a friend in need is a friend indeed

Jag har tråkigt. Och när jag har tråkigt brukar jag sitta och titta på massa bilder som får mig att tänka på speciella händelser och som kanske betyder lite extra för mig. Bilder som får mig att bli sådär lycklig i magen. Så därför tänkte jag dela med mig lite av mina happy-medicin-bilder. Enjoy :)

Friends are the bacon bits in the salad bowl of life

A real friend is one who walks in when the rest of the world walks out.
Walter Winchell


It is not what you give your friend, but what you are willing to give him that determines the quality of friendship.
Mary Dixon Thayer


A true friend is someone who is there for you when he'd rather be anywhere else.
Len Wein

Friends are those rare people who ask how you are and then wait to hear the answer.
Okänd


Friendship doubles your joys, and divides your sorrows.
Okänd


Jag tror att man ibland måste stanna upp för en sekund, och se sig omkring. Titta på vad man verkligen har. För om det glöms bort, så kan man helt plötsligt stå där, utan någonting alls. För en stig som aldrig används, växer snabbt igen. Och när ogräset växt sig tätt, så tar det tid att rensa stigen.

Mina fina fina vänner. Jag vill ge er världens största kram, och skicka små pussar inslagna i fina paket till er på posten. Jag vill hälla era skratt i små glasflaskor och spara dem så jag kan hälla upp dem i små blommiga koppar när jag saknar er. Jag vill blanda alla era dofter i en färgglad skål och sen baka en ljuvlig kaka av dem. Ni är så bra, och jag älskar er så svindlande mycket.

Tack för att ni är. Bara är er själva.

att aldrig släppa taget

Mormor har gjort kroppkakor idag, så om en stund ska jag gå till henne och morfar och äta söndagmiddag. Värma nakna fötter framför den öppna brasan och lyssna på p1. Jag tycker rysligt mycket om att umgås med min mormor och morfar. Gosiga mormor. Med det krusiga håret och pigga ögonen. Fina fina morfar. Med det knarriga skrattet och varma händerna. Åh vad jag älskar dom. Jag älskar dom så svindlande mycket.

Jag minns en dag, när jag var på väg att tappa en av mina mjölktänder. Morfar satte mig i sitt knä och sa det att han nog kunde hjälpa mig på traven att bli kvitt den där lille krabaten som var på väg loss. Jag sa att jag inte vill ha den loss, utan att den skulle sitta tills den ramlade av. Jag tyckte om att pilla på den. Han sa att han också ville prova, så ha skulle vicka lite på den. Jag öppnade munnen och morfars fingrar var fumliga som falukorvar i min pyttelilla mun, men de lyckades till slut få ett stadigt grepp om den lösa tanden. Jag knep ihop mina tår tills de blev som små russin av skräckblandad förtjusning när han började med ett litet vick. Sen kom ett litet vick till, sen ett till, sen sa det plopp, och jag såg morfar triumfera med min tand mellan två falukorvsfingrar. Först förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, hade morfar dragit ut min fina tand fast han lovade att han bara skulle vicka på den? När jag efter några sekunder insåg att det var just det som hade hänt, började jag koka av ilska. Inte hade han rätt att bara dra ut min tand sådär! Tårarna började välla upp i ögonen och jag sa ilsket till morfar att han var världens dummaste. Sedan tog jag mina sandaler i ena handen och sprang hem en tand fattigare och med gråten i halsen.

Jag pratade inte med morfar på en vecka. Sedan blev vi sams och han köpte en bamsestor godispåse till mig. Sen fnissade vi tillsammans och åt godis framför Svanprinsessan.

Jag har mängder av såna här minnen fint ihopvikta i en liten ask som jag alltid har med mig. Det är en ask utan botten, och den fylls ständigt på av små guldkantade minnen. Den kommer jag alltid att ha. Men det hemska jag vet är, att jag kommer inte alltid ha mormor och morfar. Någon dag, som kommer att vara här på tok för snart, så kommer jag vakna upp, och morfar står inte längre ute på bryggan och vinkar glatt emot mig när jag cyklar längs grusvägen. Han kommer inte spela bingolotto i den gråa soffan, stycka kött i garaget eller spritsa pepparkakshus. Och mormor kommer inte stå och göra leverpastej eller titta på hem till gården. Inte basta med mig eller bädda ner mig i en säng.

