jag tror det kallas höst.

När jag andas ut blir luften som lämnar mina läppar till små, små våta droppar i ett litet moln. Löven ligger klistrade mot marken, som ett älskande par ligger de där, löven mot den fuktiga asfalten alldeles jättetätt intill varandra.. Som om löven ivrigt försöker komma så nära det bara går. Iskalla fingertoppar som luktar förbjudna cigaretter om man för dem lite för nära. Råa vindar som får mig att dra jackan ytterliggare lite tätare kring kroppen.

Allting får en annan nyans, lite mer gråskala. Som ett gammalt skrynkligt fotografi som viskar om ensamma själar i alldeles för stora kängor och smink som av tårar runnit längs ned för en sval kind. Ändå finns det någonting där, en liten, liten brasa glödandes innanför min hud. Den har svårt att ta till sig och få fyr i all snålblåst, men den kämpar för sitt liv. För att fortsätta glöda. Den vill något alldeles innerligt. Den håller mig varm om nätterna, tinar mina händer när jag full av vin och förtvivlan vinglar ensam hem i månskenet.

Men jag är så jävla rädd. Så rädd för att en lite för kraftig vind ska komma för nära, och min glöd sakta ska dö ut. Så att det bara blir jag och en liten hög grå aska kvar. Jag är så rädd att jag ska stå och frysa, med kinderna randiga av mascara och mina egna kängor på tok för stora. Att jag ska frysa precis som hon där på andra sidan gatan. Med tunga steg som talar om ensamhet och iskalla fingrar utan några stora varma händer att gömma sig i. Om min glöd dör, vet jag inte hur jag ska orka.

ägg och evolutionen

nu sitter jag här och äter ägg. ikväll har jag skrattat tills tänderna nästan trillade ut, och druckit öl tills hjärnan blev alldeles simmig.

Thomas Järvheden gjorde ett sjukt bra framträdande, han är en jävel på komik, samtidigt som han ändå balanserar på den fina linjen med allvaret. han dansar över där ibland, och säger riktigt tänkvärda saker, för att sedan bugga tillbaka in på komedibanan. jag gillar det, att inte vara svart eller vit. utan mer i gråskala.

nu äter jag ett stekt ägg, det är gott.
godnatt

som träd. ungefär.

För varje dag som går så växer man. Någon liten millimeter på alla håll och kanter. Vissa växer ihop, andra isär. När man står mitt i allt, och växer, dag för dag, så känner man det inte riktigt. Det är precis som när håren på benen växer ut. När man rakar benen och fem timmar senare låter händerna dansa över smalben och vader, och plötsligt möts av illvilliga små fjun som kliar och sticks istället för ben lena som sammet. Man vet inte hur det gick till, plötsligt var de bara där. Vassa små hårstrån. Man kände inte att de växte, men de är ett bevis på att det hände.

Precis på samma sätt är det i livet. Man inser när man tittar åt höger att plantan som sist jag såg till den var tätt sammanflätad med mina rötter, nu är två meter bort. Inflätad i någon annans kvistar och grenar. För varje dag försvann den en liten bit, jag var bara inte tillräckligt uppmärksam på den för att märka. Och kanske just därför, var det inte meningen att vi skulle bli ett och samma träd, för då hade jag väl märkt redan mycket tidigare hur vi sakta men säkert drog åt varsitt håll?

Sedan finns det de som växer ihop. De som funnits där ända sedan man var små ljusa frön med bruna fläckar. Som stått där i blåst, rusk och regn. Sol som snö. Alltid lika tätt. Alltid med rötter som smeker mina. Kanske har lövverket inte alltid varit intrasslat i mitt, utan i någon annans för ett slag. Men alltid har rötterna funnits där, aldrig släppt taget. Och när jag tittar åt vänster idag, så är det så. Finfina träd står på rad, intrasslade i mig huller om buller.