att våga lätta ankar

Jag klamrar mig fast vid det gamla, det som varit, som ett spädbarn ivrigt och nästan krampaktigt försöker att hålla sig fast vid sin moders barm. Jag är så rädd för att släppa, är rädd för att om jag lättar lite på ankaret att jag sakta ska flyta iväg helt och hållet och sen inte hitta tillbaka till samma plats igen. Aldrig någonsin. Att inte ha mer att hämta där, som om platsen skulle försvinna.

Jag känner mig nästan lite schizofren ibland, för huvudet pekar med hela handen och säger förnuftigt åt mig vad som borde göras, och jag vet att det är det som är rätt. Men hjärtat slår volter och dansar barfota och viskar mig åt andra hållet. Jag vet att förnuftet har rätt, men ändå klappar hjärtat lite hårdare, lite varmare. Jag känner mig som två fast i en. Finurligt och klurigt, hjärtat har en tendens att alltid vinna över mig på sin sida. Känns nästan som i alla tecknade barnserier där karaktärerna har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra, hjärnan är min ängel och hjärtat är min djävul. Det måste vara de tassande tårna och tindrande ögonen och hjärtats varma klappande som gör det. Jag fastnar varje gång.

Jag måste lära mig skillnad på att kunna se tillbaka med något med glädje och glitterklump i magen och att se tillbaka och känna saknad med grå stenkulor i magen och vilja ha det igen och igen och igen. Jag har börjat lära mig det, att kunna titta tillbaka, le med hela kroppen och känna hur mycket det gett mig, format mig till den jag är, utan att vilja ha det igen. För det finns liksom inte igen. Precis på samma sätt som det inte finns något som heter "att dra ett streck över någonting", det har faktiskt hänt. Det går inte att komma i från, och det har påverkat allt runt omkring. Livet är som en enda stor vägknut, man kan välja att vandra en väg, men stigarna och avfarterna på den väg man avvek ifrån finns inte kvar längre. Istället finns nya stigar att trampa upp och upptäcka, och för varje väg man väljer kommer nya, och man avstår från andra. Det går inte att vända på fötterna i gruset och gå tillbaka, för fotspåren talar ändå om att man någon gång vandrat vägen.

Jag måste nog kunna titta tillbaka, känna saknad och vifta på tårna till minnet av kritvit sand som kittlar där emellan, för att kunna uppskatta vad jag har idag. Kunna se hur rik allt jag tidigare upplevt, andats, skrålat, gråtit, skrattat och vinglat gjort mig. Det finns fortfarande där inom mig, upptar en liten millimeter var. Det är alla de små millimetrarna som tillsammans bildar mig, hela jävla jag.