Tanken på det, gör så otroligt ont. Det går bara inte. Inte en sommar, utan att plocka rabarber och dingla med fötterna på mormor och morfars brygga. Jag vill vill vill inte. Jag vill inte leva utan er, och det värsta är att jag vet att jag måste. Fina fina ni, nu ska vi äta kroppkakor och skratta. Vi ska leva.

svindlande fantastiskt

doften av en halsgrop.
en fjunig underarm, som kittlas försiktigt under fingertopparna när hårstråna böjer sig under dem.
smaken av en älskande tunga.
att viska något vackert i handen och ge bort det. med handen kupad som om den förvarade det dyrbaraste i världen.
prasslande lakan och tår som flätar sig in i varandra.
pickande puls, som en liten fågelunges. tipp-tapp tipp-tapp tipp-tapp.
ångande andedräkter på en frostig parkbänk, och tumvantar som smeker nästippar.

människor överallt

1.Jag ska sluta vara så kräsen.
2.Sluta klaga på allting.
3.Sluta foksera på allt negativt.
4.Sluta bara se alla jobbiga motgångar.
5.Sluta reta mig på folk.
6.Sluta klaga på att maten i skolan är äcklig.
7.Sluta att må bra av andras olycka (jag erkänner att jag gör det, men egentligen gör alla det, fast i smyg).
8.Sluta att vara så paranoid och tro att alla hatar mig (En del gör det, det är jag hundra på. Men inte alla. Hoppas jag. Eller, nu ska jag sluta tro det!).
Etc...

Det finns så mycket jag idag har insett att jag måste ändra på i mitt liv. För ingen annan kommer att göra det åt mig. Jag kan inte gå runt och vänta och klaga, och tro att som i ett trollslag kommer en söt liten fé dimpa ner från ett rosa moln och ställa allting till rätta. Jag måste sluta upp med allt det där. Jag var på ett väldigt bra projektarbete idag, eller två väldigt bra rättare sagt, och på det ena av dem fick jag mig en stor tankeställare. Jag insåg efter att ha lyssnat på diverse låttexter och läst lite, att vill jag ändra något, så är det jag som ska göra det. Och jag vet att det är fler än jag som borde skriva såna här listor (inga namn nämnda, då skulle jag få smisk). Tanken på att det är jag som är kapten över mitt eget skepp var ändå ganska ny för mig, för det kändes som att det var först nu som jag insåg att det är allt runt omkring mig som ger mig vind i seglen, men det är ändå jag som styr. Så nu ska jag börja styra, åt helt rätt håll dessutom.

Jag ska ju som sagt sluta med en massa saker, men inte med allting. Det finns faktiskt saker som jag ska börja med också. Eller, kanske fortsätta med. Många saker. Jag började med en ny sak idag också. För mig var det något ganska stort ändå, och jag växte några centimeter inombords. Ibland slår jag faktiskt mig själv med häpnad. Och idag har jag vunnit. På lotto nästan. Men inte riktigt. Mer som en stadig men samtidigt mjuk arm runt midjan om natten. Ungefär.

dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var det som kallas livet

ibland är det som att kroppen är helt uttömd på energi. man går runt i något slags ultrarapid och bara följer med för att man ska. kroppen går där, och tankarna är någon helt annan stans. det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan, men ibland tror jag faktiskt inte på det. tanken slår mig också, att det är nog inte många som egentligen känner mig. känner på riktigt. det är klart att om någon skulle gå runt i skolan och fråga vilka som kände Emma Svenberg så skulle med säkerhet en stor del av alla svara att de kände henne. men när jag ligger här och funderar, så kan jag konstatera att de som verkligen känner mig är ytterst få. jag har svårt att riktigt öppna mig för folk, att fläka ut mitt bröst och blotta allt därinunder. för risken finns alltid att bli sårad. för varje gång jag öppnar upp min själv för någon, så gör jag mig samtidigt sårbar. och det är just den sårbarheten, att visa mig svag, som jag är så jävla rädd för. jag vänder och vrider på allt för att på något sätt alltid försöka komma undan det där. när det ibland blir för nära in på, så flyr jag min väg.

