somnbrist

sa arg som jag ar just nu, var det riktigt lange sedan jag var...
min somn ar helig for mig, och far jag inte den sa blir det inte sa kul. och just nu sa ar mina morka ringar under ogonen inte bara morka, utan alldeles kolsvarta, och min kropp inte trott utan helt utmattad.

i forrgar flytttade en acklig amerikan in pa vart rum tillsammans med sina tva kompisar. och sedan dess har det fan inte varit en lugn stund pa ruum 3FB pa KhaoSan. Den mannen snarkar sa javla hogt sa jag tror snart att taket flyger av.

Jag har inte sovit ordentligt de senaste tva natterna, eller i princip inte sovit mer an tre timmar sammanlagt. och hade inte den kommande natten varit min sista, hade jag stallt mig upp och skrikit pa honom. kan han inte bara lagga sig pa sidan och sova??????? eller sa ar hans valbyggda kropp som ar skapad av pommes frites och sotsaker helt enkelt for stor for att ha sovandes pa sidan.

jag gjorde ett tappert forsok att forsoka skingra mina tankar, och tog upp min mp3 pa hogsta volym och spelade lite tracy chapman for att forsoka ta det lite lugnt. och sjalvklart sa overrrostar hans snarkningar tracys fina stamma. da smallde det.

klockan halv nio en mandagmorgon gar man inte upp nar man ar pa semester, och annu mindre om man inte sovit pa tva natter. ackelamerikanen som pratar porr borde skaffa sig ett privat rumt dar han far snarka hur mycket han vill. och hade inte den kommande natten varit min sista, hade jag i arlighetens namn satt mig och bajsat i hans snarkande mun.

en natt

Jag hor andetag, det pyser ur nasor och munnar som smackar. Sa dar somnigt. Tjejen i sangen mitt emot mig vander och vrider pa sig tusen ganger om, kanske ar kudden for hard? Eller tacket alldeles for skrynkligt? Jag undrar vad hon tanker. Kanske undrar hon vad hon ska ata till frukost imorgon, eller varfor Obama blev USA:s nye president?
Hela rummet yr av tankar, atta hjarnor pa tio kvadratmeter.

Jag har nastan alltid svart att somna om kvallarna, eller jag har nog alltid det, for det bara sprutar tankar ur mitt huvud. Jag undrar vilken farg min nasta tandborste kommer ha, om mannen jag sag pa metron idag med guldringen pa sitt ringfinger verkligen alskar sin fru, ar de lyckliga? Jag undrar varfor vissa manniskor gillar saltlakrits och andra inte, om jag nagonsin kommer att bli nojd, varfor huden i knavecket ar sa forfarligt mjuk, var alla katter i Tokyo sover nagonstans just i natt, hur en pojkaxel kan vara den tryggaste platsen i hela vida varlden, hur jorden blev till, hur fotvartor lyckas forsvinna av sig sjalva, hur en halsgrop kan dofta sa gott sa att man far gashud, och miljoner saker till...

Hur kan allt fa plats i en enda liten hjarna utan att den sprangs? Eller atminstone valler over lite?

Ett Indien

Klockan narmar sig sex, och solen haller pa att ga ned bakom kokospalmerna och de tradbekladda hyddorna langs med vagkanten. Jag tycker verkligen om att aka i den skramliga landsvagsbussen som for nagra ynka oren puttrar en framat i det indiska landskapet. Det danar forskracklig musik ur spruckna hogtalare och hela bussen ar overost med farggladda girlanger, blommor, ljus och avbildningar av hinduiska gudar. Morkret borjar lagga sig, och bussens kvallsbelysning tands. Inuti bussen blinkar roda, grona, gula och blaa sma lampor ovanfor varje sate sa det kanns som att man annu en gang gar i fjarde klass och snart ska dansa den dar tryckaren pa klassdiscot.

Snett framfor mig sitter en ung man med en kapp. Han ar barfota, och det han bar pa kroppen ar smutsiga klader som mer ser ut som trasor. Hans hogerben ar skevt och forvridet sa han kan inte anvanda det. Bakom honom sitter en hel rad av unga flickor och gamla damer, alla kladda i fargsprakande saris och glittrande smycken. Deras svarta har glanser i de blinkande lamporna. En mycket gammal dam stiger precis pa, hon bar pa tva flatade korgar som ser ut att alldeles snart ga sonder. I den ena ligger nagra fiskar och i den andra endast ett tygskynke. Hennes fariga ansikte ler emot mig och den roda pricken i hennes morkbruna panna talar om att hon sedan lange ar gift. Hennes knotiga hander haller hart i de tva korgarna innan hon redan efter tva stopp stiger av bussen och vandrar barfota ivag i morkret.

