ibland brukar jag fantisera om hur mitt liv kommer att se ut om femton år. kommer jag bo ensam i en etta i en liten håla och krypa till sängs i fosterställning och låta ensamheten vara mitt enda sällskap tills john blund kommer på besök? kommer jag vandra barfota längs en dammig grusväg i Kenya och förlösa små, små spädbarn svarta som natten? kommer jag ligga i en vattensäng i en stor knarrig trävilla någonstans ute på landet med en paradisask på gravidmagen? kommer jag att sitta mitt i ett kaos av villa, vovve, volvo och män hit och älskare dit och en drös med ungar och blicka ut genom fönstret varje minut och längta bort bort bort? kommer jag ens att vara en människa med pickande hjärta och mjuka knäveck, kommer jag ens att leva och andas?
det är så mycket man inte vet, och så mycket man inte ens kan föreställa sig, hur mycket man än försöker. just idag, när jag försöker se min framtid, så är det bara ett stort, sprött, vitt blad. alldeles tomt. utan en enda bokstav eller ett litet, litet ord som vägvisning. det kan gå precis hur som helst. och jag ler vid tanken.
i måndags for jag och några fett coola vänner till den svenska huvudstaden och lyssnade på den längsta mannen i världen, han och hans gitarrer spelade på södra teatern. det var så bra så det nästan blev ett litet, litet hål i hjärtat. precis så bra var det. jag dansade runt omkring på rosa moln hela natten efter det. underbart.
lev för dagen :) man vet aldrig vad som väntar runt hörnet
SvaraRadera