helt ärligt, så har jag ett kasst självförtroende. jag hatar mig själv och många saker jag gör. men det är inte sånt som syns. för skulle folk veta om det, så är jag den svaga. utåt sett är jag lejonhonan som ståtligt vandrar onkring på savannen. den som ingen kan tänka sig gråter sig till sömns eller bryr sig förskräckligt mycket om vad andra tycker. jag vill att folk ska tro att jag är den där lejonhonan, i alla fall de som inte känner mig. för de som faktiskt gör det, vet att jag inte är hon. att jag egentligen är en vilsen antilop som osäkert springer omkring på savannen.

sedan finns det då de som vet att jag är den vilsna antilopen, som jag har med nöd och näppe öppnat min själ för. visat mig och gjort mig sårbar för. som ger mig det där slaget på käften. istället för att vårda och stötta den vilsna antilopen, så bussar hon/han lejonen på den. och det gör så jävla ont. att vara den där vilsna antilopen, som gömmer sig bakom masken av en lejohona. och att våga visa sig för någon, som sedan skratta ut en. behandlar en som skiten under skorna. jag förstår inte, och det är just därför jag hatar dig.

Nu ska jag iväg och jobba min allra första dag på McDonalds! Håll tummarna för att jag inte gör bort mig.

det smakar bittert

ett jävla rävspel rent ut sagt. och jag hatar dig för det. och jag hatar vad du säger och vad du gör. och jag hatar ditt sätt att vara. fan vad jag hatar dig. och jag hatar att du hör av dig, att vi ens träffas. jag hatar sättet du tar för dig i mitt hem, tar för dig av min familj. jag hatar att du ens tar i mig. jag hatar ditt sätt att alltid tro att du har rätt, att alltid tro att du är så fruktansvärt bra på allt. att kunna tro på sig själv är bra, men att ha ett ego i din storlek är rena motsatsen. jag hatar sättet du går på. jag hatar ditt sätt att skratta, ditt sätt att prata. ditt sätt att vara. fan vad jag bara önskar att du aldrig hade varit mer än en lusskit i mitt liv. fan vad jag hatar dig just nu. men det allra värsta är, att du sårar mig så förbannat, och jag kommer inte tåla att vara med dig. men alla andra tycker om dig. alla mina vänner, är dina vänner. och jag kommer tvingas träffa dig dag ut och dag in, umgås med dig för att alla andra tycker om dig. fast jag hellre skulle skära halsen av mig med en rostig machete bara jag slapp dig och allt som har med dig att göra. fan.

jag hatar dig något förbannat. men fan vad jag hatar mig själv.

LISTAAAAAAAA

DAGENS VILL HA: Pengaaaar, i massor dessutom

DAGENS KLÄDSEL: vita tights, vitt linne, turkos hood
DAGENS SMINK: det som sitter fastkletat sen gårdagen
DAGENS FRISYR: flötig tofs
DAGENS LÅT: I will follow you into the dark - Death cab for cutie
DAGENS PLANER: mysa framför tv:n och gosa
DAGENS SAKNAD: Micke!! massa micke-saknad har jag idag
DAGENS SJUKA: bakfyllesjukan
DAGENS DROG: sööööööömn
DAGENS PUSS: anniguri
DAGENS KÖP: oj. rotselleri och risifrutti!
DAGENS HUMÖR: på topp!

fyra sekunder

Jag och en kär vän har ett vad, som innebär att vi; han och jag, inte får ha sex under två månaders tid. Med sex menas också sex med sig själv, alltså onani, så där blir det desto jobbigare för Robin, hehe. Hela grejen med det här vadet är liksom, att jag vill visa för alla att jag kommer klara det. För ingen tror att jag kommer det, alla bara skrattar åt mig. Så nu ska jag minsann skratta alla i ansiktet den 20:e maj när mina lustar har hållts i koppel under två månader.

