om löven ivrigt försöker komma så nära det bara går. Iskalla fingertoppar som luktar förbjudna cigaretter om man för dem lite för nära. Råa vindar som får mig att dra jackan ytterliggare lite tätare kring kroppen.

Allting får en annan nyans, lite mer gråskala. Som ett gammalt skrynkligt fotografi som viskar om ensamma själar i alldeles för stora kängor och smink som av tårar runnit längs ned för en sval kind. Ändå finns det någonting där, en liten, liten brasa glödandes innanför min hud. Den har svårt att ta till sig och få fyr i all snålblåst, men den kämpar för sitt liv. För att fortsätta glöda. Den vill något alldeles innerligt. Den håller mig varm om nätterna, tinar mina händer när jag full av vin och förtvivlan vinglar ensam hem i månskenet.

Men jag är så jävla rädd. Så rädd för att en lite för kraftig vind ska komma för nära, och min glöd sakta ska dö ut. Så att det bara blir jag och en liten hög grå aska kvar. Jag är så rädd att jag ska stå och frysa, med kinderna randiga av mascara och mina egna kängor på tok för stora. Att jag ska frysa precis som hon där på andra sidan gatan. Med tunga steg som talar om ensamhet och iskalla fingrar utan några stora varma händer att gömma sig i. Om min glöd dör, vet jag inte hur jag ska orka.

ägg och evolutionen

nu sitter jag här och äter ägg. ikväll har jag skrattat tills tänderna nästan trillade ut, och druckit öl tills hjärnan blev alldeles simmig.

Thomas Järvheden gjorde ett sjukt bra framträdande, han är en jävel på komik, samtidigt som han ändå balanserar på den fina linjen med allvaret. han dansar över där ibland, och säger riktigt tänkvärda saker, för att sedan bugga tillbaka in på komedibanan. jag gillar det, att inte vara svart eller vit. utan mer i gråskala.

nu äter jag ett stekt ägg, det är gott.
godnatt

som träd. ungefär.

För varje dag som går så växer man. Någon liten millimeter på alla håll och kanter. Vissa växer ihop, andra isär. När man står mitt i allt, och växer, dag för dag, så känner man det inte riktigt. Det är precis som när håren på benen växer ut. När man rakar benen och fem timmar senare låter händerna dansa över smalben och vader, och plötsligt möts av illvilliga små fjun som kliar och sticks istället för ben lena som sammet. Man vet inte hur det gick till, plötsligt var de bara där. Vassa små hårstrån. Man kände inte att de växte, men de är ett bevis på att det hände.

Precis på samma sätt är det i livet. Man inser när man tittar åt höger att plantan som sist jag såg till den var tätt sammanflätad med mina rötter, nu är två meter bort. Inflätad i någon annans kvistar och grenar. För varje dag försvann den en liten bit, jag var bara inte tillräckligt uppmärksam på den för att märka. Och kanske just därför, var det inte meningen att vi skulle bli ett och samma träd, för då hade jag väl märkt redan mycket tidigare hur vi sakta men säkert drog åt varsitt håll?

Sedan finns det de som växer ihop. De som funnits där ända sedan man var små ljusa frön med bruna fläckar. Som stått där i blåst, rusk och regn. Sol som snö. Alltid lika tätt. Alltid med rötter som smeker mina. Kanske har lövverket inte alltid varit intrasslat i mitt, utan i någon annans för ett slag. Men alltid har rötterna funnits där, aldrig släppt taget. Och när jag tittar åt vänster idag, så är det så. Finfina träd står på rad, intrasslade i mig huller om buller.

