en liten fnitterpöl

Och jag skrattade just väldigt högt för mig själv. Gabriel, du har folk som försöker kontakta dig!!

and your smell lingers on my skin

En helt fantastisk dag. Oh, vad livet känns levande ibland.

Jag började dagen med att inhandla frukost med tre finfina vänner, och sedan sätta oss på filtar i Gapskrattet och äta i den strålande solen. De tre vännerna blev fler vänner, allt eftersom fler kom och anslöt sig till våran lilla frukostdate där i det gröna. Då mådde jag riktigt bra. Trots trassligt hår och lite smått dunkande huvud efter gårdagen, satt jag mest och log hela tiden.

Ungefär en timme och några mätta magar senare tog jag med mig Egon och åkte på vår vanliga roadtrip till Mjölby. Jag jobbade och slet bland strips och bigmacs så att svetten lackade, för tusan vad varmt det var idag. Folket strömmade in och jag sålde sundaes och flurrys som aldrig förr. Egon stod lydigt ute och väntade på mig på den soliga parkeringen.
Efter några timmars slit var jag helt slut, svettig och glad över att ha avklarat ännu en dag på jobbet.

Egentligen skulle vi gått ut och ätit massa middag på något flashigt ställe i Vadstena idag, och firat fina mami på hennes dag. Men istället blev det färsk lax och massa gottigt i det gröna hemma, vilket jag och min trötta kropp inte hängde läpp för.
Och precis som väntat, slocknade jag i soffan ungefär tio minuter efter att jag stoppat i mig massa lax. Sedan snusade jag i två timmar, innan jag vaknade till liv igen. Och oj vad välbehövlig den där lilla tuppluren var!

Sedan hade mami och papi hyrt Die Welle, jag hade i och för sig redan sett den, men hade faktiskt ingenting emot att se den igen. Vi åt massa glass och umgicks, tusan vad bra de är mina fina föräldrar alltså. Jag skulle vilja krama dem så mycket och så hårt att jag inte skulle ha någon ork kvar. Pussa på dem tills mina läppar blir helt svullna och ömma så jag måste sluta. Finfina mams och paps.
Efter att ha tittat igenom halv filmen, så bestämde jag mig faktiskt för att gå och hälsa på mormor och morfar lite. Så jag tog på mig badkläder och vandrade barfota de hundra meterna ned till sjön med knastrande grus under mina nakna fötter. Mormor och morfar är också helt knasigt bra också förresten. När jag myst med dem en stund, gick jag ut på bryggan, och just då ville jag bara trycka på paus i min livsfilm, stå kvar i just den stunden så länge jag kunde förmå. Där stod jag, med handduken över axlarna och den sträva bryggan under fotsulorna, och levde. Jag levde så himla, himla mycket. Sjön låg helt spegelblank, solen gav ett alldeles speciellt sken över trädtopparna och fiskarna slog emot vattenytan. Det hördes avlägsna skratt och skålar från altaner en bit bort, fågelkvitter och kluckande vatten emot bryggor och fåriga ekor. Och mitt i allt det där, stod jag och smålog.

Jag kunde inte trycka på paus, för jag har inte riktigt hittat den lilla finurliga knappen än. Jag jobbar på det. Men trots att det var för en kvart sen som jag kände så livet nära inpå bland vasstrån och svalkande vatten, så ligger jag fortfarande här och småler.

det knakar i fogarna

Dödssyndsreportage, högtidstal i svenska c, nyhetsredigeringsprov, matteprov, tandläkarbesök, utgifter, studentkarneval, studentvecka, student, jobb, jobb, jobb... Det är mycket nu!

Jag återkommer när stormen lagt sig, och jag får ligga med en tub kolasås på magen och bara vara. Låt säga, på återseende år 2068!

bal och massa annat

Igår vad det studentbalen. Det var det mest fantastiska jag någonsin gjort faktiskt. Alla var så fina, jag ville bara ta med allihopa hem och spara dem. Jonas var världens bästa baldate, han höll mig stadigt på mattan och var allmänt mysig. Vi klarade röda mattan, och överlevde resten av kvällen också. Finemangkväll!bara

Idag har jag bara tagit det helt galet lugnt, legat i sängen och sovit, ätit godis och myst med mina knasiga småsystrar. Jag har också kunnat konstatera en del saker, efter en hel dek tankeverksamhet. Jag har gjort en lista på saker jag inte skulle kunna leva utan, och här kommer min topp fem...

1. Ost

Jag älskar ost. Ost i alla former; parmesan, feta, vanlig hårdost, fikonost, ädelost, mmmm... Jag måste ha ost varje dag för att överleva!

2. Musik och te

Ganska originellt, men väldigt sant.

3. Punschrullar

Det godaste buddha har skapat

4. Parfym

Jag sprutar på mig mest hela tiden varje dag. Dofter är det finaste som finns nästan.