Jag undrar, om det egentligen är bra för psyket att försöka vara avhållsam under en sån lång tid när man har vant kroppen vid annat. Jag kanske kommer komma frustande till balen som en överkåt kviga och vilja sätta på allt manligt som kommer i min väg? Men det hoppas jag verkligen inte... Då skulle jag säkert bli utslängd från balen, och kunna fetglömma all valsdans och parmalindad kycklingfilé.

För konstigt nog, så känns det som att nu för tiden handlar hela samhället om sex. Överallt sex, sex, sex. Alla musikvideor anspelar på sex, reklamer, musik, tvprogram, nyheter, you name it. Varenda nummer av någon veckoblaska jag slår upp så finns det alltid MINST ett reportage om hur man ska nå den fantastiska orgasmen eller vilka ställningar som är hetast. Jag förstår inte riktigt denna besatthet av sex? Det är nog världens bästa tidsfördriv, enligt mig, men att i varenda tidning jag ser i hyllorna i affärerna bli tilldelad tips för ett hetare sexliv behöver jag faktiskt inte.

Jag är trött på sexhetsen. Därför protesterar jag. Jag ska klara ynka 60 dagar utan lite köttpinne, en enkel match. Jag får lägga all energi på massa andra saker, jag får cykla och skriva låtar istället. Det ska jag göra.

Idag har jag också hittat massa sysslingar till mig på facan, åh vad facebook är fantastiskt alltså! Urkul, och den ena av dem var jag dödskär i när jag var liten. Nu är han 23 år, och dösnygg. Jag undrar om han kommer ihåg mig? Han kanske bara minns mig som den där jobbiga lilla tjejen som hela tiden ville vara med i hans lag på alla lekar eller som alltid skrattade åt hans skämt. Vem vet, men nu har jag i alla fall lagt till honom som vän, så får jag se vad han säger.

existens

förlåt.
ska magen gå i bitar när du tittar på mig?
förlåt.
förlåt.
förlåt.

känslor är som meterlånga trådar som trasslar sig in i varandra, huller om buller. mest i magen, där trasslar de som mest. och svider och sticks, och kittlas och smeker. ibland vill jag bara köpa världens största sax och klippa av alla trådar. klippa av dem och slänga ut dem på asfalten. så jag kan hoppa på dem, trampa, gnida fotsulan mot gruset. och sen. bara titta på den grumliga sörjan som ligger utspridd på gatan.

jag undrar hur det skulle kännas?

strö lite socker på mig

Jag är en av de mest emotionella mäniskorna jag känner. Jag gråter för minsta lilla. Idag grät jag oavbrutet i fyrtio minuter. Det kan ju vara rimligt att låta tårarna spruta så länge om kanske ens mormor dött eller när man fått en bruten fot. Tyvärr platsar jag inte in i någon av de tidigare nämnda kategorierna, jag grät för att Peyton kan dö och att Brooke har svårt för att släppa in någon i hjärtegropen, för att Lucas älskar sådär innerligt som jag vill bli älskad. Jag grät på grund av en tv-serie som är påhittad. Ett manus med repliker som säger vad de ska säga och känna. Ändå gråter jag och känner med alla, fast jag vet att allt bara är på låtsas.

Jag vet inte vad det är med mig idag, men kanske är det mina hormoner som spökar eller alla trassliga vasstrån som yttrar sig, för jag är inte riktigt på topp. Jag borde egentligen vara lite glad ändå, jag fick mvg på mitt religionsarbete och i hela kursen, jag fick idag tillbaka mitt svenska nationella som också gick sådär bra och jag har så många fina vänner som bara finns där hela tiden. Men vissa dagar är lite gråare än andra. Och jag är nog inte riktigt mig själv, för jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga vid alla tillfällen, känner mig mest tvär och tråkig. Så förlåt alla fina för att jag just nu mest är en grå massa som flyter omkring utan att riktigt vara.

Sen har jag känt efter idag, och visst gör det faktiskt ont när knoppar brister?

somliga går med trasiga skor

I förrgår gjorde jag något stort.
Min väckarklocka ringde klockan halv sju på lördagmorgonen, och jag steg motvilligt upp ur min sköna säng. Utanför fönstret var det grått, grått och grått. Och grått. Men ändå skulle jag utsätta mig för någor jag i efterhand inte riktigt förstår meningen med. Jag och mina röda converse åkte till Aneby. Tidigt, och frivilligt dessutom. Vi hade packat en ryggsäck med lite matsäck, för energi går alltid åt tänkte jag. Sen började jag och mina converse den långa vandringen tillsammans med mina trogna kompanjoner, doris och guri. Vi gick 3 mil. Från aneby till tranås, tillsammans med lastbilar och bussar längs med 32:an.

