min högra hand

det är så sjukt jävla tomt. jag är inte ensam, men själv. jag vill ha dig här hela tiden.

leva

hela sverige har bröllopsfeber. jag känner också hur min kroppstemperatur stiger. jag satt och lyssnade på ceremonin på p4 i bilen på väg hem från jobbet idag, och jag kunde inte låta bli att bli lite rörd. bli lite rörd av hur kommentatorerna som egentligen kommenterar tacklingar och hockeypuckar i målburar nu kommenterade hur victoria höll daniels hand alldeles jättehårt och hur deras ögonkontakt var så intensiv och kärleksfull så luften nästan darrade i den pastellprydda storkyrkan. för kärlek är så jävla fint. det finns nog ingen som inte vill känna den känslan, att känna sig komplett tillsammans med en annan människa. att vakna på morgonen och låta fingertopparna dansa vals mellan leverfläckarna på hans lena rygg. att snegla på honom i smyg och känna hur hela magen knyter sig till världens största rosett. den känslan vill alla ha, och jag vill bara ge den till alla. det är det finaste man kan känna.

och sen tänkte jag på ärkebiskopens tal också, jag lyssnade på det. och det var en fras som spelades om och om igen innanför min panna långt efter det att jag stängt av radion.
"Ni har inte gjort er förtjänta av livet. Ingen har det. Det ges oss."
det var det mest sanna jag hört på riktigt, riktigt länge. jag bara tog emot mitt liv, fick ett hjärta som började picka och fingernaglar som började växa. jag är så lyckligt lottad. och det är ju förresten alla andra också.

goosebumps

She said:
There just must be more to life than this
He said:
Careful, 'cause you might just get your wish

http://open.spotify.com/user/emsemsems/playlist/4GHQApTVoyMYVurnF3zdsR

kanske det

jag är rädd för att dö. jättejätterädd. blotta tanken kan få mina händer att bli alldeles fuktiga och kalla, som fumliga händer på trettonåriga pojkars fjuniga armar i discomörker. innan har jag alltid varit tuff och ryckt på axlarna, sagt att dör man så dör man, inget att gå och oroa sig för. men det är först när det kommer alldeles för nära inpå, när döden nästan försiktigt knackar på ryggen med en knotig knoge som man inser hur nära den är.

varje dag när jag sätter mig i min silvriga fara och kör i alldeles för många kilometer i timmen, är han bara ett hårstrå ifrån mig. när hela kroppen darrar av upphetsning och det sista jag tänker på är att 0,05 millimeter tunt gummi kan skulle kunna rädda mig från herr Död, så står han där bredvid sängen och flåsar. hela, hela tiden finns han närvarande med sin långa svarta kappa. han hälsar på hos människor jag känner, och tar dem ifrån mig. men att han en dag skulle bjuda hem mig, känns på något otäckt sätt så avlägset. det händer ju bara alla andra. tänker jag i mitt huvud, för att försöka skydda mig själv på något sätt.

mitt liv tar inte bara slut sådär, jag ska ju gifta mig och klämma fram små fina bebisar med valkiga ben och sockervaddshår. jag ska ju bli gammal och rynkig och baka massa kakor i fina burkar och ge bort till alla som behöver le lite oftare. jag ska inte dö när jag är 35. det ingick inte i min plan.

tänk om min plan inte kommer att fungera? jag skulle kunna få cancer i hypofysen eller drunkna i en isvak. det är en konst att kunna leva med döden som vän en armlängd bort, men man måste nog acceptera det. acceptera det frasande ljudet när hans svarta kappa släpas på marken alltid några steg bakom. man kanske behöver höra det, för att inse att man lever. kunna uppskatta att andas in sommarvarm luft i lungorna och att låta dansande snöflingor smälta på tungan. man kanske behöver honom, för att leva.

trött på mig själv

en molande känsla.

vafan, kan jag inte bara få känna vårpirret i alla fibrer?

jag vill inte ha fler stora svarta hål i maggropen och sömnlösa nätter. jag vill ha brusiga skratt och fnittrig lycka. skulle någon kunna fixa det åt mig tack? jag bjuder en hundring.