sånt där som känns.

en helt vanlig tisdag. eller egentligen inte helt vanlig, för jag tror nästan att det var den varmaste dagen på hela året. överallt syntes fräkniga axlar i linnen med tunna band och svettpärlor i blanka pannor. hela stockholm kokade.

på väg hem från jobbet köpte jag surdegsbaguetter som jag fyllde med lufttorkad salami, hyvlad parmesan och tryffel. sen lindade jag varsamt in dem i brunt smörgåspapper, för de är som allra godast att äta precis så. när det prasslar. en mjuk och svagt röd mango, några körsbärstomater och så två chokladcroissanter fick också följa med i väskan. och så var vi redo för att möta sommarkvällen.

vi cyklade över broar och vatten, med håret som dansade kring ansiktet och skratt av kittlande förtjusning i nedförsbackarna. vi bestämde oss på en ö, att här blir nog bra. vi cyklade genom högt gräs och skogsdungar. till slut kunde vi inte ha med cyklarna längre utan de fick lämnas kvar i skuggan under några träd. för stigen blev snart fylld av stora rötter och stenar och då räckte det att ha varsin ryggsäck med godsaker att bära på och inte skulle man väl orka släpa cykeln med sig heller.

det kändes som vi gick och gick och gick och vägen var oändlig. men det var den inte. skogen blev glesare och snart var det enda man såg soldränkta stenhällar och guppande blått vatten. vi klädde av oss och la oss på filten vi knöglat ned i ena väskan. vi tog fram våra prassliga smörgåsar och åt och tittade på båtar som puttrade förbi.

sen låg vi bara där, länge. jag med huvudet på ditt bröst. du somnade efter en liten stund. jag blev lugn av dina andetag. jag läste min bok och tittade på den klarblå himlen. tänkte att jag faktiskt lever här och nu och ingen annanstans ingen annan gång. denna stunden finns bara nu och aldrig mer. du vaknade och jag reste mig, gick med nakna fötter över solvarma klippor och slängde mig i det mörka kalla vattnet. det var så kallt, jag trodde för en sekund att jag skulle explodera. men det gjorde jag inte. jag andades bara några flämtande andetag och jag levde i allra högsta grad.

när jag torkat plockade vi ihop allt, det började bli kväll. kylan kom krypande längs marken. vi cyklade lika fria tillbaka hemåt igen, över samma broar och samma vatten. men denna stunden kommer aldrig igen. så trots att allt var samma var vi annorlunda.