Efter 6 timmars ordlekande och gående var vi framme. Och jag kan då säga det, att min converse är inte längre mina bästa kompisar. Smärtan i fötterna alltså! Och sen idag har pappa kollat extra noga på min fot, för den gör väldigt ont, och förmodligen har jag lyckats med en inflammation i en sena. Vilket inte är det roligaste. Jag vet, för jag hade senknarr i en sena i min stortå för ett tag sen, och det är ingen höjdare. Men förhoppningsvis läker det snart.

Jag är så otroligt trött på mig själv också. Ibland bara önskar jag att jag var en annan person, så jag kunde handla annorlunda. För just nu blir allt bara en enda gröt, och jag blir lika sårad som alla jag sårar. Att jag aldrig lär mig. Om jag kunde skiljas från mig själv för ett tag, dela mig i två som bearnaisesåsen när den skär sig. Så jag liksom kan packa ner det som just nu är jobbigt, det dåliga hos migm i en ryggsäck och hänga in den i garderoben. För att sedan ta fram den igen, när mina ryggmuskler blivit starkare. Fan fan fan. Jag vill så otroligt mycket, du anar inte. Men vad gör man när viljan inte riktigt räcker? Det krävs liksom lite mer, och jag har verkligen försökt, fiskat efter det allt jag kunnat. Jag trodde jag hade fått napp, annars hade detta aldrig hänt. Men sen visade sig att det var bottennapp, det fastnade i vassen. Och du var vasstrået. Vasstrået som ville ha kroken. Men jag vill inte ha ett vasstrå, jag vill ha en fisk.

varför klappar hjärtat så hårt när jag blir kär?

Idag har jag varit på en mycket intressant föreläsning. Den var kort, på tok för kort. Men det lilla jag fick ta del av, tände några små ljus och funderingar innanför min panna. Vi skulle få lära oss vad som egentligen händer i kroppen när man är kär. Och, som den hopplösa romantiker jag är, fick jag ett tafatt slag i ansiktet faktiskt, jag fick det ganska svart på vitt, att det mesta kärlek uppstår av är i stort sett en mängd substanser som simmar runt i min hjärna och påverkar kroppen och knoppen på olika sätt. Helst av allt vill jag tro att det handlar om ödet, att kärlek är det där magiska, inte oxytocin och dopamin som pumpas genom mina ådror.

Kroppen är lite som matematik, det finns alltid någon logisk förklaring. Något som kan mätas, vägas eller bevisas. Kemiska beteckningar och kroppsvätskor. Fast, egentligen så förstör inte mina knasiga hormoner och det faktum att det är de som gör någon kär i mig min uppfattning om kärlek. Vare sig det handlar om mina arbetande tarmar eller svettiga händer, så kommer jag alltid vilja blanda in några deciliter magi och färgsprakande övermakter när det gäller kärlek.

Frågan som ploppade upp i mitt huvud när jag satt där inne i den slitna lokalen tillsammans med ett tjugotal andra, var om jag någonsin kommer känna oxytocinet pulsera genom mina ådror och göra mig helt knasig igen? Eller stöter man på den där superduperkärleken som arrangerar en fjärilsfarm i magen, bara en enda gång i livet?

Jag kommer ihåg ett tillfälle, då jag verkligen kände mig så himla kär, att jag inte visste vart jag skulle göra av all kärlek. Det kändes som att kroppen höll på att sprängas av kärleksbomber, och jag ville bara överösa honom med hela mig själv. Operera in honom innanför skinnet och andas samma andetag, men inte ens det skulle räcka. Känslan är obeskrivlig. Det var en sen kväll, vi var ute och gick i mörkret. Vi stannade till vid en fontän som finns i närheten till där han bor, vi satt där en stund och bara var, tittade på stjärnor och lekte med varandras fingrar inflätade i varandra. Sen började han att gråta, det var så mycket känslor som bara ångade ut i nattluften. Jag grät också, när jag insåg att jag höll på att sprängas av kärlek. Han sa att han älskade mig alldeles för mycket, sådär så det gjorde ont och man skulle kunna springa ett maratonlopp runt hela gjorden med kärleken som enda energi. Den stunden, den känslan i maggropen tror jag aldrig att jag kommer att glömma.