något som alltid finns där

en gång träffade jag en pojke. hans hår var svart som natten och när han skrattade så kändes det som att hela världen skälvde. han hann inte mer än att gå någon meter in i restaurangen där jag satt innan min melonsallad blev ointressant. redan då tyckte jag att han nästan var det finaste jag någonsin varit med om, fast vi inte ens sett varandra i ögonen.
den morgonen åt han och hans kompis fried rice med ett ägg på toppen till frukost. de skrattade åt vår frukost, fnös åt att bara äta lite frukt. hans ögon var så himla fina. sen åkte de iväg på sin rostiga motorcykel de köpt för några tusen rupier och hans färgglada tygbyxor fladdrade i vinden. men jag visste att vi skulle ses igen. fast han inte hade någon telefon eller något annat finurligt så man skulle kunna få tag på varandra, men ändå visste jag. arambol är inte så stort så man missar en ljusbrun pojke med dansande lockar kring ansiktet och klingande spanska.
en kväll möttes vi på vår favoritrestaurang, vi drack alldeles för många mojitos och sjöng alldeles för falskt till tracy chapman-låtar som framfördes på den lilla scenen av en fin farbror. vi skrattade och det kändes som att hans skäggiga haka bara ropade efter mina händer. när våra kroppar var fulla av förväntan, fnitter och mojitos dansade vi ut från restaurangen och våra nakna fötter vandrade på leriga vägar ned till stranden och månen. vi köpte klirrande romflaskor och litervis med cola. sen satt vi där, med månen i ansiktet, indiska oceanens brus i öronen och vit sand mellan tårna. mitt huvud i hans knä, hans händer intrasslade i mina. alla skrattade, vi ritade fula gubbar i annas dagbok och skrev en låt. livet var så enkelt. det fanns inga räkningar, brustna hjärtan eller krav från några håll eller kanter. just då fanns bara vi, bara fem ungdomar som levde. vi tog av oss alla våra kläder och dansade nakna. vi dansade i vattnet och skrattade. jag har nog aldrig skrattat så mycket. hela magen blev till en liten hård knut som till slut nästan exploderade och jag trillade ned i vattnet och började skratta igen. den natten var den enda jag hade med honom, pojken som fick min värld att ramla lite på sned. en natt, men det var världens finaste natt. i en trähydda, under ett myggnät i en varm famn. dagen efter var den sista dagen jag såg honom. hela dagen spelade vi fjantiga kortspel och badade, på kvällen åt vi pizza på vår favoritrestaurang. förloraren i kortspelet skulle betala allas pizzor, men det var inget viktigt för mig, för nu minns jag inte ens vem som betalade. jag minns hans händer. hur han lärde mig smälla bubblor på sugrör, fast jag misslyckades varenda gång. men tiden rann iväg som alltid, det kändes nästan som att den stod still ibland när hans ögon försiktigt naglade sig fast i mina, men det gjorde den inte. den kvällen tog också slut. vi kramades alldeles jättehårt. och sen gick vi våra skilda vägar. jag visste i den sekunden, att jag nog aldrig kommer att se hans vita tänder eller känna hans mjuka händer igen. men det gjorde inte så mycket, för jag kommer ju aldrig att glömma. aldrig någonsin. han spelade en låt för mig, och varje gång jag hör den kommer jag att tänka på honom. det suger till i magen lite sådär extra hårt, men på ett fint vis. jag förflyttas tillbaka dit, utan tid och rum, och allt bara var. så fint så jag nästan dog.

But there is not enough time
And there is no, no song I could sing
And there is no combination of words I could say
But I will still tell you one thing
We're better together
We so much better when we're together
We so much better when we're together

