jag är rädd för att dö. jättejätterädd. blotta tanken kan få mina händer att bli alldeles fuktiga och kalla, som fumliga händer på trettonåriga pojkars fjuniga armar i discomörker. innan har jag alltid varit tuff och ryckt på axlarna, sagt att dör man så dör man, inget att gå och oroa sig för. men det är först när det kommer alldeles för nära inpå, när döden nästan försiktigt knackar på ryggen med en knotig knoge som man inser hur nära den är.
varje dag när jag sätter mig i min silvriga fara och kör i alldeles för många kilometer i timmen, är han bara ett hårstrå ifrån mig. när hela kroppen darrar av upphetsning och det sista jag tänker på är att 0,05 millimeter tunt gummi kan skulle kunna rädda mig från herr Död, så står han där bredvid sängen och flåsar. hela, hela tiden finns han närvarande med sin långa svarta kappa. han hälsar på hos människor jag känner, och tar dem ifrån mig. men att han en dag skulle bjuda hem mig, känns på något otäckt sätt så avlägset. det händer ju bara alla andra. tänker jag i mitt huvud, för att försöka skydda mig själv på något sätt.
mitt liv tar inte bara slut sådär, jag ska ju gifta mig och klämma fram små fina bebisar med valkiga ben och sockervaddshår. jag ska ju bli gammal och rynkig och baka massa kakor i fina burkar och ge bort till alla som behöver le lite oftare. jag ska inte dö när jag är 35. det ingick inte i min plan.
tänk om min plan inte kommer att fungera? jag skulle kunna få cancer i hypofysen eller drunkna i en isvak. det är en konst att kunna leva med döden som vän en armlängd bort, men man måste nog acceptera det. acceptera det frasande ljudet när hans svarta kappa släpas på marken alltid några steg bakom. man kanske behöver höra det, för att inse att man lever. kunna uppskatta att andas in sommarvarm luft i lungorna och att låta dansande snöflingor smälta på tungan. man kanske behöver honom, för att leva.
jag tror det är bra att vara rädd för döden. man ska åtminstone se på den med respekt. jag har dödsångest jättemycket. jättejätte mycket. jag var också tvungen att skriva av mig då, fick ihop en jättelång text. http://brittaspjut.webblogg.se/2010/march/utkast-mars-1-2010.html#trackback <- där
SvaraRaderanu är jag ännu mer rädd för döden. det är som att jag gör saker för att undvika den. herregud, och vi är bara barnen emma. förresten så tycker jag att du skriver väldigt väldigt fint. jag har följt din blogg sen långt innan vi träffades. :) pussis
Varför skulle man vara rädd för döden? Det enda vi vet om livet är väl just att vi kommer att dö, man får väl hoppas att det sker skonsamt och utan för mycket plågor, men med tanke på att det inte verkar vara så jävla läckert att komma in i livet så blir det nog en smula smärtsamt att ta sig ut ur det också. Men varför vara rädd för det?
SvaraRaderajag tror att rädslan egentligen grundar sig i ovisshet, jag är rädd för jag inte riktigt egentligen vet döden innebär. vet inte vad som kommer att hända med mig när mitt hjärta slutar pumpa runt syre i mitt blodomlopp. det skrämmer mig. att veta att det kommer ta slut, men vad är slut? är det svart? är det något annat? det enda jag vet att det inte kommer att vara så som det är just nu, och det gör ont att veta på något sätt.
SvaraRadera