Alldeles jättesnart

Nu är det bara rysligt få dagar kvar tills jag står där i min vita klänning och skriker mig hes. Med studentmössan i handen och friheten under fötterna. Tiden bara rinner iväg, som pyttesmå sandkorn i ett gigantiskt timglas. Jag längtar så jag spricker efter att få springa ut ur skolan, och att aldrig mer behöva gå in där igen om jag inte vill. Samtidigt är det också det faktumet som skrämmer mig mest, att inte längre ha tryggheten att stiga upp på morgonen och veta att jag ska till skolan. Följa mitt schema, skratta med alla knasiga kompisar och äta fruktansvärd skolmat. Hela mitt liv, ända sedan jag var sex år gammal har mitt liv anpassats till och kretsat kring den där skolan. Så jag får se hur jag kommer klara mig nu... Som tur är så åker jag och Anna bort i oktober, så jag behöver inte oroa mig mer än i några månader förrän jag har ett schema att följa igen. Därefter får vi se vad som händer. Den dagen, det problemet försöker jag tänka. Fast det svider lite innanför bröstet av oro, men det låtsas jag inte om.

I helgen var jag och Bea i Göteborg! Roligaste, knasigaste, knäppaste, snurrigaste, härligaste mest underbara helgen på jättejättelänge. Tyvärr fick jag precis reda på att jag glömde mina balskor där.. Hm. Jag hoppas på att Malin kan skicka dem till mig så jag slipper gå barfota upp för röda mattan.

Jag träffade min själsfrände i Slottskogen när vi grillade. Han hette Putte. Han gillar vinmarinerad rostbiff, grillpotatissallad, tortillachips och grovt bröd. Han är en söt prick.

Förfesten började redan i Borås!

Malin kissade i glas och vi var fulla som kastruller.

Jon och jag gick på lina i Slottsskogen. Jag var mest sämst hela tiden.

mina finfina hjärtan

Jag ville bara säga att jag tycker om er. Alldeles jättemycket.

Tunga ögonlock och hemliga tungor

Jag vaknade för en liten stund sen, och klockan är halv åtta på kvällen. Hela min kropp är som en otörstlig klump av trötthet. Jag bara vill sova och sova. Det spelar ingen roll om klockan är halv två och jag sitter på en medialektion eller om klockan är kvart över tolv och jag ligger nergosad i min säng. Tröttheten lurar bakom ögonlocken lika mycket ändå. Jag måste på något sätt försöka bekämpa den luringen.

Nu är äntligen Kliché klarskriven och redigerad och hela baletten. Det är så himla skönt, för alltid blir det massa konflikter och hängande läppar inom gruppen. Så nu är det över för denna gången. Eller, för alltid egentligen. I alla fall för vår grupp, vi har nu producerat vår allra sista Kliché-tidning tillsammans. En gnutta sorgligt ändå. Vi har haft väldigt kul under tiden ändå, speciellt under förra numret. När vi satt, sprang, sov, åt, skrattade, skrek och var helt knasiga i skolan ända fram till klockan tio varje kväll en hel vecka i sträck. Just då, och precis efteråt var kroppen och själen så otroligt trötta, precis som jag känner mig idag, men det är ett sånt där minne jag har vikt ihop och stoppat ner i min fina ask med minnen. För det var faktiskt otroligt härligt. Vi levde.

Jag lever nu också. Väldigt mycket tror jag. Och jag tycker rysligt mycket om smaken av din tunga, men det vågar jag inte erkänna, inte ens för mig själv.

Avslutningsvis, tycker jag att alla borde lyssna på Xavier Rudd's låt "My missing", den är så fin att de blonda små hårstråna på mina armar ställer sig i givakt. Jag skulle vilja somna till hans hesa röst, och din stadiga arm runt min midja. Men inte inatt, för nu ska jag till Agnes. Och hennes arm kanske inte är lika fast, men jag älskar den ändå. För det är ju du Agnes.

Besök av herr Kärlek och fjäderlätta fingerlekar

Nu tror jag att våren är här på riktigt. Tussilago-blommorna trängs i dikena och det luktar vår. Jag tycker faktiskt det, att det luktar vår. Det liksom luktar gräs, vatten och sen en liten gnutta, eller ganska stor gnutta, pirr. Jag älskar det. Livet känns för en gångs skulle lekande lätt, dagarna flyter på och jag liksom bara följer med. Jag sitter på min egenbyggda lilla flotte och bara flyter med. Den är ranglig, skev och ganska ful, men den flyter ändå.

Jag har konstaterat någonting också. Att för en del, så är våren som jag just nu upplever den. Kittlande underbar, man vill bara ställa sig på en stor äng och skrika av lättnad. Lättnad av att det inte längre gör så ont att gå upp på morgonen, att det inte längre är lika tungt att andas. Luften är lätt och virvlar runt i lungorna. Därför vill jag skrika och känna att jag lever. Och sen utmattad bara handlöst falla bakåt, i gräset. Och ligga där, ligga och titta på flygplan som åker hit och dit. Ligga där, bland nyckelpigor och fjärilar, oberoende av allt. Åh så fantastiskt.

Men för andra, så är våren som ett stort isblock som slängs i ansiktet på en. Hårt och skoningslöst. Och små, små loppor som följer dig vart du än går, och kliar och svider. Det liksom nästan kryper in under skinnet. Och man vill bara att allt ska släppa. Slippa bära på det där förbannade isblocket och att de envisa lopporna ska lämna en ifred. Men inte fan gör de det. Och det är det som är så orättvist.

Om man precis i det ögonblicket isblocket släpps ovanifrån vänder blicken uppåt, så ser man vem det är som släpper blocket. Om man skulle vara vaken den natten innan hela kroppen och själen svider och kliar, så skule man se vem det var som öppnade den lilla glasburken och släppte ut lopporna i sängen. Jag har tittat. Och alla som befinner sig där, har också gjort det. Och alla vi vet, vem som orsakar den förbanade smärtan. Det är herr Kärlek.

Och herr Kärlek kommer alltid på våren, då han antingen lockar folk in i fjäderlätta fingerlekar eller släpper is. Det är det han gör, försätter människor i svindlande lycka, eller fasansfull olycka. Han är svart eller vit, han har aldrig klätt i grånyanser. Och jag tror inte han kommer klä sig i någon grå cardigan bara för att testa, sådan är han inte. Men ibland, önskar jag att han var det. Att han bara kunde sitta på ett flygplan och hälla utt smält is, i fina fina små droppar, som knappt skulle märkas. Att bara vara mittemellan mellanmjölk. För de som han smittar ner med loppor, de har verkligen ont. Sådär ont i själen att man bara vill vända ut och in på sig själv och springa ett maratonlopp tills kroppen går i bitar. Men det funkar inte så. Istället måste man sitta och klia på de små röda hudpluttarna tills lopporna till slut gradvis ger sig av. Och bära på isblocket till det till slut smälter bort. Man har liksom inget val.

Och ibland, hatar jag att inte ha något val.