Jag sitter dar och ler for mig sjalv, och kommer pa mig sjalv att verkligen alska detta land. Verkligen alska dessa manniskor, deras vanlighet. Deras satt att se pa livet och anvanda sig av det lilla de har. Jag behover ingen ny dator eller en ipod, pa sin hojd ett par sandaler. Man inser sa latt att det inte ar materiella ting som ger lycka, nar man ser en liten indisk pojke springa langd med vagkanten och snurra en metallring framat med hjalp av en bambupinne. Han skrattar ett skratt som kanns sa akta. Sen vet jag att han kommer att ga hem till sin hydda den kvallen, lagga sig tillsammans med sin familj pa jordgolvet och sova dar. Ata sitt ris till frukost och sedan leva det livet, dag ut och dag in, for resten av sitt liv. Men det racker liksom for honom. Han ar lycklig anda. Och darfor pa nagot satt avundas jag honom. Nagot fruktansvart.

Samtidigt som jag vissa stunder verkligen alskar detta land, kan jag a andra sidan verkligen bli forbannad pa det. Har finns sadan extrem rasism sa man blir morkradd. Idag akte vi till Elephanta Island (googla om du inte vet vad det ar) och precis som pa alla andra stallen sa ar det olika priser for indier och utlanningar. Intradet var for en indisk person 1,50 kr medan det for en utlandsk var 40 kr. Da blir jag fan forbannad. Jag ar vit, och jag vet att jag har mer pengar an manga i detta fattiga land, men det dar ar anda diskriminering. For det dar forekommer OVERALLT har. Sedan en annan sak som gor mig sa fruktansvart ledsen ar deras satt att hantera sopor. Hela Indien ar ett overflod av skrap och sopor. Jag lar mig kora ecodriving och sopsorterar, medan de har slanger allt sitt skrap ut genom sitt koksfonster och dumpar resten i havet. Det gor ont att se att det lilla vi astadkommer kanns forgaves nar man tittar pa sopbergen har. Har om nagonstans borde de lara sig sadant som vi lar oss. Usch.

Nu mar jag helt fruktansvart illa, och maste nog sluta. Men imorgon ska jag ta med mig Anna och mitt forsakringspapper och besoka farbror doktorn. For min lilla mage ar inte alls vad den borde. Sa jag aterkommer nar magen ar gladare!

lycka

Att skriva latar pa indiska strander i manljuset, med nagon annans varma hander i knat och old monk rum i vener och artarer, maste vara nagot av det basta man kan uppleva i detta liv.

tankar

Jag undrar hur det skulle kannas att forlora nagot man verkligen alskar? Som att bit for bit plockas isar, och till slut ar man ingenting alls. Ingenting mer an ett tomt skal krackelerat pa ytan. Sma, sma sprickor som talar om en svunnen tid da det en gang fanns nagonting mer. Sma tecken. Men hur skulle man kunna fortsatta att andas?

incredible india!

hej halla alla lovisar!

Nu ar ju anna och jag i indien, och jag kommer inte hinna uppdatera sarskilt mycket (forlat anders, men det kommer sen nar vi har mer tid!) sa for tillfallet far ni istallet besoka resdagboken for att se vad som hander i mitt liv, som for tillfallet lever i symbios med annas. Sa vart alias pa resdagboken ar: leverpastejmacka. sa kika in dar vettja! ta hand om er mina fans, PUSS!

get mama a house

IMORGONNATT DRAR VIIIII!!!

jag är heeeeeelt slut. måste sova snart, krypa under täcket och krama mina fina systrar till mos. Och gråta en skvätt, för jag kommer sakna dem så nedrans mycket.

Har sagt alldeles för många hejdån än vad en liten själ klarar av på några dagar. Måste vila mig nu. Fick ett gulligt sms alldeles precis nu också, så nu ligger jag här och ler. Och oj vad livet är fint ändå.

