marsipan i magen och skratt i tårna.

I helgen var Anna här, det kändes fint. Vi har liksom ett eget språk, en värld tillsammans som ingen annan någonsin kan förstå sig på. Vi delar något som ingen annan har, och det känns fint att kunna få prata om det. Kunna få skratta tills magen känns alldeles lila och prata om krullhåriga pojkar på Nya Zeeland och knarriga sängar i ett hett New York. Då fick mig att le med hela kroppen, och känna mig lite halv när hon åkte. Det finns ingen som skedat med mig i över 210 nätter mer än hon, ingen.










Jag har världens bästa lillasyster också, som tog körkort idag. Jag är stoltare än en tupp. Hon är så himla, himla duktig. Nu bara väntar jag på att hon och Majsan ska komma upp hit och överraska oss så jag får bjuda på bullar och mysa med dem under en filt i min soffa.

Well, har tenta den 10 december. Pluggar tills njurarna vill sluta fungera och tills ögonen vill trilla ut och rulla iväg med all världens fart. Det ska nog gå bra, vi stärker oss själva med choklad och bullar en gång i timmen, det måste väl vara bra för både hjärnan och magen?

att våga lätta ankar

Jag klamrar mig fast vid det gamla, det som varit, som ett spädbarn ivrigt och nästan krampaktigt försöker att hålla sig fast vid sin moders barm. Jag är så rädd för att släppa, är rädd för att om jag lättar lite på ankaret att jag sakta ska flyta iväg helt och hållet och sen inte hitta tillbaka till samma plats igen. Aldrig någonsin. Att inte ha mer att hämta där, som om platsen skulle försvinna.

Jag känner mig nästan lite schizofren ibland, för huvudet pekar med hela handen och säger förnuftigt åt mig vad som borde göras, och jag vet att det är det som är rätt. Men hjärtat slår volter och dansar barfota och viskar mig åt andra hållet. Jag vet att förnuftet har rätt, men ändå klappar hjärtat lite hårdare, lite varmare. Jag känner mig som två fast i en. Finurligt och klurigt, hjärtat har en tendens att alltid vinna över mig på sin sida. Känns nästan som i alla tecknade barnserier där karaktärerna har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra, hjärnan är min ängel och hjärtat är min djävul. Det måste vara de tassande tårna och tindrande ögonen och hjärtats varma klappande som gör det. Jag fastnar varje gång.

Jag måste lära mig skillnad på att kunna se tillbaka med något med glädje och glitterklump i magen och att se tillbaka och känna saknad med grå stenkulor i magen och vilja ha det igen och igen och igen. Jag har börjat lära mig det, att kunna titta tillbaka, le med hela kroppen och känna hur mycket det gett mig, format mig till den jag är, utan att vilja ha det igen. För det finns liksom inte igen. Precis på samma sätt som det inte finns något som heter "att dra ett streck över någonting", det har faktiskt hänt. Det går inte att komma i från, och det har påverkat allt runt omkring. Livet är som en enda stor vägknut, man kan välja att vandra en väg, men stigarna och avfarterna på den väg man avvek ifrån finns inte kvar längre. Istället finns nya stigar att trampa upp och upptäcka, och för varje väg man väljer kommer nya, och man avstår från andra. Det går inte att vända på fötterna i gruset och gå tillbaka, för fotspåren talar ändå om att man någon gång vandrat vägen.

Jag måste nog kunna titta tillbaka, känna saknad och vifta på tårna till minnet av kritvit sand som kittlar där emellan, för att kunna uppskatta vad jag har idag. Kunna se hur rik allt jag tidigare upplevt, andats, skrålat, gråtit, skrattat och vinglat gjort mig. Det finns fortfarande där inom mig, upptar en liten millimeter var. Det är alla de små millimetrarna som tillsammans bildar mig, hela jävla jag.

en perfekt morgon

väckarklockan ringer ivrigt när visarna pekar på åtta. prick. men jag slår av och ligger och drar mig en liten extra stund. vickar på tårna under täckena som faktiskt båda två är lika mjuka som två bebisrumpor ungefär. tittar upp i taket och tänker på hur det skulle kännas att vara en cykel.

sedan kliver jag upp, sätter på angus & julia stone på allra högsta volym samtidigt som jag dansar av mig kläderna. jag studsar in i duschen, och tar världens längsta och varmaste dusch. för det får man när det börjar bli mörkt klockan tre på eftermiddagarna och näsan blir alldeles smultronfärgad av kyla så fort man varit ute. jag försöker överrösta angus & julia, det går ganska bra. sen torkar jag mig med min bästa handduk, en rosa med svampbob fyrkant på. han är så söt och då blir man glad. sen smörjer jag in hela kroppen med min lena, dyra biotherm-lotion. för idag är en fin dag.

sedan vandrar diskar jag lite smått endast iklädd min lotion, sjunger och skuttar. äter frukost med flingor, mjölk och banan samtidigt som jag sätter mig under filten i soffan och tittar på bilder på elsa och sandra och clara och alla andra fina människor vars bloggar jag läser.

jag tittar ut genom fönstret och ser att himlen är alldeles isblå, sådär blå så man nästan storknar. inte ett vitt luddigt moln så långt ögat kan se och solen värmer de nakna trädtopparna. jag ler inombords och tänker att idag kanske jag inte ens behöver sätta på mig mössan när jag trampar iväg i morgonluften på cykeln.

