det är inte alla som har världens finaste pojke som tar på sig mössan mitt i natten för att gå genom slasket för att hålla om en. men det har jag. tur för mig alltså.
revben av glas och iskall nutella på en sked.
måndag 17 januari 2011
hjärta
det är inte alla som har världens finaste pojke som tar på sig mössan mitt i natten för att gå genom slasket för att hålla om en. men det har jag. tur för mig alltså.
tisdag 11 januari 2011
nästan perfekt
ibland vill man så mycket så att man nästan tappar balansen, man känner så mycket så att man blir alldeles vimmelkantig. huden blir liksom elektrisk, minsta lilla beröring får hela mig att skälva. man vill bara skrika tills all röst tar slut, skrika tills tårna blir alldeles blå och tills strupen blir alldeles torr. försöka förklara för världen vad man känner, för det får liksom inte plats i en liten människokropp. jag känner mig minst i världen. det vill liksom ut ur varenda liten vrå.
det är det finaste som finns.
men samtidigt det värsta.
jag har liksom gett bort halva mig själv, försiktigt med kupad hand fumlat över det där glashjärtat till hans händer. han kan krossa det på en sekund, och då måste jag börja limma ihop mina skärvor. igen. tillbaks på ruta ett. jag har liksom fläkt upp hela mitt bröst, blottat hela mig själv och gett det till någon annan.
det har tagit mig väldigt lång tid att resa mig hit där jag är idag, jag har snubblat ned på knä flera gånger, men alltid kämpat mig upp igen. alltid alltid alltid. jag har lärt mig att stå med båda benen stabilt på marken. bara varit jag. jag trodde att jag aldrig skulle hamna där jag varit igen, enbent och alldeles tokigt kär. men nu står jag här med ett ben igen. enbent med drömmande blick, där är jag. och jag vet att vägen tillbaka är så ofantligt lång, om min käpp skulle vilja gå sin väg, så står jag där ensam. enbent utan käpp, och det är ingen vacker syn. då måste jag lära mig gå igen. med skrapsår och blåslagna knän och månader som blir till år. det kommer göra svindlande ont, men det kommer vara värt det. värt varenda liten minut, varenda liten sekund. för han har varit med mig. jag har somnat mot hans bröst och han har smekt mig över håret. om jag måste lära mig gå igen, så ska jag tänka på det, och känna med varenda liten fiber i min kropp att det var värt det. värt allt.
det är det finaste som finns.
men samtidigt det värsta.
jag har liksom gett bort halva mig själv, försiktigt med kupad hand fumlat över det där glashjärtat till hans händer. han kan krossa det på en sekund, och då måste jag börja limma ihop mina skärvor. igen. tillbaks på ruta ett. jag har liksom fläkt upp hela mitt bröst, blottat hela mig själv och gett det till någon annan.
det har tagit mig väldigt lång tid att resa mig hit där jag är idag, jag har snubblat ned på knä flera gånger, men alltid kämpat mig upp igen. alltid alltid alltid. jag har lärt mig att stå med båda benen stabilt på marken. bara varit jag. jag trodde att jag aldrig skulle hamna där jag varit igen, enbent och alldeles tokigt kär. men nu står jag här med ett ben igen. enbent med drömmande blick, där är jag. och jag vet att vägen tillbaka är så ofantligt lång, om min käpp skulle vilja gå sin väg, så står jag där ensam. enbent utan käpp, och det är ingen vacker syn. då måste jag lära mig gå igen. med skrapsår och blåslagna knän och månader som blir till år. det kommer göra svindlande ont, men det kommer vara värt det. värt varenda liten minut, varenda liten sekund. för han har varit med mig. jag har somnat mot hans bröst och han har smekt mig över håret. om jag måste lära mig gå igen, så ska jag tänka på det, och känna med varenda liten fiber i min kropp att det var värt det. värt allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)