Så alltså, sista natten i trehörna på väldigt länge, buhu.

you smell like cloudberries and icecream, mmmmm

två. two. deux. kaksi. iki. due. twee. zwei. dau. दो. צוויי. dalawa. dua. dous. kaks. две. dy. tveir.
2.

så många dagar är det tills jag och anna åker. pirripirrripirr i magen! nu är nästan allt fixat och klart inför resan, inhandlade det sista idag faktiskt. hann också med en lunch med jonathan, en fika med sandy och en idolkväll med emil. effektivt må jag säga!

french homies are the best

Jag älskar att Johann är så fin. Och jag älskar att jag har massa att se fram emot när jag kommer hem ifrån mitt livs resa. Och jag älskar att några små ord kan göra så mycket. Och jag älskar mina franska vänner. Ibland känns det som att gå på mjuka moln, med nakna fötter och vickande tår. Åh så fint.

23:50 Johann
Hey sweetie !
Are u there ?

23:53 Emma
heeeello gorgeous!
yep:)
how are yoou?

23:54 Johann
im fine !
agnes is coming on thursday !
im so glad
but i wish you would be here too

23:57 Johann
i need to see u, do u guess !!! Agnes, you and me ! that would be so great

23:57 Emma
aaaw, that would be the best!

23:57 Johann
so we're waiting for u ! love u

lite smått

Nu börjar jag få lite resfeber tror jag. Idag insåg jag att om en och en halv vecka så åker jag ju! Jag hade nog inte fattat det förrän nu. Jag insåg att det var min allara sista dag på jobbet, kanske allra sista dag någonsin på mcdonalds. Då vart det liksom lite väl nära på nåt sätt tror jag. Sen ringde jag Anna på vägen hem från jobbet, och då vart det verkligen nära! Tjillevippen alltså. Nu längtar jag som bara den! Och allra mest till lördag tror jag, för det kommer bli så sjukt roligt. Vi ska fixa med det mesta inför festen på tisdag. Handla, fixa, och planera. Jippiiii.

Och förlåt, alla små fina grodvarelser. Idag råkade jag och Egon ta livet av tre stycken små fina grodor på vägen hem. Och vi såg femton om inte fler. Och några rävar och katter också. Det är rena rama djungeln här ute på landet alltså.

Nu är det dags för lite Lejonkungen tror jag allt. För imorgon får jag sova hur lääääääänge jag vill! Sen blir det lite stan med Maja och bio med härliga brudar på kvällen. Sen ska fröken fräken sova hos mig också, då ska jag krama henne till kräm. Underbart liv.

Puss och kram jag vill ha en hund som är tam. Eller en groda kanske.

Filifjonk.

fiffilura

DAMN! I miss you! Jag vill bara spela backpackers, skratta, dricka te, prata om helt onödiga saker i timtal och bara vara. Gaaaaaaaaabriel min vän ♥

och dina andetag vill jag andas

kärlek är så fantastiskt fint att man inte vet var man ska ta vägen. in i sig själv och ut genom någon annan. runt och om igen. bergochdalbana. och som fint sockervadd som fastnat på en svagt rosa läpp.

H som i Håkan

Idag när jag åkte hem från jobbet, satt jag och funderade en massa. Jag kom fram till att min största rädsla är att aldrig hitta någon att dela livet med, någon som älskar hela mig, bara mig. Hur jag än är. Någon att klämma ut finfina barn tillsammans med. Det är min största rädsla i hela vida världen. Att vara ensam.

Och mitt i mina depptankar, kom precis vad jag behövde. Mobilen plingade.

"Känn ingen sorg. Puss babe."

Världens finaste Sandra, skrev precis rätt ord precis i rätt stund. Och just då insåg jag också vad som hände; Sandra är i Göteborg, på Liseberg, på HÅKAAAN! Och Känn ingen sorg för mig Göteborg skrålade ur Håkans vackra strupe. Och självklart hade Sandra ringt, jag satt och log när jag lyssnade av mitt mobilsvar fem gånger på raken. Jag blev så himlans lycklig. Av finfina Sandra som bara är alldeles för fin för mig. En sån vän borde alla ha att skratta med! Och av finfina Håkan, den finaste pojken som kommit ur universums skapelse.