♥

pojkar med raka käkar och idiotisinne

jag som skulle banta. det går alltid åt skogen. men just nu så kändes livet så jävla orättvist och jag var tvungen att trösta mig lite, så jag bakade kolakakor. de var hur goda som helst. så nu mår jag nästan lite illa istället för jag ätit kakor som jag egentligen inte var sugen på. i torsdags var jag i västerås och skrev på kontrakt för min nya lägenhet!! wiihi. det blir en fin liten etta på 28 kvadrat med balkong, där ska jag minsann sitta hela augusti och sippa på fejnt vejn i solnedgången efter en grillad köttabit. finfint. dock känns allt så jävla rövigt idag. hur kommer det sig att alla testosteronfyllda varelser aldrig riktigt är som man hoppas på? alltid är det bara samma jävla skit. jag är trött på att börja hoppas lite fint för att sen falla platt som en pannkaka. baaaah. nu ska jag titta på en töntig kärlekskomedi och gå och lägga mig, fast klockan inte ens är halv åtta. jag hoppas imorgon är en bättre dag.
herå

min högra hand

det är så sjukt jävla tomt. jag är inte ensam, men själv. jag vill ha dig här hela tiden.

leva

hela sverige har bröllopsfeber. jag känner också hur min kroppstemperatur stiger. jag satt och lyssnade på ceremonin på p4 i bilen på väg hem från jobbet idag, och jag kunde inte låta bli att bli lite rörd. bli lite rörd av hur kommentatorerna som egentligen kommenterar tacklingar och hockeypuckar i målburar nu kommenterade hur victoria höll daniels hand alldeles jättehårt och hur deras ögonkontakt var så intensiv och kärleksfull så luften nästan darrade i den pastellprydda storkyrkan. för kärlek är så jävla fint. det finns nog ingen som inte vill känna den känslan, att känna sig komplett tillsammans med en annan människa. att vakna på morgonen och låta fingertopparna dansa vals mellan leverfläckarna på hans lena rygg. att snegla på honom i smyg och känna hur hela magen knyter sig till världens största rosett. den känslan vill alla ha, och jag vill bara ge den till alla. det är det finaste man kan känna.

och sen tänkte jag på ärkebiskopens tal också, jag lyssnade på det. och det var en fras som spelades om och om igen innanför min panna långt efter det att jag stängt av radion.
"Ni har inte gjort er förtjänta av livet. Ingen har det. Det ges oss."
det var det mest sanna jag hört på riktigt, riktigt länge. jag bara tog emot mitt liv, fick ett hjärta som började picka och fingernaglar som började växa. jag är så lyckligt lottad. och det är ju förresten alla andra också.

goosebumps

She said:
There just must be more to life than this
He said:
Careful, 'cause you might just get your wish

http://open.spotify.com/user/emsemsems/playlist/4GHQApTVoyMYVurnF3zdsR

kanske det

jag är rädd för att dö. jättejätterädd. blotta tanken kan få mina händer att bli alldeles fuktiga och kalla, som fumliga händer på trettonåriga pojkars fjuniga armar i discomörker. innan har jag alltid varit tuff och ryckt på axlarna, sagt att dör man så dör man, inget att gå och oroa sig för. men det är först när det kommer alldeles för nära inpå, när döden nästan försiktigt knackar på ryggen med en knotig knoge som man inser hur nära den är.

varje dag när jag sätter mig i min silvriga fara och kör i alldeles för många kilometer i timmen, är han bara ett hårstrå ifrån mig. när hela kroppen darrar av upphetsning och det sista jag tänker på är att 0,05 millimeter tunt gummi kan skulle kunna rädda mig från herr Död, så står han där bredvid sängen och flåsar. hela, hela tiden finns han närvarande med sin långa svarta kappa. han hälsar på hos människor jag känner, och tar dem ifrån mig. men att han en dag skulle bjuda hem mig, känns på något otäckt sätt så avlägset. det händer ju bara alla andra. tänker jag i mitt huvud, för att försöka skydda mig själv på något sätt.

mitt liv tar inte bara slut sådär, jag ska ju gifta mig och klämma fram små fina bebisar med valkiga ben och sockervaddshår. jag ska ju bli gammal och rynkig och baka massa kakor i fina burkar och ge bort till alla som behöver le lite oftare. jag ska inte dö när jag är 35. det ingick inte i min plan.