Det som skrämmer mig, är tanken på att det var enda gången i mitt liv som jag fick känna känslan. Chansen kom bara en gång. Tänk om det är så? Jag har tyckt om massa pojkar efter det, men aldrig sådär mycket kärlek så det bara bubblat över. Jag hoppas jag är rädd i onödan. Jag hoppas jag en dag kommer vakna med en arm runt min midja och känna den där känslan igen. Jag tror också att det är så, eller jag vill tro. Och tror jag något tillräckligt mycket brukar jag kunna inbilla mig att det kommer bli så. För visst funkar det så?

busiga tjejer

Bounce var helt obeskrivligt bra! Ida och jag var helt lyriska när vi tog tunnelbanan hem igen. För att få en bra utförlig beskrivning om hur allt gick till och såg ut, så kan ni kolla in på Lisens blogg, här: http://lisensvensson.blogg.se/2009/march/bounce-1.html. Eftersom man inte fick ta några bilder eller något, vilket var synd. Dock tog Ida och jag lite smygkort och lite smygfilmer, innan vi fick skäll av de som jobbade där, hihi.

smygfoton på bounce

Helgen har varit otroligt bra. Jag har sovit, sovit och sovit. Jag har däckat klockan tio i soffan varje kväll, badat badkar och läst böcker, filosoferat kring livets mening med farmor och gått promenader. Såna här helger skulle behövas oftare. Jag har också insett att jag umgås alldeles för sällan med min fina ida, och speciellt med min älskade farmor. Hon är så bra på alla sätt och vis, och jag borde skrapa ihop mina pengar mycket oftare och besöka hennes lilla tvåa i abrahamsberg.

bäverduon <3

Jag insåg också när jag packade upp min väska efter helgen, att jag fått med mig en liten souvenir hem. Nicke, min farmors dvärgdpudelvalp hade roat sig med att lägga ner sitt snuskiga, halvtuggade ben i min väska. en härlig present, tack Nicke!

hejhej Nicke

Nu fick jag precis upp massa seriösa tankar i huvudet som inspirerar mig till härliga, djupa blogginlägg. Jag tror det är dags för ett sådant snart. Men ikväll är det för sent, och jag ska göra det jag ägnat hela min helg åt, det bästa jag vet, sova.

Godnatt




Här kommer dock en av våra dåliga smygfilmer
på bounce:

Elstocolmo

Igår åkte Ida och jag till Stockholm med swebus, svettiga pubertetskillar och rökande tanter. Att åka buss är ganska komiskt, och fascinerande egentligen. Det går liksom inte att undvika att lyssna på andra människor och deras liv. Det fanns en tjej som satt bakom oss, som ena sekunden skrattade, sedan svor hon, sedan förklarade hon för en annan kille på bussen hur mycket hon älskade honom, därefter grät hon. Floder. Sen gick hon av. Det gick liksom inte att undvika att lyssna på henne, hur mycket jag än försökte koncentrera mig på MatsWahl och hans ungdomspedagogik inom bokens röda pärmar, så gick det bara inte. Hon överrröstade hela bussen, och öronen tyckte nog hon var mer intressant än boken.

Sen när vi åkte taxi från centralstationen till stora mossen och våra kusiner, så fick vi tag på den mysigaste taxichauffören i hela Stockholm tror jag. Han var ganska gammal, i 60-årsåldern kanske, av utländsk härkomst, så han bröt på iranska eller något. Han pratade på om snö och hur stressigt Stockholm var. Sen körde han lite fel några gånger, gjorde u-svängar här och u-svängar där. Sen hade han kartläsningslektion med mig och Ida. Efter mycket om och men anlände vi till lillsjönäsvägen 19. Där blev det pannkakor och star wars-spel.

