en ekvation.

Hej. Jag heter Emma. Jag är 20 år gammal, med kalasbyxor och pippikängor. Jag har nog aldrig varit såhär vilsen i hela mitt liv.

Det är så mycket man ska vara och så mycket man ska göra. Hela livet bara existerar och är runt omkring mig, människor kommer in ett slag och rör om i min soppa av livet, för att sedan försvinna igen. Det är så det är, folk kommer och folk går. Men jag står kvar. Det känns som att jag står mitt i en gata, där alla har sina mål och springer omkring med blicken höjd och bestämda steg, de har ett mål. En utstakad väg med milstolpar. Medan jag vet ingenting. Jag står där och vet inte vem jag är eller vad man ska ha på sig för märkesjacka för att passa in. Det är inte sån jag är. Jag är hon som dansar omkring med vinden i håret och blicken i fjärran, en blå blick utan ett bestämt mål. Jag bara är. Andas in liv och luft och som blir alldeles elektrisk vid beröring. Men det känns som att jag inte räcker. Jag räcker inte till när jag bara är Emma som blir alldeles varm av att höra regnet smattra mot fönstret och som alltid har olikfärgade strumpor.

Man ska alltid vara glad och rolig, skratta och säga rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Man ska lyssna på rätt musik, känna till en massa balla artister och ha sett alla coola filmer. Man ska veta vem som spelade den nya Bond och hur mycket det kostade att göra Avatar. Man ska inte äta en stor köttbit, en liten tjej ska äta en sallad och hela tiden prata om nya dieter och räkna kalorier på alla fingrar och tår. Man ska ha de senaste kläderna och läsa modebloggar, ha snygga ben som ser ut som två välsvarvade sparrisar i högklackat. Man ska vara duktig i skolan, men aldrig visa att man anstränger sig, man ska bara vara sådär naturligt smart. Och man ska dofta rosenknopp ur munnen när man vaknar en söndag efter på tok för mycket öl kvällen innan och aldrig ha en endaste liten finne på den sammetslena, alltid lätt solbrända huden. Man ska inte ringa till en kille man är intresserad av, man ska alltid spela svår och mystisk.

Det är så man ska vara. Men det är inte sån jag är.

Jag är inte alltid glad, jag gråter oftare än alla andra jag känner. Jag är som en virvelvind, en tornado. Känslorna virvlar något alldeles förfärligt, upp och ner och himlastormande. Jag skrattar tills jag tappar andan och ler mest hela tiden, men så kan jag vara så ledsen så jag nästan spricker. Jag känner inte till alla artister som man ska, jag lyssnar på hes Bob Dylan, nynnar på Di Leva och dansar runt till Robyn i badrummet. Jag vet inte vem som spelar den senaste Bond, men jag vet hur man gör världens godaste köttbullar. Jag älskar lasagne och har inte tillräckligt många fingrar för att räkna kalorier på allt gott jag äter. Jag handlar kläder på loppis och går ut och dansar i kängor. Jag rotar i mormors garderob och hämtar vinterjackan där istället för att gå in på H&M för att ha den som alla andra fina flickiga tjejer har. Jag ser ut som en stubbe i kilklackar och mina fötter blir alldeles hårda efter sommaren för jag går barfota varje dag. Jag orkar inte alltid vara smart. När jag vaknar en bakisdag ser jag ut som ett litet troll, med hår som svinto och smink i hela ansiktet. Jag luktar säkerligen avliden tamråtta och finnarna ploppar upp där helst de behagar. När jag åker till solen får jag små ljusbruna fräknar över hela ansiktet och blir inte mer än lite lagom caffelattefärgad. Inte något chokladmousse. När jag ser någon pojke som får min värld att ramla lite på sned, tänker jag på honom mest hela tiden och ringer alldeles för många gånger.

Det är sån jag är. Jag vill dra ut bebisar ur kvinnosköten och omfamna fjortonåriga flickor när de brister ut i gråt för att pojkvännen gjort slut och klamydian kom som ett brev på posten. Jag vill inte sortera papper i högklackade skor eller räkna pengar.

Det är såhär jag är, och såhär jag vill vara. Detta är ju jag, tjejen med kalasbyxor och pippikängor. Men ibland så känns det inte som att det duger. Som att alla vill ha så mycket mer. Det gör så ont att stå här mitt i gatan och inte kunna bli mer än såhär, bli det som alla vill ha, som man förväntas att vara. Jag vill vara den jag är, men duga ändå. Hur ska den ekvationen gå ihop?