När jag andas ut blir luften som lämnar mina läppar till små, små våta droppar i ett litet moln. Löven ligger klistrade mot marken, som ett älskande par ligger de där, löven mot den fuktiga asfalten alldeles jättetätt intill varandra.. Som om löven ivrigt försöker komma så nära det bara går. Iskalla fingertoppar som luktar förbjudna cigaretter om man för dem lite för nära. Råa vindar som får mig att dra jackan ytterliggare lite tätare kring kroppen.
Allting får en annan nyans, lite mer gråskala. Som ett gammalt skrynkligt fotografi som viskar om ensamma själar i alldeles för stora kängor och smink som av tårar runnit längs ned för en sval kind. Ändå finns det någonting där, en liten, liten brasa glödandes innanför min hud. Den har svårt att ta till sig och få fyr i all snålblåst, men den kämpar för sitt liv. För att fortsätta glöda. Den vill något alldeles innerligt. Den håller mig varm om nätterna, tinar mina händer när jag full av vin och förtvivlan vinglar ensam hem i månskenet.
Men jag är så jävla rädd. Så rädd för att en lite för kraftig vind ska komma för nära, och min glöd sakta ska dö ut. Så att det bara blir jag och en liten hög grå aska kvar. Jag är så rädd att jag ska stå och frysa, med kinderna randiga av mascara och mina egna kängor på tok för stora. Att jag ska frysa precis som hon där på andra sidan gatan. Med tunga steg som talar om ensamhet och iskalla fingrar utan några stora varma händer att gömma sig i. Om min glöd dör, vet jag inte hur jag ska orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar