ibland, så känns det som att jag skulle kunna gå hur långt som helst. barfota genom sahara eller bestiga mount everest med bara en liten, tunn toppluva på huvudet och nakna fingrar. jag skulle inte känna hettan och mina såriga fotsulor, inte heller den bitande kylan eller mina istappsfingrar skulle stoppa mig. för ibland, så behövs man. när ens andra halva gråter tills hon går sönder någonstans där jag inte är, värker det i varenda liten cell i kroppen. jag vill vara hos henne, låta henne ligga på min arm och torka hennes tårar. stryka henne över håret och säga kloka ord. hålla om henne tills hon somnar. för jag är ju egentligen där hela tiden, fast inte fysiskt. men ibland så måste hon få känna mitt hjärta slå och låta huvudet vila på mitt bröstben, för att verkligen känna det.
igår var en sådan dag. det spelade mig ingen roll att klockan var halv två på natten och att det var så kallt så att min andedräkt blev till ett vitt moln när jag andades ut. inget spelade någon roll, mer än att min hälft hade tårar som vägrade sluta rinna. då gjorde det mig ingenting att kränga på mig de tunna tygskorna och vandra genom natten i pyjamas. så länge vi är med varandra, spelar ingenting någon roll.
Det är precis som du säger Emma. Det gör mig ingenting att vara vaken en halv natt, ifall det skulle vara så att någon behövde mig. Vi är som invävda i varandra och mår inte alla bra så mår man inte bra själv.
SvaraRaderaibland skulle jag kunna döda för att ha en syster. som när jag läser detta. beundransvärt!! fina tjej.
SvaraRadera