onsdag 26 augusti 2009

till dig

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.


Hand i hand, med tonat hår och slitna converse. Det doftade av regn om jag minns rätt, löven hade börjat falla till marken, bruna låg de klistrade mot den mörka asfalten. Det var den allra första, av många gånger som vi gick där. Den första av många hösteftermiddagar som vi spenderade i det gulbruna huset med lamporna släckta och ljusen tända.

Femton. Vi var femton år och världen kändes alldeles för stor och problemfylld för våra bräckliga flickhjärtan. Jag hade aldrig träffat någon som du, du var så annorlunda mot något jag någonsin innan mött. Du var så mycket jag. Vi spenderade timmar och nätter hopkrupna i sängens fotände, medan lasse spelades om och om och om igen på skivspelaren. Vi bara fanns. Muttar & knuttar, världens godaste kladdkaka, lappar med spår av tidigare besökare på små toaletter, fingrade fotografier med lockiga rödlätta pojkar, du gjorde fint ihopklistrade cd-skivor när dagarna kändes tunga för mig, hela den hösten doftade rökelse och vi tittade på banala tv-serier. Den hösten, var den bästa någonsin.

Sen blev det vinter. Jag bar min strålande fula mössa, och lärde mig nya ord. Jag bar extremt randiga kjolar och läste franska texter, det bakades, skrattades, smygdracks och drömdes. Och under hela tiden höll jag dig i handen. Du var aldrig mer än en halvmeter bort, och vi hjälpte alltid varandra att återfå balansen de stunder när hela marken skälvde och vi inte kunde hitta fotfästet.


Idag står vi här, vi är inte femton längre. Vi är nitton och du kommer inte längre vara endast en halvmeter bort. Du kommer vara flera tusentals mil bort, och jag är så himla rädd att du ska tappa mig där på vägen någonstans. Jag är så rädd att du inte kan hjälpa mig att hitta mitt fotfäste igen när hela marken skälver, och att jag inte ska kunna hålla din hand de dagar du ingenting orkar. Men även om åren har gått, och vi inte alltid vandrat samma stigar, så kommer vi för mig alltid att vara de muttar & knuttar som vi var de tonårsdagarna. Och jag kommer sätta mig på tåget och åka genom Europa, iklädd min strålande fula mössa, och åka hem till dig, tända lite rökelse, baka våran kladdkaka och sätta på en skiva med lasse. Och sen bara vara, precis som vi alltid varit.

söndag 23 augusti 2009

kom hem till mig vettja!

Jag tänkte att ni skulle få hälsa på hos mig idag. Vi kan dricka kaffe, äta äppelkaka och lyssna på regnet.



hejhej, här är jag, häng med!


här är mitt hus. det är rött och stort och knarrar om nätterna.

här hänger mina kläder och torkar, hejhej torkvindan.


jag har världens godaste äpplen växandes i min trädgård.


pappa håller på att bygga altan på baksidan av huset, hejhej halvfärdiga altan!



här är mitt rum. jag är ingen ordningssam människa. det kanske syns.



hejhej rummet!


här brukar jag sitta och äta, hejhej.



här är våra små kisseungar, hejhej mysisar!


här brukar jag laga mat, baka och allt annat man gör i ett kök.


här brukar jag sitta och mysa och titta på tv. ibland med fötterna på bordet fast man inte får.

här är trappan. vi ska inte titta runt så mycket där uppe, för det är så himlans stökigt överallt.


här brukar jag duscha, borsta tänderna och ja, ni vet... hejhej badrummet!

Nu har ni sett lite av mitt hus i alla fall. Resten får vi ta över en fika till tycker jag. En annan dag. Tack för besöket :) Vi ses snart igen!

just get back up when it knocks you down

Det luktar gräs. Jag har fönstret öppet, och pappa klipper gräset. Det är nog därför. Jag ligger här i min säng och bara är. Huvudet värker lite, sminket är utkletat (nej, jag har inte orkat tvätta bort det) men det gör inte så mycket. Jag hade iallafall roligt igår. Och världens finaste finfina pappa kom och hämtade mig. Lille pappsen.
Vänsterjustera
Det var personalfest igår, hela mcdonalds crewet befann sig inne i metropolen Mjölby. Det var god mat, lekar och flödande alkohol. Det var himlans roligt, se lite annat än bara Tranås. Den stan kväver fan mig. Varje gång jag varit ute en lördagkväll i Tranås får jag sån ångest när jag kommer hem. Det bara häller sig över en, jag kvävs helt enkelt. Allt är precis likadant som helgen innan; det är samma personer som hånglar, samma person som blir fullast på festen, samma personer som trängs utanför citygrillen, samma musik, samma samma samma.. Jag hatar det! Jag bara längtar bort från den lilla fördomsfulla hålan, så därför var det riktigt roligt att få umgås med lite annat folk, se en annan liten håla för omväxlings skull. Och Julia och Linnea hade fixat och trixat massa fint med festen och allt, bamsekram!
Nu ligger jag som sagt här i min säng och livet känns så himla, himla bra ändå. Visserligen hatar jag Tranås, och Mjölby är kanske inte heller särskilt mycket att hänga i granen, men jag har ju mig själv. Och just nu känner jag mig på något konstigt sätt väldigt trygg med mig själv. Sådär som att man efter en lååååång och slitig arbetsdag får sätta sig i en skön fåtölj och bara andas ut. Eller när man plockat i den sista gaffeln i diskmaskinen. Sådär, som en lång utandning. Nöjd helt enkelt. Så man kan lika gärna göra det bästa av allt och bara le. Leenden är fint som snus.
Jag tror att mamma och jag ska vandra ut bland myror och träd och plocka lite svamp om en stund. Skönt med lite frisk luft och myggbett.


Lite bilder togs det ju förstås på personalfesten..

Sandramys

Grabbarna grus

Jacob var kvällens kvinna!

Eliza och jag var svininfluensan. Svinbra.

fredag 21 augusti 2009

smile :)

Denna dagen får 4 av 5 toasters och alla tummar upp!


Jag vaknade inte av någon väckarklocka som ringde eller något jobb som var tvunget att åkas till. Otroligt skönt! Linn skulle visserligen upp och gå till skolan, men jag låg så skönt kvar och hade sen hela hennes lägenhet för mig själv hela dagen. Me like! Jag gick runt halvnaken, åt smörgåsar i soffan och låg och bölade framför en mycket sorglig film. (Jag tänker inte nämna vilken, då den egentligen nog är väldigt töntig. Men jag tyckte den var sorglig. Och fin. Himlans fin.)


Och ikväll blev det massa god mat och massa skratt med finfina flickor. Det behövs så otroligt lite för att jag ska bli så där alldeles upprymd och pirrig och glad! Det enda som behövs är härliga vänner och lite tillbehör. Då blir det mesta finemang! Jag målade naglarna också, Bea hade ett superbra rosa nagellack som kommer passa perfekt in i min roll på personalfesten imorgon :) hihi.

Det var skönt att ändå komma hem ganska tidigt, så nu sitter jag här. Har precis ätit lite blåbärspaj som mamma hade lagat av mina blåbär jag plockade igår. Och oj vilken paltkoma jag befinner mig i. Blir nog att krypa ner under täcket och titta på en bra film med lillasyster nu.. Låter som världens bästa idé.


Puss och Knas


torsdag 20 augusti 2009

aj laaaaaaaaaajk

jag tycker om...

