katetersättning och höstsol

Idag hade vi vår praktiskta examination! Det gick nog bra tror jag, jag och Amanda fick sätta kateter på en gubbe. Skönt att få det överstökat. Sen gick Hjalmar och jag en promenad i eftermiddagssolen, fotade lite och pratade.

Längtar mer än nånsin till att det ska bli fredag!! Vill bara skriva mattetentan och sen bara dricka vin och dansa tills fötterna trillar av med mina underbara vänner. Åh. Längtar. Sen blir det lördag och jag åker hem till min familj. Andas skogsluft och tittar på stjärnorna över sjön. Och ska krama Ida varenda minut innan hon åker, kommer göra så himla himla ont att hon åker just nu. Men hon kommer få det så himla underbart så det får gå an liksom. haha.

känslomässigt kaos

Har varit på box på gymmet idag, tusan vad roligt! ville aldrig att det skulle ta slut.

Skönt att bara slå och slå och slå i ren ilska av allt orättvist som händer. Samtidigt har jag praktiskt examination i massa medicinska saker i skolan imorgon och tenta på fredag. Så svårt att fokusera.

Idag var det ju kanelbullens dag också, jag bakade ett jättelass med bullar och bjöd över Cissi, Oskar och Matti hit för att titta på spännande film om hur man sätter sond, kateter, PVK, ger injektioner och tar venprov. Mycket lärorikt. eeehh....

Jag liksom kliver upp på morgonen och klistrar på någon slags mask, någon stark mask. Kan fortfarande le och skratta. Men när jag kommer hem och klär av mig dagens kläder klär jag också av mig masken. Blir alldeles naken. Kryper upp i famnen på Hjalmar och lägger näsan i den tryggaste halsgropen i hela vida världen, andas några djupa andetag och gråter en skvätt. Blir smekt över håret och gråter tårar som inte ens förstår vad som händer. Och jag vet att imorgon kliver jag upp, och tar på mig masken samtidigt som jag kliver i dagens kläder. Inombords råder känslomässig kaos.

Ska åka till Stockholm och hälsa på på sjukhuset på torsdag. Ska bli skönt, jag har inte riktigt förstått vad som händer. Måste nog se med egna ögon.

Nu ska jag krypa upp och lukta på halsgrop.

Alfapet och världens finaste pojke

Cissi och jag var och tränade förut, för att skingra tankarna lite och bara koppla bort verkligheten till afrikanska toner. Det var skönt. När jag kom hem hade hjärtat mitt lagat middag och gjort fint i hela lägenheten. Bästa han. Sedan fick jag en liten massage och nu utmanar han mig i Alfapet, det är väldans jämnt och jag ligger under med ynka tre poäng.

Det är skönt att få tänka på något annat när allt är jobbigt. Jag har också insett att jag har världens bästa vänner här, och världens bästa syster, som alltid finns för mig. Jag är så lyckligt lottad som har alla dessa fantastiska människor runt om mig. Vad skulle jag göra utan dem?

ett brev till dig, föraktade cancer

Det finns något i denna värld som jag hatar. Det är något som bara förstör, trasar sönder och sårar. Tränger sig in som en ovälkommen gäst i människors liv och vägrar att gå. Idag har den gästen nått mig, och du är inte välkommen cancer.

Du för inte med dig något bra, allt blir bara trasigt och smärtsamt. Livets mållinje kommer allt närmre medan den nu mycket kortare slutsträckan istället blir fruktansvärt tung och svart. Jag blir arg att du finns, cancer, och jag blir arg för att vi inte hittat något sätt att göra oss av med dig ordentligt. Jag blir ledsen för att de allra mest färgglada människorna gör du genomskinligt grå och du skapar ihåliga, slokande silhuetter ensamma kvar. Du bara tar och aldrig någonsin ger. Du är hemsk och jag hatar att du blivit en gäst i mitt hem, men ännu mer hatar jag min handfallenhet inför dig och allt du orsakar. Jag kan bara stå vid sidan av och se dig förstöra, oförmögen att stoppa dig.

Det är tungt när man får reda på att någon i ens närhet har dig, cancer, flåsandes i nacken. Att du redan tagit dig alldeles för stora friheter och skapat en sådan röra innanför hud och vävnader att det inte finns något vi kan göra. Det gör ont, och jag hatar dig ännu mer, cancer.