en känsla inombords

jag vaknar av att tunna, skira solstrålar letar sig in genom tallgrenar och sovrumsfönster och landar i mitt ansikte. jag har en varm arm runt min midja i sängen, du drar mig närmre och jag känner hur du andas. det är annars alldeles knäpptyst i lägenheten. jag vill klä på mig, gå ut. känna den friska luften i kinderna och doften av höst. jag älskar hösten. nu börjar den här dagen, och jag ska göra den till något bra.

sånt där som känns.

en helt vanlig tisdag. eller egentligen inte helt vanlig, för jag tror nästan att det var den varmaste dagen på hela året. överallt syntes fräkniga axlar i linnen med tunna band och svettpärlor i blanka pannor. hela stockholm kokade.

på väg hem från jobbet köpte jag surdegsbaguetter som jag fyllde med lufttorkad salami, hyvlad parmesan och tryffel. sen lindade jag varsamt in dem i brunt smörgåspapper, för de är som allra godast att äta precis så. när det prasslar. en mjuk och svagt röd mango, några körsbärstomater och så två chokladcroissanter fick också följa med i väskan. och så var vi redo för att möta sommarkvällen.

vi cyklade över broar och vatten, med håret som dansade kring ansiktet och skratt av kittlande förtjusning i nedförsbackarna. vi bestämde oss på en ö, att här blir nog bra. vi cyklade genom högt gräs och skogsdungar. till slut kunde vi inte ha med cyklarna längre utan de fick lämnas kvar i skuggan under några träd. för stigen blev snart fylld av stora rötter och stenar och då räckte det att ha varsin ryggsäck med godsaker att bära på och inte skulle man väl orka släpa cykeln med sig heller.

det kändes som vi gick och gick och gick och vägen var oändlig. men det var den inte. skogen blev glesare och snart var det enda man såg soldränkta stenhällar och guppande blått vatten. vi klädde av oss och la oss på filten vi knöglat ned i ena väskan. vi tog fram våra prassliga smörgåsar och åt och tittade på båtar som puttrade förbi.

sen låg vi bara där, länge. jag med huvudet på ditt bröst. du somnade efter en liten stund. jag blev lugn av dina andetag. jag läste min bok och tittade på den klarblå himlen. tänkte att jag faktiskt lever här och nu och ingen annanstans ingen annan gång. denna stunden finns bara nu och aldrig mer. du vaknade och jag reste mig, gick med nakna fötter över solvarma klippor och slängde mig i det mörka kalla vattnet. det var så kallt, jag trodde för en sekund att jag skulle explodera. men det gjorde jag inte. jag andades bara några flämtande andetag och jag levde i allra högsta grad.

när jag torkat plockade vi ihop allt, det började bli kväll. kylan kom krypande längs marken. vi cyklade lika fria tillbaka hemåt igen, över samma broar och samma vatten. men denna stunden kommer aldrig igen. så trots att allt var samma var vi annorlunda.

det här som kallas tvåsamhet.

vi sover i samma säng om nätterna, vi äter vid samma matbord och våra räkningar ramlar ned i samma brevinkast. vi har suttit och valt tapeter till vårt vardagsrum, skapat rutiner för hur vi städar och bestämt att när den ene lagar mat så får den andre faktiskt diska. vi delar våran vardag med varandra, men det är så mycket mer, det här med att faktiskt vara två.

det handlar om att killa på ryggen i nästan en timme för att du ska kunna sova, om att koka ett extra ägg till dig kvällen innan du ska upp tidigt och jobba så du kan få precis den frukosten du vill ha, om att krama din hand hårt under bordet på en fest för jag vet att du är ledsen men inte orkar visa det för alla, om att skratta åt dina skämt fast de kanske inte är så roliga bara för att du är så nöjd. men framförallt, handlar det om att lyssna.

lyssna på vad du har att säga, låta dig prata, se dig, bekräfta dig. stötta dig och ge dig råd när du behöver det. låta dig vara svag ibland fast det är så himla svårt, men det är okej. det handlar om att vara din käpp när du inte orkar gå själv.

och vet du vad det finaste är?
att jag vill inget hellre än att vara i denna tvåsamhet med dig.
<3 p="">

ett år går så fort.