Jag kommer somna med ett leende på läpparna och Håkans ord i mitt öra.

skärvor

det tar bara några sekunder. längre tid än så behövs egentligen inte, för att krossa ett hjärta. tusentals små skärvor, som nästan blir omöjliga att limma ihop igen. bubblande kärlek gör en så rysligt dum, man ger bort det dyrbaraste man har, öppnar upp bröstet och blottar hela sig själv. fumlar över det lilla glashjärtat från sin egen kupade hand till någon annans, man har liksom inte kontrollen över det själv längre. det är den finaste gesten någonsin, men också den farligaste. för ibland, eller allra oftast, får man inte tillbaka det helt igen. och när jag ser hur någon som ligger mig alldeles, alldeles nära hjärtat får en näve glassplitter kastat efter sig där hon sitter på trottoaren, gör det så ont i mig. jag vill bara plocka upp varenda liten glasskärva, limma ihop alla så fint jag bara kan och kasta sten efterm pojken som trampade på det. men det fungerar ju inte så. det är inte jag som kan limma ihop hennes hjärta, det måste hon göra själv. men jag kan hjälpa till med att klämma ut lim ur tuben, och det gör jag. jag lyssnar, kramar om, pussar på och lyssnar lite igen.

jag har fortfarande inte hittat alla mina skärvor att limma ihop än, sedan en pojke trampade på mitt glashjärta. det fattas en pyttepytteliten skärva, som jag verkligen måste hitta. för just nu håller inte hjärtat ihop riktigt så hårt så att det gör att fumla över till någon annans hand. det håller liksom inte för att ges bort ännu. jag vågar liksom inte lita på att någon kommer att ta hand om det, vårda det åt mig. jag är så rädd att få det krasat i bitar igen, och jag orkar inte laga mer. jag har fortfarande klister på fingrarna kvar. ibland har jag trott att det varit helt, jag har inte sett skavankerna, och då försiktigt lämnat över det till en pojke med kittlande leende och varma händer. men hans varma händer var inga bra händer. det blev kras igen. igen. och igen. så nu förvarar jag det helst själv. men när han den där pojken med den lena ryggen och kolsyreskrattet snubblar fram framför mina fötter, ska jag ge honom det bums. för han finns ju där ute, han bara väntar efter mina fötter att snubbla över. och innan han hittar dem, ska jag pussa och krama min finaste Bea, och hjälpa henne klistra lite till.

livin' the life

"The most exciting, challenging and significant relationship of all is the one you have with yourself. And if you find someone to love the you that you love, well, that's just fabulous."

...och jag kan inte annat än att titta på alla "Sex and the city"-avsnitt om, och om igen.

Lisbet Salander

I lördagskväll låg jag och tittade på "Män som hatar kvinnor" i soffan och halvsov. Jag tänkte tanken på huruvida skådespelarna är i verkliga livet; vad gör Noomi när hon inte är Lisbet? Har hon några likadana åsikter? Är de ens lika på något sätt? Men tankarna dammades av ungefär i samma stund som jag slumrade till för natten. När jag sedan igår eftermiddag vandrade förbi humlegården, på väg till min farbror för att hämta bilen, så möter jag en liten familj som jag känner väldigt väl. Eller, egentligen känner jag dem inte alls. Har inte ens sett dem förut. Men det känns som att man känner dem, för att man har sett deras ansikten så ofta, man liksom är på väg att säga hej innan tungan krullar sig och man inser att, neej, jag känner inte de här människorna; de är kändisar, det är därför jag känner igen dem så väl! Så skrattandes går Nooomi, Ola och Lev Rapace emot mig där i eftermiddagssolen. Så sjukt snygga hela högen. Och jag dog lite.

chai

helgen i bilder:

jag har ingen ork att skriva mer just nu. men jonathan är en fin vän. och jag gillar erikshjälpen i vimmerby, och roadtrips med agnes. godnatt.

you are the best thing

denna morgon har jag...


skrivit brev till gabriel - check

packat till stocokholm - inte check

ätit nakenfrukost i sängen - check

kopplat in högtalare - check

duschat - inte check

tankat - inte check

tagit mina piller - check

hittat jeansen jag ska ha på mig idag - inte check

sminkat mig - inte check


slutsats: måste ta tag i denna förmiddag NU! åker om mindre än två timmar, hurry hurry rice n curry

lyckopiller!

<3

p.s. IGÅÅR var det endast en månad tills Anna och jag drar, jihoo! bra lyckorus och kolsyrebubbel i magen. me like big time. d.s

Throw me in a hurricane, tell the whole world I've gone insane

Regndroppar i håret. Fingertoppar dansandes över elektrisk hud. Jag blir alldeles förfärligt vimmelkantig. Mina ådror sjunger. Vill ligga nära, alldeles nära. Krypa under din hud, låta våra hjärtat slå samma slag. Dunk-dunk, dunk-dunk. Att få ligga med huvudet i ett solbränt knä, snegla upp på en skäggig haka. Dina käkben. Jag måste hålla andan. Och jag dog lite när du tittade på mig.

