.

Jag önskar ibland att jag var som ett pussel, med hundratals olika små delar. Så jag kunde befinna mig på hur många olika ställen som helst, samtidigt. Det är så mycket man vill göra, så många man vill träffa och så mycket man vill se. Hur ska en liten varelse hinna med allt det i ett enda liv? Det går nästan inte.

Jag önskar att jag kunde ligga kvar här i min säng i all evighet. Men samtidigt är det enda jag vill att vakna varje morgon med min Anna vid min sida, högst en armlängd bort. Eller sova i Anders knä och alltid missa filmen, vara galen på Alexis balkong, grilla med fina vänner en ljum vårkväll tillsammans med alla mygg, dricka alldeles för mycket vin och sova alldeles för lite med Agnes i Toulouse, dansa som en galning och sjunga mig hes till Beatles i Doris nya lya, prata om allt och ingenting med min Sandra, gå långa promenader och äta tårta mitt i natten på hästskedegatan, åka till Boxholm en dag och äta glass när det inte finns något annat att göra, äta alldeles för mycket godis i Jonathans säng, ha timslånga fikor på Skafferiet med alla jag tycker om att pussa på, vakna med en varm arm runt midjan som säger ingenting men som ändå säger allt, bara vara med mina systrar, sitta i solnedgången och titta ut över indiska oceanen och hundra saker till.

Det går liksom inte ihop sig, men ändå så vill man. Alldeles förfärligt mycket. Man vill det så mycket så hela kroppen nästan sprängs i ett vitt stoft, för varenda liten kapillär skriker. Men istället för att explodera, så andas man. Inser att man inte är ett pussel, utan en människa med knäskålar och små mjuka fjun på överläppen. Och då kan man bara inte göra allt, inte på en och samma gång iallafall. Men kanske om man gör lite imorgon också?