* att bli kramad sådär hårt så det nästan gör ont, så det känns ända in i själen
* att känna sommarvarmt gräs kittla mellan tårna
* ordet viska
* att somna i den svarta rangliga extrasängen i Beas sovrum
* att sjunga så hela huset skakar, när jag är alldeles ensam
* att skriva små fina ord på lappar och sedan gömma dom för att någon gång hitta dom och bli glad
* när Hannah pillar mig i håret sådär som bara hon kan, sådär mysigt
* känslan när hjärtat nästan stannar för att en rysligt fin pojke bara möter min blick och ler emot mig
* ljudet av en tidig sommarmorgon
* att dricka vin och filosofera kring livets mening in på småtimmarna
* att plumsa naken i sjön den ljusaste natten på hela sommaren
* tomatsoppa med massa fetaost
* att vakna med någons andedräkt kittlandes i nacken, sådär så hårstråna reser sig i givakt över hela kroppen
* att få stå framför lösgodiset med en påse och spade i handen, och få välja precis vad jag vill
* när du tittar på mig sådär
* suget i magen när jag låter skidorna svischa ner för backen och snön yr i ansiktet
* att titta på dina fina händer
* att skratta så mycket så det känns som kolsyra bubblar upp i näsan och lungorna ska sprängas i ett rosa stoft

och en himlans massa mer saker...

blueberry hill


Idag blev det en kvällspromenad i skogen med trevligt sällskap. Vi hittade en himlans massa blåbär, det är fantastiskt mumsigt. Och blåa fingrar är så charmigt. Nu ska jag dricka ett bamsestort glas mjölk och njuta av de fina små bären.

Jag älskar att bo här ute i skogen!

onsdag 19 augusti 2009

Jag går inte isär när jag går med er


































that's what friends are for, right?

Det är bara lite aids

Förresten, jag glömde nämna innan. Vi var på serietecknaren Sara Granérs utställning "Det är bara lite aids" på kulturhuset. Hon är alldeles, alldeles fantastisk enligt mig. Hennes humor är väldigt speciell, men fruktansvärt tänkvärd och rak. Och jag bara älskar det.


world keeps turning

Det har hänt något stort. Här om dagen, för att vara lite mer specifik, IGÅR (!!!) runt halv tio på morgonen skedde det. Anna och jag åkte till Sthlm för att fixa med vårat indiska visum, vi var där vi klockan nio prick när det öppnade. Det var snabbt fixat, så efter en kvart hade vi gjort vad vi än så länge kunde. Vi hade fortfarande tid på oss innan affärerna öppnade, så vi bestämde oss för att tillsammans med min älskade farmor (som vi förövrigt bodde hos) ta en fika. Vi satte oss på Muffin Bakery och drack morgonkaffe och åt smarriga muffins. Helt plötsligt kliver ROBYN in på caféet! En av mina största idoler någonsin går helt naturligt in på det pyttelilla fiket, kramar upp en kompis som hon skulle fika med och går bara någon meter i från mig. GAAAAAH! Jag dog lite där. Farmor bara skrattade och sa att jag skulle gå fram och be om autograf, som man gör när man är tolv år. typ. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vi satt där och tittade på henne i smyg en stund för jag fattade inte att det var sant. Sen gick vi och gjorde Stockholm. Jag levde minsann på det där hela dagen. Lite fortfarande nu när saker känns lite sega såhär på kvällskvisten.


Det var skönt att få visumen fixade i alla fall. Sen strosade vi lite på stan, jag köpte en jättefin men pytteliten jordglob på myrorna, endast tjugofem svenska riksdaler, ett riktigt fynd! sen köpte jag en brun gammal skinnplånbok och ett skrynkligt gammalt farfarsfodral till glasögon, det också på myrorna. Sen en liten väska också ju, också brun, också från myrorna. Finfina saker.


Efter det var vi kulturella och vandrade runt på Stockholms kulturhus och tittade på utställningar och satt på taket och tittade ut över staden. Åh vilka fina dagar sådana dagar är. När fötterna blivit allt för trötta köpte vi med oss världens godaste sushi och åkte hem till mina kusiner i Bromma och myste. Jag älskar att umgås med finfint folk. Då mår jag bra.


Jag har gjort en ny spellista på spotify idag också, jag tänkte att jag ville ha lite nytt örongodis. Och så tänkte jag att det kanske kan vara lite spännande för er att också få lite nytt. Snällt av mig va.


popcornknaster heter den, så kanske hittar du något smaskigt där. vad vet jag liksom.


lördag 15 augusti 2009

blue feathers

åh, jag önskar att jag inte låg här i min säng just nu, nedbäddad och klar för natten. Jag önskar att jag istället befann mig någon helt annanstans i Sverige, med båda fötterna i luften och huvudet på marken. Skrattandes, med massa, massa, massa festivalstämning i hela kroppen. Och jag önskar att jag hade sett Bon Ivers läppar röra sig idag, och jag önskar att jag hade lyssnat till orden han sjöng ut. Men istället, så ligger jag här och spelar farmville på facebook. Och ska upp om några timmar och jobba. Men önska är ju gratis.