Vinden. Virvlande kvistar och piskande regn. Det blev en storm. Nakna fötter mot fuktig asfalt. Svidande rispor över ena kinden. Hej hej, här står jag. Mitt i ett virrvarr av missförstånd och samförstånd. Ord som sårar, skär och sticks. Karvar sig in, genom huden, genom vävnad. In så långt det går. Med rostig sax och trubbiga knivar, det ska kännas. Bilda ärr. Och alltid ensam. Alltidalldtidalltid. Ensam plåstra om. Som ett ensligt träd på kullen. Önskar en planta intill.

Alldeles precis nyss tappade jag tålamodet och en lite för stor bit av allt. Så imorgon drar jag till Stockholm, lämnar stan ett tag och hoppas allt är annorlunda när jag kommer tillbaka. Eller åtminstone lite.

du säger ingenting det säger allt

och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt

Var i skolan idag, kändes alldeles jättekonstigt. Det var pyttesmå människor som gick i våra korridorer, satt vid våra bord i caféet, hängde i vår hangar och öppnade våra skåp. Kan det bli mer fel? Och än mer konstigt att se Ells, Bruno och Linn där bkand alla pygméer. Allt var precis som vanligt, men ändå helt annorlunda på samma gång. Det går inte riktigt att ta på, men det kom liksom upp för mig att vi kommer aldrig någonsin mer sitta i macsalen till klockan tio på kvällen, bråka och skrika på varandra, skratta tills vi gråter och dansa på stolarna. Aldrig mer bli irriterade över Jonas klanterier, aldrig mer sminka Calle inför julshower eller göra filmer om skolmaten. Jag saknar er, mitt älskade sp3b. Och för varje dag som nu går, så är det så mycket som plötsligt kläs i ljus och jag inser att allt, precis allting, är förgängligt. Allt som varit, kommer nå sitt slut och endast vara ett kapitel i boken om mitt liv. Det gör så rysligt ont i magen, jag går liksom sönder några bitar. Jag vill så gärna hålla kvar vid allt som var tryggt och bra, men för varje dag som går så bläddrar sidorna förbi, och det bildas hela tiden nya kapitel som jag bara kan återuppleva genom att läsa dem om och om igen. Jag kommer aldrig mer att vara där, och skriva ned de skeva bokstäverna. Jag gillar inte det, inte just idag, inte just nu. Jag vill bara lägga mig med huvudet i pappas varma knä med hans trygga hand över mitt hår. Och sedan där frysa tiden ett slag, känna lite trygghet. Lite värme, lite kärlek. Någonting som varar förevigt, någon som inte lämnar.

Hur får så här många tankar plats i ett så litet huvud som mitt? Jag vill bara borra ett pyttelitet hål bakom mitt ena öra och försiktigt tömma över alla tankar i en liten, liten glasflaska. Och sedan skruva igen flaskan, och ställa den på en bokhylla bland gamla böcker. Sedan när jag är gammal och vis, kan jag hälla upp alla tankar i en liten kopp och smaka på dem, känna in dem, göra något av dem. För då klarar jag av att hantera dem, göra något bra av dem. Just nu, är de bara något alldeles jättegrått och tungt. Jag orkar inte riktigt bära det, vill lätta på trycket.

Får jag låna din halsgrop ett slag? Borra in min näsa där och bara vara för ett slag, andas med dig? Tillsammans är man mindre ensam har jag hört.

BU!

jag är väldigt glad i magen idag. solen lyser, jag hade en bra kväll igår, jag får ligga i min säng hur länge jag vill och lyssna på vilken musik jag vill, men framförallt, det är endast en månad tills anna och jag åker! jihuu, det känns så sjukt bra. och på fredag åker jag till stockholm, ska gå på gröna lund och go insane. perfect! tjalalaa.

till dig

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.

Hand i hand, med tonat hår och slitna converse. Det doftade av regn om jag minns rätt, löven hade börjat falla till marken, bruna låg de klistrade mot den mörka asfalten. Det var den allra första, av många gånger som vi gick där. Den första av många hösteftermiddagar som vi spenderade i det gulbruna huset med lamporna släckta och ljusen tända.

