Ett Indien

Klockan narmar sig sex, och solen haller pa att ga ned bakom kokospalmerna och de tradbekladda hyddorna langs med vagkanten. Jag tycker verkligen om att aka i den skramliga landsvagsbussen som for nagra ynka oren puttrar en framat i det indiska landskapet. Det danar forskracklig musik ur spruckna hogtalare och hela bussen ar overost med farggladda girlanger, blommor, ljus och avbildningar av hinduiska gudar. Morkret borjar lagga sig, och bussens kvallsbelysning tands. Inuti bussen blinkar roda, grona, gula och blaa sma lampor ovanfor varje sate sa det kanns som att man annu en gang gar i fjarde klass och snart ska dansa den dar tryckaren pa klassdiscot.

Snett framfor mig sitter en ung man med en kapp. Han ar barfota, och det han bar pa kroppen ar smutsiga klader som mer ser ut som trasor. Hans hogerben ar skevt och forvridet sa han kan inte anvanda det. Bakom honom sitter en hel rad av unga flickor och gamla damer, alla kladda i fargsprakande saris och glittrande smycken. Deras svarta har glanser i de blinkande lamporna. En mycket gammal dam stiger precis pa, hon bar pa tva flatade korgar som ser ut att alldeles snart ga sonder. I den ena ligger nagra fiskar och i den andra endast ett tygskynke. Hennes fariga ansikte ler emot mig och den roda pricken i hennes morkbruna panna talar om att hon sedan lange ar gift. Hennes knotiga hander haller hart i de tva korgarna innan hon redan efter tva stopp stiger av bussen och vandrar barfota ivag i morkret.

Jag sitter dar och ler for mig sjalv, och kommer pa mig sjalv att verkligen alska detta land. Verkligen alska dessa manniskor, deras vanlighet. Deras satt att se pa livet och anvanda sig av det lilla de har. Jag behover ingen ny dator eller en ipod, pa sin hojd ett par sandaler. Man inser sa latt att det inte ar materiella ting som ger lycka, nar man ser en liten indisk pojke springa langd med vagkanten och snurra en metallring framat med hjalp av en bambupinne. Han skrattar ett skratt som kanns sa akta. Sen vet jag att han kommer att ga hem till sin hydda den kvallen, lagga sig tillsammans med sin familj pa jordgolvet och sova dar. Ata sitt ris till frukost och sedan leva det livet, dag ut och dag in, for resten av sitt liv. Men det racker liksom for honom. Han ar lycklig anda. Och darfor pa nagot satt avundas jag honom. Nagot fruktansvart.

Samtidigt som jag vissa stunder verkligen alskar detta land, kan jag a andra sidan verkligen bli forbannad pa det. Har finns sadan extrem rasism sa man blir morkradd. Idag akte vi till Elephanta Island (googla om du inte vet vad det ar) och precis som pa alla andra stallen sa ar det olika priser for indier och utlanningar. Intradet var for en indisk person 1,50 kr medan det for en utlandsk var 40 kr. Da blir jag fan forbannad. Jag ar vit, och jag vet att jag har mer pengar an manga i detta fattiga land, men det dar ar anda diskriminering. For det dar forekommer OVERALLT har. Sedan en annan sak som gor mig sa fruktansvart ledsen ar deras satt att hantera sopor. Hela Indien ar ett overflod av skrap och sopor. Jag lar mig kora ecodriving och sopsorterar, medan de har slanger allt sitt skrap ut genom sitt koksfonster och dumpar resten i havet. Det gor ont att se att det lilla vi astadkommer kanns forgaves nar man tittar pa sopbergen har. Har om nagonstans borde de lara sig sadant som vi lar oss. Usch.

Nu mar jag helt fruktansvart illa, och maste nog sluta. Men imorgon ska jag ta med mig Anna och mitt forsakringspapper och besoka farbror doktorn. For min lilla mage ar inte alls vad den borde. Sa jag aterkommer nar magen ar gladare!

lycka

Att skriva latar pa indiska strander i manljuset, med nagon annans varma hander i knat och old monk rum i vener och artarer, maste vara nagot av det basta man kan uppleva i detta liv.