Och jag åker ju faktiskt till Stockholm på söndag. Eller, först blir det ett stopp i Väserås hos Hannah i hennes nya lägenhet, finfint.

Jag får helt enkelt nöja mig med Spotify ikväll. Festivallivet får vänta.


tisdag 4 augusti 2009

no one laughs at god in a war

Det var en lördagkväll, vi dansade tills våra fötter värkte och skrattade tills vi vek oss dubbla som små inslagna paket på de fortfarande sommarvarma trottoarerna. Rödvinet blommade på mina kinder och allt var som vanligt. En vanlig lyckokväll med finfina vänner och fina pojkar så långt ögat kunde nå. Och hur många fina pojkar jag än tittade på den kvällen, så fanns det fortfarande bara en pojke i hela vida världen som en gång satt mitt fladdrande tonårshjärta i brand. Stora, senapsgula lågor. Men den elden brann inte för alltid, den dog som det mesta här i världen. Men, glöden fanns ändå kvar där och pyste och fräste. Så även om jag tittade lite extra länge i ögonen på finfina pojkar med lockiga hår och snea leenden så visste jag, att de skulle inte tända någon eld. Jag skulle inte tillåta dem, att komma så svindlande nära att de skulle kunna fumla med tändstickorna.

Jag dansade ut i natten, och hem till eldpojken. För han hade alltid en tendens, att få den där glöden att spraka lite extra. Vi doftade i halsgropar, smakade på förbjudna läppar och låg hud mot hud i nystrukna lakan. Och plötsligt, någonstans i gatlyktornas sken och bland blinkande ögon så insåg jag att pojken som satte mitt hjärta alldeles fasansfullt mycket i brand, inte längre fanns. Hur mycket jag än försökte leta där i det dunkla sovrummet kunde jag inte hitta honom. Jag lyfte på kuddar, letade under lakan. Ingenstans fanns han. Där bredvid mig i sängen låg istället någon helt annan och tittade mig i ögonen. En blick jag inte kände till, två ögon som sa mig absolut ingenting. Tomt. Den där glöden som hade levt så länge där inne i mitt ivrigt pickande tonårshjärta, dog på en sekund. Det enda som blev kvar var en liten, liten hög av grå aska. Aldrig hade jag någonsin kunnat föreställa mig den lördagmorgonen när jag klev upp ur min säng, att eldpojken skulle dö den dagen. När jag den natten somnade med en främlings arm runt min midja, gjorde det så fruktansvärt ont. Det gjorde ont i hela kroppen. Pojken med elden var för alltid borta. Den enda som någonsin krupit under min hud och rört vid mina hjärtslag, fanns inte mer.

Tonårspojkar är något alldeles speciellt. Fjuniga hakor och bubbliga skratt som har en tendens att på något finurligt vis alltid få hjärtat att slå en himlans massa extraslag. Och en tendens att få en tonårsflicka att falla sådär jättehårt. Så hårt att skrapsåriga lår och blåslagna knän aldrig orkar resa sig igen. Så hårt att hjärtat sprängs i tusentals bitar så det blir ett evighetspussel att laga även om man har Karlssons klister. Ja, de är verkligen något alldeles, alldeles speciellt. Men hur är såna där riktiga pojkar? Pojkar med riktigt skägg och stadiga händer. Hur är det att somna i en trygg famn och lyssna till dova hjärtslag med fingrarna lekandes på en hårig bröstkorg? Det är något jag vill veta. Det ska jag ta reda på, om sisådär ett år. För då är jag alldeles precis lagom mogen för det. Precis som den perfekta avocadon.
Godnatt.