tänk om min plan inte kommer att fungera? jag skulle kunna få cancer i hypofysen eller drunkna i en isvak. det är en konst att kunna leva med döden som vän en armlängd bort, men man måste nog acceptera det. acceptera det frasande ljudet när hans svarta kappa släpas på marken alltid några steg bakom. man kanske behöver höra det, för att inse att man lever. kunna uppskatta att andas in sommarvarm luft i lungorna och att låta dansande snöflingor smälta på tungan. man kanske behöver honom, för att leva.

trött på mig själv

en molande känsla.

vafan, kan jag inte bara få känna vårpirret i alla fibrer?

jag vill inte ha fler stora svarta hål i maggropen och sömnlösa nätter. jag vill ha brusiga skratt och fnittrig lycka. skulle någon kunna fixa det åt mig tack? jag bjuder en hundring.

en tiger i en bur inne i min mage

ibland så har jag bara en känsla i kroppen. jag kan inte riktigt säga vad det är, men jag vet precis hur det känns. det känns precis som när man köpt en jättstor godispåse och ställt undan den i ett skåp för att äta en annan dag, och sedan när man öppnar skåpet fyra dagar senare så är påsen borta. den finns inte kvar, du tittar i soppåsen och ser där den skrynkliga godispåsen ligga och vila bland ruttna körsbärstomater och gårdagens havregrynsgröt. någon annan hemma har ätit upp ditt godis, du hade väntat hela långa dagen på att få ta en bit, men när du väl öppnar skåpet så inser du att det som en gång fanns inte finns längre. det finns spår av det gamla, den ihopknycklade påsen berättar att den faktiskt en gång fanns en godispåse full med blandgodis. men idag, så finns inte ett spår av godiset.

den känslan har på något sätt grott sig fast på insidan av min ryggrad

och vill inte riktigt ge med sig. jag trivs inte med att ha en inneboende...

(Anna)

Jag ska verkligen försöka att uppdatera lite oftare, men ibland så kliar fingrarna mer efter tuggade blyertspennor och sträva pappersblad. Då hamnar det här lite senare, när jag har ork. Men det kommer, det gör det alltid.

fina små ord

Det jag ser framför mig är tusentals människor, det doftar av alkohol i luften och överallt syns geggiga converseskor. Det är hultsfredsfestivalen, det är kärlek och Melissa Horns rösts ekar i den småländska skogen. Hårstråna på armarna står i ständig givakt i takt med orden som smeker hennes läppar ut i natten. Jag längtar så mycket, till just den stunden.

Jag önskar ibland att jag var som ett pussel, med hundratals olika små delar. Så jag kunde befinna mig på hur många olika ställen som helst, samtidigt. Det är så mycket man vill göra, så många man vill träffa och så mycket man vill se. Hur ska en liten varelse hinna med allt det i ett enda liv? Det går nästan inte.

Jag önskar att jag kunde ligga kvar här i min säng i all evighet. Men samtidigt är det enda jag vill att vakna varje morgon med min Anna vid min sida, högst en armlängd bort. Eller sova i Anders knä och alltid missa filmen, vara galen på Alexis balkong, grilla med fina vänner en ljum vårkväll tillsammans med alla mygg, dricka alldeles för mycket vin och sova alldeles för lite med Agnes i Toulouse, dansa som en galning och sjunga mig hes till Beatles i Doris nya lya, prata om allt och ingenting med min Sandra, gå långa promenader och äta tårta mitt i natten på hästskedegatan, åka till Boxholm en dag och äta glass när det inte finns något annat att göra, äta alldeles för mycket godis i Jonathans säng, ha timslånga fikor på Skafferiet med alla jag tycker om att pussa på, vakna med en varm arm runt midjan som säger ingenting men som ändå säger allt, bara vara med mina systrar, sitta i solnedgången och titta ut över indiska oceanen och hundra saker till.