Femton. Vi var femton år och världen kändes alldeles för stor och problemfylld för våra bräckliga flickhjärtan. Jag hade aldrig träffat någon som du, du var så annorlunda mot något jag någonsin innan mött. Du var så mycket jag. Vi spenderade timmar och nätter hopkrupna i sängens fotände, medan lasse spelades om och om och om igen på skivspelaren. Vi bara fanns. Muttar & knuttar, världens godaste kladdkaka, lappar med spår av tidigare besökare på små toaletter, fingrade fotografier med lockiga rödlätta pojkar, du gjorde fint ihopklistrade cd-skivor när dagarna kändes tunga för mig, hela den hösten doftade rökelse och vi tittade på banala tv-serier. Den hösten, var den bästa någonsin.

Sen blev det vinter. Jag bar min strålande fula mössa, och lärde mig nya ord. Jag bar extremt randiga kjolar och läste franska texter, det bakades, skrattades, smygdracks och drömdes. Och under hela tiden höll jag dig i handen. Du var aldrig mer än en halvmeter bort, och vi hjälpte alltid varandra att återfå balansen de stunder när hela marken skälvde och vi inte kunde hitta fotfästet.


Idag står vi här, vi är inte femton längre. Vi är nitton och du kommer inte längre vara endast en halvmeter bort. Du kommer vara flera tusentals mil bort, och jag är så himla rädd att du ska tappa mig där på vägen någonstans. Jag är så rädd att du inte kan hjälpa mig att hitta mitt fotfäste igen när hela marken skälver, och att jag inte ska kunna hålla din hand de dagar du ingenting orkar. Men även om åren har gått, och vi inte alltid vandrat samma stigar, så kommer vi för mig alltid att vara de muttar & knuttar som vi var de tonårsdagarna. Och jag kommer sätta mig på tåget och åka genom Europa, iklädd min strålande fula mössa, och åka hem till dig, tända lite rökelse, baka våran kladdkaka och sätta på en skiva med lasse. Och sen bara vara, precis som vi alltid varit.

kom hem till mig vettja!

Jag tänkte att ni skulle få hälsa på hos mig idag. Vi kan dricka kaffe, äta äppelkaka och lyssna på regnet.

hejhej, här är jag, häng med!

här är mitt hus. det är rött och stort och knarrar om nätterna.

här hänger mina kläder och torkar, hejhej torkvindan.

jag har världens godaste äpplen växandes i min trädgård.

pappa håller på att bygga altan på baksidan av huset, hejhej halvfärdiga altan!



här är mitt rum. jag är ingen ordningssam människa. det kanske syns.



hejhej rummet!

här brukar jag sitta och äta, hejhej.

här är våra små kisseungar, hejhej mysisar!

här brukar jag laga mat, baka och allt annat man gör i ett kök.

här brukar jag sitta och mysa och titta på tv. ibland med fötterna på bordet fast man inte får.

här är trappan. vi ska inte titta runt så mycket där uppe, för det är så himlans stökigt överallt.

här brukar jag duscha, borsta tänderna och ja, ni vet... hejhej badrummet!

Nu har ni sett lite av mitt hus i alla fall. Resten får vi ta över en fika till tycker jag. En annan dag. Tack för besöket :) Vi ses snart igen!

just get back up when it knocks you down

Det luktar gräs. Jag har fönstret öppet, och pappa klipper gräset. Det är nog därför. Jag ligger här i min säng och bara är. Huvudet värker lite, sminket är utkletat (nej, jag har inte orkat tvätta bort det) men det gör inte så mycket. Jag hade iallafall roligt igår. Och världens finaste finfina pappa kom och hämtade mig. Lille pappsen.

Det var personalfest igår, hela mcdonalds crewet befann sig inne i metropolen Mjölby. Det var god mat, lekar och flödande alkohol. Det var himlans roligt, se lite annat än bara Tranås. Den stan kväver fan mig. Varje gång jag varit ute en lördagkväll i Tranås får jag sån ångest när jag kommer hem. Det bara häller sig över en, jag kvävs helt enkelt. Allt är precis likadant som helgen innan; det är samma personer som hånglar, samma person som blir fullast på festen, samma personer som trängs utanför citygrillen, samma musik, samma samma samma.. Jag hatar det! Jag bara längtar bort från den lilla fördomsfulla hålan, så därför var det riktigt roligt att få umgås med lite annat folk, se en annan liten håla för omväxlings skull. Och Julia och Linnea hade fixat och trixat massa fint med festen och allt, bamsekram!