Ida och jag ska på Bounce om tre timmar, så bäst att jag börjar klä på mig och fixa.
Puss och kram vi ses på stan!

glädje och citronpaj

Idag ska jag bikta mig

• Idag var jag väääääldigt nära att köra på en gammal stackars oskyldig tant. Föråt tanten! Men jag såg dig verkligen inte. Jag satt där med hög musik på bilstereon i min egen lilla värld, sen helt plötsligt när jag kommer ut ur ICA-garaget ska du passera där med din rangliga rullator och krusiga hår. Jag trodde du skulle få en hjärtattack. Du såg så arg och rädd ut. Förlåt igen, hoppas du kom hem utan bröstsmärtor och fick lite fika av din fina gubbe.

• Jag har köpt dumma saker till folk som är för små för att bruka dom. En brun gegga i en liten burk som ska stoppas innanför läppen. Mycket onödigt och snuskigt. Förlåt Kalle.

• Jag duschade med bikinin på mig idag innan jag gick ut i bassängen. Det står skyltat överallt att man ska duscha naken innan badet. Jag såg allihopa. Men jag struntade i dom. Förlåt badhuset och alla som nu får bada i mina snuskiga bakterier.

• Egon körde för fort idag. Flera kilometer. Alldeles för många alldeles för fort. Förlåt för alla djur och barn jag kunde kört på. Vilken tur att ni fortfarande lever.

Det var typ det onda jag gjort idag. Men att få bikta sig lite emellanåt känns skönt! Jag tror jag ska göra det lite oftare. Sen känner jag mig mycket mer glad nu för tiden när alla gula piller är slängda i papperskorgen och kurspoängen är lägre. Att så små saker kan göra så mycket. Jag är fattig och har mycket plugg, ändå är jag glad. Det känns härligt! Att få höra mamma säga att hon är glad att jag mår bättre och rktigt kunna se lyckan gnistra i hennes ögon för att jag mår bättre känns helt underbart. Jag älskar mamma! Och jag älskar min mysiga pappa. För idag har han varit extra mysig. Han kom och la sig bredvid mig för en stund sen och bara pratade om livet, och kramades. Han är bra min pappa.

Åh vad dom är fina, mina fina föräldrar.

nyinflyttad

Jag tänkte att lite förnyelse har aldrig skadat, så jag tänkte därför flytta lite. Och blogspot passar bra just för stunden i alla fall.

Ibland blir jag så otroligt uppgiven. Jag börjar undra vad folk egentligen har för tankar om sig själva. Ofta när man står mitt inne i något stort och fint, eller, det kanske inte ens är fint. Men något stort och omvälvande, så blir omgivningen liksom suddig och tappas bort. Förhoppningsvis får den konturer ganska snart igen, och man inser att man kanske befunnit sig i den suddiga bubblan. Men vissa människor tenderar att stanna kvar i det suddiga lite för länge, och risken att man då aldrig kommer ur den blir bara större och större. För att man ser inte själv vart man har hamnat, vad man gjort med allt runt omkring en. Jag har en vän, som tyvärr fastnat där. Eller, två, eller tre, eller kanske ännu fler om jag ska räkna upp alla. Men en som alldeles precis nyss hamnat där. Lite för länge. De andra som började med att stanna för länge, är fortfarande kvar. Jag undrar var hon kommer hamna... Men troligtvis, kommer vi säkert inte ens vara vänner om hon om allt för länge börjar se allt klart, för jag är här, och jag är nu. Precis som jag varit hela tiden. Men det är jag nog inte så länge till, för jag har stått här väldigt länge, utan att hon hjälpt mig över vägen. Så, när hon sedan kommer stå här, tror jag att jag redan passerat grönljuset.

Egentligen så spelar detta inte så stor roll för mig, för hon har aldrig gett mig för mycket. Men, det finns en annan person, som ligger mig alldeles, alldeles nära hjärtat, som blir otroligt sårad av den andra flickans suddiga konturer. Och det gör ont i mig att se en sån finfinfin tjej ledsen. Och då blir jag mer irriterad. Usch.

Nu ska jag och Charlie planera fjällenresa, för han är mysig.


/ems