Det går liksom inte ihop sig, men ändå så vill man. Alldeles förfärligt mycket. Man vill det så mycket så hela kroppen nästan sprängs i ett vitt stoft, för varenda liten kapillär skriker. Men istället för att explodera, så andas man. Inser att man inte är ett pussel, utan en människa med knäskålar och små mjuka fjun på överläppen. Och då kan man bara inte göra allt, inte på en och samma gång iallafall. Men kanske om man gör lite imorgon också?

inte utan min syster

Det finns bara en enda av mina vanner som jag har kant i hela mitt liv. Det ar min storasyster.
Hon har lart mig allt jag kan; hur en forsta kyss ska ga till, hur bra man kan ma av glass och att dansa som Emma i Spice girls. Hon var den forsta som holl om mig nar tararna rann, och den forsta som fick dem att rinna. Hon ar varldens basta harpillare och expert pa att trosta. Jag ar sa otroligt lyckligt lottad som har en storasyster. Det borde alla fa ha! Nagon att dela vaningssang med, nagon att kasta porslin pa och nagon att skratta sa man kiknar tillsammans med.

Min storasyster ar min forebild, hon ar den vackraste jag nagonsin sett och den klokaste jag kanner. Nar jag var liten ville jag inget hellre an att vara precis som hon. Idag ar det mer som att vi ar en och samma person, fast i tva kroppar, forstar du? Den kanslan borde alla fa kanna, hur det ar att ha en andra halft. Jag alskar min storasyster hundra varv runt universum och tillbaka igen, och ar sa lycklig att just hon ar hon. Den finaste jag vet.

nagot fint

stripigt har som envisas med att alltid hanga ned i ogonen, jag far gang pa gang vifta bort det med fumliga fingrar. jag har ingenting emot att strosa runt sjalv, det kanns ganska sa bra anda. jag bestaller min hamburgare och satter mig ned vid ett bord i hornet, med en soffa dessutom, lite skont tankte jag. det verkar som att de allra flesta som sitter har ar lika bakfyllehungriga som jag, nar jag ser mig omkring sa ar de flesta runt tjugosnaret med rodsprangda ogon och hangiga huvuden. st.patricks day ar nog den storsta alkoholhogtiden jag nagonsin varit med om i mitt tjugoariga liv, och jag tycks inte vara ensam om att tycka det.

jag bryr mig inte om sarskilt mycket, och ser inte sarskilt mycket heller tror jag inte. inte mer an min mat. men utat sett kanske jag sag valdigt ensam ut, for plotsligt sa satter sig en man vid mitt bord, drar ut en stol och fragar om han far satta sig vid mitt bord. sjalvklart sager jag och ler. jag sag honom nar jag kom in, da satt han vid ett annat bord, i ett annat horn, ocksa han sjalv.

jag undrar vad han tankte, nar han lamnade sitt bord i sitt horn, for att satta sig vid mitt bord i mitt horn? vi smapratar lite, det visar sig att han ar fran osterrike. jag alskar osterrike. och jag blir sa himla glad. han satte sig inte vid mitt bord for att han tyckte jag var snygg, for han ville ragga eller for att han ville ha nagot. bara for att jag sag ensam ut. han var ju ocksa sjalv, och tillsammans ar man ju mindre ensam, eller hur?

innan han gick sa ville han bjuda mig pa en glass, men jag tackade och avbojde. en bakfull laktosmage och glass ar ingen bra kombination. men han var fin. han tog sin roda ryggsack och tackade for samtalet och vandrade ut ur restaurangen, med sitt graa har och rynkiga hander.

det hander alldeles for sallan, sana fina sma stunder. och i Sverige skulle det inte ens handa, inte en endaste gang. det ar sorgligt, och det ar nagot jag kommer att sakna nar jag kommer hem igen. for alla ar sa uppe i sig sjalva hemma, i sin egen varld. man tar sig inte tid att bry sig om manniskor man inte kanner. sa detta ska jag leva pa, lange.