5. Handsprit

Jag använder det minst en eller två gånger om dagen. Gnuggar in i händerna. Ibland har jag det med mig och torkar av ratten och handtag och sånt också. Fast det är en liten fixidé som ingen känner till.

when i wake up in the dawning

Jag hittade ett fotografi igår. En liten flicka, skrattandes, så glad och uppspelt att hon viker sig dubbel i den bruna manchestersoffan. Hon tittar rakt in i kameran. Fotografiet är ganska slitet nu, kanterna är lite nötta och det har nog blivit vikt ett antal gånger. På baksidan av fotografiet, står det med blyerts nedkluttrat ett antal rader. Rader som lovar att älska föralltid, lovar vänskap för all framtid. Jag fick fotografiet på min sextonårsdag, för tre år sedan.

Jag hittade ett fotografi igår, det låg gömt bland damm och glömda drömmar under mitt piano. Att det kunde glömmas så lätt, är det lika lätt att få tillbaka då?

Vi lever i en film

När jag satt i bilen så bara svischade kossorna förbi. Jag passerade gröna ängar och dammar fyllda av grodyngel. Ivriga, med den svarta lilla svansen frenetiskt viftande i det grumliga vattnet. Jag passerade hus, röda och vita, gula och bruna. Hårda, en del med sönderfallande fasader och andra med plank så nymålat att den fräna doften av målarfärg trängde sig in i bilen och nådde mina näsborrar. Jag såg rangliga flickor på rosa små cyklar utan stödhjul svischa förbi och humlor surrandes från blomma till blomma. Världen är så levande, hela tiden överallt. Varenda litet grodyngel, eller varenda liten lycklig tandlös flicka, har ett alldeles eget liv. Ett liv där den svarta lilla pricken är centrum bland alla miljarder andra, och den där flickan med det morotsfärgade håret och pigga ögonen är huvudpersonen i sin alldeles egna film.

Jag har huvudrollen i min film, filmen om mig. Jag vill ju självklart ha en film med ett lyckligt slut, en film som innehåller massa romantik och har en ond och en god sida. Den goda sidan ska alltid vinna. Det är min sida. Jag vill att det ska finnas massor med dåliga skämt, men däribland dem ska även något som faktiskt är roligt få folk att dra på smilbanden på riktigt. Jag vill att det ska regna mycket, och då ska alla mina vänner knacka på min dörr, dyngsura och kolsyrelyckliga med en cheescake under armen och en flaska rödvin under den andra. Sedan ska vi sitta på en filt i mitt vardagsrum och ha picknick med tända ljus, och prata om drömmar och skostorlekar.

Jag tror det blir en bra film faktiskt, skulle jag själv se den i filmhyllan i videoaffären skulle jag definivt hyra den. Poppa en stor skål med popcorn, och titta igenom den så många gånger så jag till slut kan alla repliker utantill.

Ja, det är så det känns, att just nu är livet den där perfekta filmen. Jag undrar hur den surrande humlans film är just idag? Eller, hur kvinnan med den ludna hakan och gråsprängda håret som sitter i kassan på Coop, känner sig idag? Vill hon bara att hennes film ska fortsätta, eller vill hon kanske mest bara trycka ut skivan ur dvdspelaren eller lämna den dunkla biosalongen? Det är så olika, ibland har jag bara velat stänga av min film. Trycka på den ilsket röda ikonen på dvd-spelaren och inte playa igen förrän alla skådespelare vilat ut sig.

Så ibland trycker jag av den. Det blir tyst och skönt, men den tystnaden kan man inte befinna sig i hur länge som helst heller. Det krävs lite bakgrundsmusik i filmen också. Även om det ibland är sorgsen musik som försiktigt viskas ut ur tv:ns högtalare, så vet jag alltid att det inom en kort tid kommer spelas lycklig musik igen, för det är så filmer fungerar. Och det är det som är det charmiga med dem, att även de dagar musiken är dyster och allting gråare än cement, så finns vetskapen om glatt musikspel och sprudlande färger där i bakhuvudet. Det är det, som gör livet så svindlande fantastiskt.

helt knasigt

Jag har haft en alldeles superbra helg. Jag ville bara säga det. Nu orkar jag inte skriva mer. Klockan är snart halv elva och jag är fortfarande bakis, och helt sjukt sliten efter en heeeeeeel dag med jobbijobb på mcdonalds. Så, godnatt vänner.

ett litet hjärta

Det regnar. Regndropparna piskade som småspik i mitt ansikte när jag cyklade från skolan. Jag frös. Men jag log ändå emot alla jag mötte, i hopp om att kanske förbättra någons dag en smula. Men ibland räcker det inte med ett leende, inte ens en kram. Eller fina ord eller bara närhet. Hur mycket man än försöker, kommer man inte riktigt nära eller ens såpass nära att man kan snudda vid det tunga, gråa som tynger ned. Vad ska man göra?