jag blundar och snurrar fem varv innan jag rycker tag i det första händerna famlar fram till i garderoben med slutna ögon. håller upp det och, tja, detta blir nog kalas. kränger på mig blommiga tröjor eller prickiga kjolar, och nu sjunger angus & julia om hollywood, ja nästan viskar.

jag ställer tallriken i diskhon, för jag måste inte diska mer denna morgon. jag duttar på mascara hit och smyger på lite parfym dit. borstar tänderna och fluxar. ruskar på huvet och får håret att torka.

packar ned böcker, blommig kalender, världens bästa franska läppbalsam, små roliga lappar och allt annat man kan tänkas behöva i skolan i en lagom stor väska. sen på med jackan och kängorna, klirr och lås i dörren. nynnar lite i trapphuset och sen ned till cykelstället. där möts jag av två fina tjejer med leenden till öronen och en cyklar vi. jag andas och allt känns lite bättre än jag trodde. jag ler inombords, och tänker att idag behövde jag faktiskt inte ens sätta på mig mössan när jag trampar iväg i morgonluften på cykeln.

en ekvation.

Hej. Jag heter Emma. Jag är 20 år gammal, med kalasbyxor och pippikängor. Jag har nog aldrig varit såhär vilsen i hela mitt liv.

Det är så mycket man ska vara och så mycket man ska göra. Hela livet bara existerar och är runt omkring mig, människor kommer in ett slag och rör om i min soppa av livet, för att sedan försvinna igen. Det är så det är, folk kommer och folk går. Men jag står kvar. Det känns som att jag står mitt i en gata, där alla har sina mål och springer omkring med blicken höjd och bestämda steg, de har ett mål. En utstakad väg med milstolpar. Medan jag vet ingenting. Jag står där och vet inte vem jag är eller vad man ska ha på sig för märkesjacka för att passa in. Det är inte sån jag är. Jag är hon som dansar omkring med vinden i håret och blicken i fjärran, en blå blick utan ett bestämt mål. Jag bara är. Andas in liv och luft och som blir alldeles elektrisk vid beröring. Men det känns som att jag inte räcker. Jag räcker inte till när jag bara är Emma som blir alldeles varm av att höra regnet smattra mot fönstret och som alltid har olikfärgade strumpor.

Man ska alltid vara glad och rolig, skratta och säga rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Man ska lyssna på rätt musik, känna till en massa balla artister och ha sett alla coola filmer. Man ska veta vem som spelade den nya Bond och hur mycket det kostade att göra Avatar. Man ska inte äta en stor köttbit, en liten tjej ska äta en sallad och hela tiden prata om nya dieter och räkna kalorier på alla fingrar och tår. Man ska ha de senaste kläderna och läsa modebloggar, ha snygga ben som ser ut som två välsvarvade sparrisar i högklackat. Man ska vara duktig i skolan, men aldrig visa att man anstränger sig, man ska bara vara sådär naturligt smart. Och man ska dofta rosenknopp ur munnen när man vaknar en söndag efter på tok för mycket öl kvällen innan och aldrig ha en endaste liten finne på den sammetslena, alltid lätt solbrända huden. Man ska inte ringa till en kille man är intresserad av, man ska alltid spela svår och mystisk.

Det är så man ska vara. Men det är inte sån jag är.

Jag är inte alltid glad, jag gråter oftare än alla andra jag känner. Jag är som en virvelvind, en tornado. Känslorna virvlar något alldeles förfärligt, upp och ner och himlastormande. Jag skrattar tills jag tappar andan och ler mest hela tiden, men så kan jag vara så ledsen så jag nästan spricker. Jag känner inte till alla artister som man ska, jag lyssnar på hes Bob Dylan, nynnar på Di Leva och dansar runt till Robyn i badrummet. Jag vet inte vem som spelar den senaste Bond, men jag vet hur man gör världens godaste köttbullar. Jag älskar lasagne och har inte tillräckligt många fingrar för att räkna kalorier på allt gott jag äter. Jag handlar kläder på loppis och går ut och dansar i kängor. Jag rotar i mormors garderob och hämtar vinterjackan där istället för att gå in på H&M för att ha den som alla andra fina flickiga tjejer har. Jag ser ut som en stubbe i kilklackar och mina fötter blir alldeles hårda efter sommaren för jag går barfota varje dag. Jag orkar inte alltid vara smart. När jag vaknar en bakisdag ser jag ut som ett litet troll, med hår som svinto och smink i hela ansiktet. Jag luktar säkerligen avliden tamråtta och finnarna ploppar upp där helst de behagar. När jag åker till solen får jag små ljusbruna fräknar över hela ansiktet och blir inte mer än lite lagom caffelattefärgad. Inte något chokladmousse. När jag ser någon pojke som får min värld att ramla lite på sned, tänker jag på honom mest hela tiden och ringer alldeles för många gånger.

Det är sån jag är. Jag vill dra ut bebisar ur kvinnosköten och omfamna fjortonåriga flickor när de brister ut i gråt för att pojkvännen gjort slut och klamydian kom som ett brev på posten. Jag vill inte sortera papper i högklackade skor eller räkna pengar.

Det är såhär jag är, och såhär jag vill vara. Detta är ju jag, tjejen med kalasbyxor och pippikängor. Men ibland så känns det inte som att det duger. Som att alla vill ha så mycket mer. Det gör så ont att stå här mitt i gatan och inte kunna bli mer än såhär, bli det som alla vill ha, som man förväntas att vara. Jag vill vara den jag är, men duga ändå. Hur ska den ekvationen gå ihop?