I'll sing you a song cause it will make me feel better

Jag är en helt vanlig tjej, i en helt vanlig svensk stad. Vem som helst, en bricka i ett spel, något större. Trots all min vanlighet känner jag mig ovanlig. På insidan. Jag tänker mer än någon annan jag någonsin mött och skriver små lappar med tänkvärda ord och meningar som sedan knycklas ned i jackfickor och väskor. Jag har en liten skrivbok där jag skriver ned idéer jag får innan jag somnar som jag absolut absolut inte vill glömma bort. Folk tycker jag är överkänslig som person, men jag tycker bara att det är alla andra som är underkänsliga. Jag älskar alldeles för mycket och är alltid så dramatisk. Och nu sitter jag här i en tunnelbanevagn som luktar rök och fuktiga vantar och skriver ett blogginlägg. Men vem vill vara vanlig egentligen?

Fredag

Jag är hemma i skogen med Hjalmar och Ida. Pappa fyllde år igår så vi hade kalas hos mormor som hade bakat ostkaka. Nu kom vi precis hem från kyrkogården, satte ett ljus på mormor Majas grav och satt där en stund i mörkret. Så himla himla fint med alla ljus. Puss

För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig.

Idag var jag på en informationsträff som Västerås Stad anordnade, där de berättade om hur det är att jobba som sjuksköterska inom kommunen här i Västerås. Den kvinna som var rekryteringsansvarig berättade lite hur det går till och hur de tänker när de rekryterar nya medarbetare, och hon betonade att de verkligen strävade efter jämställdhet inom Västerås Stad. Det hon sedan berättar är att om en kvinna och en man söker samma tjänst, har likvärdiga tidigare erfarenheter och ses som likvärdigt personligt lämpade för tjänsten, så får mannen förtur. De väljer då alltså mannen framför kvinnan som är lika lämpad för den här tjänsten, just för att han är man. Detta var vad hon kallade för jämställdhet, för att "vården är så kvinnodominerad, vi vill få in fler män". Jag kan inte någonstans i detta resonemang se jämställdhet????? Det enda jag ser är en diskriminerad kvinna som blir bortvald på grund utav sitt kön, som hon är född med och inte har valt själv. Om Västerås Stad nu vill arbeta jämställt, så ska de inte välja män före kvinnor för att yrket är kvinnodominerat, då ska de se bortom könet. De ska anställa den som är bäst lämpad för yrket, utan att se till vilket kön den sökande har. DET är jämställdhet. Att försöka på något sätt kvotera in män för att majoriteten av de arbetande inom vården är kvinnor ser inte jag som något jämställt över huvudtaget. Det tycker jag är precis motsatsen. 

Frostiga trädtoppar och röda kinder

Luleå är kallt men ändå så himla fint. Igår var hatten och den gula klänningen på, och vi tog våra klirrande påsar för att gå på inflyttningsfest. Vi drack skummig öl ur glasflaska, dansade på stolar, hånglade och skrattade så himla mycket. Vi avslutade kvällen hemma hos Ida, med världshärliga människor och apmycket mat från Max. Vi pratade om livet och om resor vid ett litet träbord medan det höll på att bli morgon utanför fönstret. Ibland kan det räcka med en hamburgare, ett glatt kompisgäng och lite för mycket öl för att man ska må så himla himla bra.

Det är höst nu

Jag går med mina grova kängor över gulnade löv, de har tillsammans med regnet blivit som en seg smet som breder ut sig över asfalten. Kängorna är inte längre glansiga och luktar nytt, de är matta och det finns små fläckar här och där. Fläckar som talar om att jag har gjort saker, liksom levt i dem. De är precis som jag. Jag har fläckar här och där, små små skavanker och sprickor. Men de visar bara att jag varit med om saker, råkat ut för livet självt. Det blåser svalare vindar nu, jag drar halsduken tätare kring ansiktet och det har börjat falla små, små regndroppar från den askgrå himlen. Det blir nästan som om en disig slöja som omsluter allting. Jag andas in de små dropparna och kan inte sluta tänka på varför livet är så orättvist. Varför drabbas vissa av cancer, trots att de levt enligt exempelboken medan andra dränker sig själva i alkohol och gifter och förblir friska? Varför dör någon i ensamhet, medan en annan har flera människor runt omkring sig, som håller den svala handen och smeker över håret? Varför blir en liten flicka mobbad i skolan, trots att hon har flätor som alla andra och vill inget hellre än att vara med och hoppa hopprep? Varför blir man övergiven av sin familj, för att man älskar någon av samma kön? Varför är livet så fruktansvärt skört?