525948 minuter.
och så var 2013 bara borta, skålade bort det under en molnig natthimmel med ett glas champagne i handen. kalla fötter utan skor på ett trägolv på en altan.

det har varit 525948 minuter som varit till bredden fulla av händelser. hjalmar och jag mötte våren i berlin, det var alldeles fantastiskt. vi strosade runt i second hand-butiker, drack öl under svajande lövträd och fick fräkniga axlar. en kväll var vi på en stor arena och såg en fotbollsmatch. jag gjorde det bara för hans skull, för att se honom så lycklig. vi åt korv såklart, och ställde oss upp och skrek så fort det blev mål, för vi hejade ju inte på någon och vi skrattade så himla mycket. jag sprang så mycket också. hela våren och sommaren. det var en frihet som jag älskade. mina leriga löparskor, ett tomt spår och musik som dunkade. pulsen steg och jag kände så jävla mycket att jag levde.

i juni stod jag i domkyrkan och fick en brosch. jag hade på mig en klänning från 20-talet som knappt gick att knäppa, var så rädd att den skulle falla sönder i mina händer. jag tog av mig mina vita pumps och stod barfota på kyrkbacken innan jag vandrande med fanan i famnen upp mot altaret. jag fick min sjuksköterskeexamen. var så himla stolt och glad och nöjd att jag klarat det, det hade varit nära att jag slutat så många gånger för jag var trött, ledsen, osäker på om detta var vad jag ville. men jag stannade kvar och kämpade, som tur var. sen dansade jag hela natten och ville aldrig aldrig aldrig att det skulle bli morgon igen.

några dagar senare började jag på mitt första riktiga jobb. helt plötsligt var man vuxen. detta var inget jobb där man får lön per timme och står och vänder på hamburgare, tar artigt emot skrynkliga hundralappar och knappar in i en kassaapparat eller ringer telefonsamtal och frågar frågor om posten eller viking line från en källare i tranås. detta var på riktigt, med ett större ansvar än jag någonsin kunnat föreställa mig. helt plötsligt var jag så himla viktig, jag skulle trösta, lindra, stötta och hjälpa människor i det allra svåraste de varit med om. jag skulle rädda människor, finnas med dem i alla stunder de behövde mig. med mjuk hand torka tårar från en åldrad kind och ge tillåtelse att nu, nu är det okej för dig att lämna denna värld.

jag spenderade varma sommarnätter på vänners balkonger eller uteplatser, vi satt inlindade i filtar tills myggen och mörkret tog över. jag låg i en park och läste i flera timmar efter jobbet, på en stickig filt i gräset och trädens dova sus som sällskap. jag och kärleken gick på picknick, tog med den flätade korgen och gick hand i hand och bara var. jag simmade långt ut i vattnet från en ranglig brygga och cyklade barfota fast det gjorde ont. vi spenderade midsommar med mormor och morfar, rodde ut med ekan på det spegelblanka vattnet och metade. sov på verandan och lyssnade på regnet. jag sprang mitt första millopp. det var sensommarens varmaste dag och jag trodde aldrig att loppet skulle ta slut, men det gjorde det. efter 57 långa minuter kom jag i mål och fick en papperstallrik med ostkaka i handen och en medalj om halsen.

så kom hösten. och med den det ofantliga mörkret. jag kämpade för att hålla mig uppe men vissa stunder blev mörkret så himla stort och överväldigande. och så helt plötsligt var vi nu tre systrar i västerås. maja kom, och utan henne hade hösten varit ännu mörkare och dystrare. hjalmar och jag flydde landet. satte oss på ett flyg mot den franska rivieran, drack champagne och åt chèvre till frukost. vi sov så mycket då. sov i sängarna på natten och på handduken vid stranden på dagen. vi åkte på utflykt till bergen och åt ännu mera ost. vi åt så mycket mat på restauranger på kullerstensgator i trånga gränder. vi pussades och varje natt hade du din arm runt min midja och jag var så trygg. vi kom hem och vi insåg att det är så klart att vi alltid ska vara med varandra. det finns ju inget annat. så blev jag din fästmö och fick det dyraste smycket jag någonsin burit i hela mitt liv.

det blev senhöst och jag stannade upp, insåg att allt var så annorlunda nu. min trygghet de senaste tre åren försvann sakta men säkert, umgängeskretsen glesades ut och de allra flesta försvann bort till andra städer, till andra jobb och ett annat liv. jag stod kvar här. med världens finaste man och de riktiga vännerna som drar med mig ut på äventyr när jag inte orkar något alls. som fikar med mig i timmar och som låter mig somna först av alla framför en film. jag insåg att jag har prick allt jag behöver.

det blev vinter, ännu mörkare och ingen snö som stannade på marken. jag firade julen hemma hos mamma och pappa, i det knarriga sekelskiftshuset som har så mycket att berätta. jag drack kaffe med en barndomsvän och insåg att vissa vänner försvinner aldrig någonsin.

den där nyårsnatten för bara någon dag sen, så kändes det på något sätt ändå magiskt. där och då var det som om jag fylldes av ny energi. stängde försiktigt men bestämt dörren till allt som varit, tittade tillbaka och log. jag tänkte att "nu, nu är det äntligen dags. nu ska jag vara huvudperson i min egen film och jag ska göra det så jävla bra". 2014 jag välkomnar dig med öppna armar och jag bara vet, att det kommer bli bättre än någonsin.