Vad gör man när man ser att någon man älskar högre än vad molnen svävar, inte mår så bra? Jag vill skicka små pussar och kramar i brev till dig, jag vill laga världens godaste pastasallad fylld av lycka och bjuda dig på, jag vill sitta på bryggan hela natten och hålla om dig och säga att allt kommer bli bättre, att snart blir det ljusare. Jag vill plocka ner massa stjärnor och fylla ditt badkar med dem, jag vill lukta på björnbärsbuskar och stänga in doften i en glasburk som du kan spara vid sidan av din säng. Jag ska nog göra allt som jag vill för dig, någon dag i smyg. När du känner att du vill ha min hjälp. Tills dess, kan jag bara vänta på ditt telefonsamtal. För jag vet att det kommer komma. Kanske redan imorgon.

För övrigt tycker jag inte det är så hemskt att hela Sverige just nu verkar vara dränkt i regn istället för solsken. Jag gillar regn, jag tycker det är mysigt. Man kan liksom sitta inne och mysa med en gosig filt och mormor utan att man får dåligt samvete. Det går ju liksom inte ens att vara ute och göra nytta. Då mår jag bra ända in i maggropen. Jag slutade tidigt idag, eller, jag gick knappt i skolan överhuvudaget. Jag hade prov klockan nio, sen slutade jag vid halv tio kanske. Så nu har jag ägnat hela förmiddagen åt att fixa och pyssla med Aggans födelsedagspresent, I hope she'll like it! Egentligen borde jag plugga, jag vet, men jag är helt uttömd på sådan energi. Pluggenergi liksom. Så nu ska jag nog vila en stund.

gammal och grå

Jag längtar lite till jag blir gammal. Inte fyrtioårig trebarnsmamma med mysbrallor i soffan och för mycket smink, utan gammal tant. Vitt hår, ett ansikte fyllt av skrattiga rynkor och tänder gulnade av allt för mycket tedrickande. Jag vill baka små spröda kakor och lägga i fina, små blommiga burkar som jag sedan bjuder mina barnbarn på när de kommer på besök i mitt stora vita hus. De dricker hemgjord jordgubbssaft, som jag gjort alldeles själv, i höga glas med isbitar som klirrar. Vi sitter tillsammans på min inglasade altan, det luktar trä och sommarfötter. Vi spelar yatzy och pratar om kliande myggbett och moln.

Mitt hus ska vara gammalt och knarrigt, och vitt med stora fönster och en hamock i trädgården. På kvällarna ska jag sitta med min fina fina man och dricka te ända in på nätterna och fnittra i ett stort nattlinne. Jag ska skriva små lappar med söta ord, och gömma på olika ställen i vårt knarriga hus, så att min man kan hitta dem. En ska jag försiktigt stoppa ner i tandborstmuggen tillsammans med våra blåa tandborstar, en annan ska jag vika till en fin liten blomma på hans nattygsbord.

Jag ska sitta och låta vinden kittla mitt krusiga vita hår, och andas in livet. En dag, vilken som helst, ska vi åka iväg, min man och jag. Jag packar min lilla ryggsäck i skinn full av saker jag kan tänkas behöva; pennor, fingerborgar, gulnade papper med nedkluddrade recept, foton på barnbarn med tandlösa leenden, spetsiga trosor i bomull, flera stycken pyttesmå flaskor fyllda av några droppar rysligt god parfym och ett fickur. Vi sätter oss på ett tåg, och åker tills vi tröttnar på den trånga tågvagnen. Då stiger vi av, kanske i Spanien, och vandrar hand i hand längs med kullerstensgatorna och känner den ljumma havsvinden kittla våra ansikten. Vi äter paella tills vi inte längre kan gå och dricker rödvin tills tänderna blir alldeles blåa. Sen åker vi hem till vårt vita trähus med örter i fönstren och dricker te igen.

Houston, we have a problem...

Jag är så otroligt trött på mig själv just idag. just nu. mest hela tiden nu. Jag vill så himla mycket, men det går liksom inte. Jag jagar saker jag vill ha, och när jag sedan får det, blir jag likgiltig inför det. Varför? Varför är jag så jävla bortskämd och otacksam? Jag önskar av hela mitt hjärta att jag bara fortsatte att vilja ha, vilja ha det jag fått. Att jag vill ha det så mycket så det värker i ådrorna och att jag vill ha det ännu mer när jag får det. Att jag alltid vill ha det så.

Men istället är jag tvärtom. Eller är det kanske bara att det är fel? Jag vill ha fel saker, och inte förrän jag har det så inser jag att det är fel?
Jag hatar mig själv för att jag sårar människor. Jag hatar mig själv för att jag har sårat dig. Och dig, och dig och dig. Förlåt alla. Jag menar ingenting illa, jag vet bara inte varför min hjärna och mitt pickande hjärta blir stelfrusna. Förlåt.


Go ahead, make my day.