Nu ligger jag som sagt här i min säng och livet känns så himla, himla bra ändå. Visserligen hatar jag Tranås, och Mjölby är kanske inte heller särskilt mycket att hänga i granen, men jag har ju mig själv. Och just nu känner jag mig på något konstigt sätt väldigt trygg med mig själv. Sådär som att man efter en lååååång och slitig arbetsdag får sätta sig i en skön fåtölj och bara andas ut. Eller när man plockat i den sista gaffeln i diskmaskinen. Sådär, som en lång utandning. Nöjd helt enkelt. Så man kan lika gärna göra det bästa av allt och bara le. Leenden är fint som snus.

Jag tror att mamma och jag ska vandra ut bland myror och träd och plocka lite svamp om en stund. Skönt med lite frisk luft och myggbett.

Lite bilder togs det ju förstås på personalfesten..

Sandramys

Grabbarna grus

Jacob var kvällens kvinna!

Eliza och jag var svininfluensan. Svinbra.

smile :)

Denna dagen får 4 av 5 toasters och alla tummar upp!

Jag vaknade inte av någon väckarklocka som ringde eller något jobb som var tvunget att åkas till. Otroligt skönt! Linn skulle visserligen upp och gå till skolan, men jag låg så skönt kvar och hade sen hela hennes lägenhet för mig själv hela dagen. Me like! Jag gick runt halvnaken, åt smörgåsar i soffan och låg och bölade framför en mycket sorglig film. (Jag tänker inte nämna vilken, då den egentligen nog är väldigt töntig. Men jag tyckte den var sorglig. Och fin. Himlans fin.)

Och ikväll blev det massa god mat och massa skratt med finfina flickor. Det behövs så otroligt lite för att jag ska bli så där alldeles upprymd och pirrig och glad! Det enda som behövs är härliga vänner och lite tillbehör. Då blir det mesta finemang! Jag målade naglarna också, Bea hade ett superbra rosa nagellack som kommer passa perfekt in i min roll på personalfesten imorgon :) hihi.

Det var skönt att ändå komma hem ganska tidigt, så nu sitter jag här. Har precis ätit lite blåbärspaj som mamma hade lagat av mina blåbär jag plockade igår. Och oj vilken paltkoma jag befinner mig i. Blir nog att krypa ner under täcket och titta på en bra film med lillasyster nu.. Låter som världens bästa idé.

Puss och Knas

aj laaaaaaaaaajk

jag tycker om...

* att bli kramad sådär hårt så det nästan gör ont, så det känns ända in i själen
* att känna sommarvarmt gräs kittla mellan tårna
* ordet viska
* att somna i den svarta rangliga extrasängen i Beas sovrum
* att sjunga så hela huset skakar, när jag är alldeles ensam
* att skriva små fina ord på lappar och sedan gömma dom för att någon gång hitta dom och bli glad
* när Hannah pillar mig i håret sådär som bara hon kan, sådär mysigt
* känslan när hjärtat nästan stannar för att en rysligt fin pojke bara möter min blick och ler emot mig
* ljudet av en tidig sommarmorgon
* att dricka vin och filosofera kring livets mening in på småtimmarna
* att plumsa naken i sjön den ljusaste natten på hela sommaren
* tomatsoppa med massa fetaost
* att vakna med någons andedräkt kittlandes i nacken, sådär så hårstråna reser sig i givakt över hela kroppen
* att få stå framför lösgodiset med en påse och spade i handen, och få välja precis vad jag vill
* när du tittar på mig sådär
* suget i magen när jag låter skidorna svischa ner för backen och snön yr i ansiktet
* att titta på dina fina händer
* att skratta så mycket så det känns som kolsyra bubblar upp i näsan och lungorna ska sprängas i ett rosa stoft

och en himlans massa mer saker...

blueberry hill

Idag blev det en kvällspromenad i skogen med trevligt sällskap. Vi hittade en himlans massa blåbär, det är fantastiskt mumsigt. Och blåa fingrar är så charmigt. Nu ska jag dricka ett bamsestort glas mjölk och njuta av de fina små bären.

Jag älskar att bo här ute i skogen!

Jag går inte isär när jag går med er

that's what friends are for, right? ♥