När jag tänker på mina egna fläckar och svarta små sprickor, så kan jag undra hur jag klarat mig. Det finns sprickor som viskar om när min gammelmormor gick bort, och hon var en av mina allra bästa vänner och jag gick i fjärde klass. Jag gick till henne varje dag efter skolan, vi åt karameller och bakade vaniljhorn, för det var hon så himla bra på. Vi gick ned till ån och matade ankorna och hon hade en lång grå kappa. Helt plötsligt var hon bara borta. I hennes säng låg istället någon som var alldeles vit, och kall. Jag saknar henne fortfarande varenda dag. Det finns fläckar som beskriver en jobbig tid fylld av tårar, bråk och skrik och en ätstörning som åt upp mig inifrån. En ständigt kurrande mage och ett hjärta som brast när han inte ville ha mig längre trots att jag blivit smal för hans skull. Andra fläckar som som försiktigt mumlar om alldeles för mycket cancer, på samma gång. Om att hela världen hamnade snett och jag orkade knappt gå till skolan, grät så himla mycket då. Sen finns det så många flera fläckar och sprickor, och när jag var på botten och trodde att jag aldrig skulle orka resa mig igen, så klarade jag det ändå. Jag ställde mig rak i ryggen och började andas igen fast jag trodde att luften tagit slut.

Det kanske låter hemskt och alldeles fel, men jag är glad att jag har mina fläckar. De har gjort mig så mycket starkare, jag har insett att jag kan och orkar så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. På samma sätt hoppas jag att den som drabbas av cancer, den lilla flickan som blir mobbad och den som står ensam kvar för man älskar fel person låter dessa saker göra dem starkare, modigare och bättre. Jag hoppas att de vänder allt det jobbiga till något bra, något som gör dem till ännu finare människor. Jag hoppas verkligen det.

Himlen är fortfarande alldeles grå och löven ligger fortfarande klistrade mot marken. Halsduken värmer fint och jag sneglar ned på mina smutsiga kängor, och inser att jag inte vill ha några nya.

tankar på en tisdag

Har haft finaste helgen någonsin i Köpenhamn. Träffat folk jag verkligen tycker om, skrattat så jag kiknat och druckit rödvin som färgat tänderna lila. Shoppat för pengar jag egentligen inte har och bara njutit av varenda minut. Det känns alltid så konstigt att komma tillbaka till verkligheten igen, efter en semester någon helt annanstans. En helt annan värld, och efter sex timmar på tåget är man tillbaka hemma igen. I våningen med knarrigt golv och Hjalmar bredvid mig i sängen. Men det blir bara en snabbvisit hemma, på torsdag flyger vi till Luleå för att hälsa på Ida över helgen. Ska bli så himla, himla roligt! Det snöade där idag också, kanske ska ta med pulkan på flyget? Och helgen efter det kommer Mickis och Alexis och hälsar på... Socialt liv HEJ! Men jag trivs verkligen när jag har alla jag älskar runt omkring mig.

Folkhälsovetenskapen vi läser just nu i skolan är så himla intressant, men energin är som bortblåst. Kämpar mig igenom uppgifterna ändå och fikar lite för ofta på rasterna. Men jag dör nog inte av några extra koppar kaffe och croissanter. 

Förkylning, stämbandsinflammation och snuva som aldrig aldrig aldrig vill ge med sig heller. Vill bli frisk och kunna jogga runt ån med mössa och vantar, men snart så. Då jäklar ska croissanterna bort.

Puss

Bara för att jag saknar Maja så himla himla himla mycket hela tiden. Finaste Londonbruden.

Ord.

Nu vet jag inte riktigt vad som hände, men det uppstod ett pirrande sug i fingrarna efter att få skriva några rader på bloggen. Hösten är här, det brukar göra mig skrivsugen. Skolan tar upp det mesta av min tid, och det känns som att varenda helg framöver är uppbokad. Längtar till december och sol med de jag tycker allra mest om. Åh.

when you're alone, do you think of me?

Nu ligger jag nedbäddad i sängen i lägenheten som är ny, men som äntligen börjar kännas som våran vardag. Mensvärk från helvetet, Hjalmar är i Kalmar och kommer inte hem förrän i natt. Jag känner mig ensam och tycker synd om mig själv. Har tänt ljus och tänker titta på serier på datorn och ligga på Hjalmars sänghalva och ligga vaken ända tills han kommer hem. Hur kan det vara möjligt att längta så mycket efter någon som man träffade senast imorse?

slemhosta

Fyfan. Nu ligger jag hemma i sängen och är riktigt sjuk. Har varit småsjuk från och till i över tre veckor nu, det vill ju aldrig ge med sig! Hosta, snor och feber. Och precis den där hemska sjukdomskänslan i kroppen som jag hatar, när det liksom ömmar i huden och man känner sig minst i världen. Var tvungen att ringa in mig sjuk på praktiken idag, vilket jag gjort allt för att undvika innan. Sultat zyx, druckit kan jang och ätit alvedon. Men nu kanske jag måste lyssna på lilla kroppen, för jag vill ju egentligen varken smitta ned mina stackars patienter eller mina arbetskollegor på avdelningen.

Så nu ligger jag här. Tänkte försöka börja med någon av hemtentorna, men så fort jag börjar så känns huvudet som cement. Borde nog vila hela kroppen, även huvudet. Är sur på kroppen för att den ska bli sjuk just nu, när jag egentligen har massor av viktigt att pyssla med. Som praktik, seminarieuppgifter, hemtentor, planera för flytt och börja packa ned livet i flyttkartonger.

Dumma.

måndag

Jag mår inget vidare alls. Kroppen strejkar och lilla själen är uppriven idag. Fick dåligt samvete för att jag i mina feberdimmor igårkväll inte kunde somna med Super Bowl-hetsen på tv, så jag tvingade Hjalmar att stänga av... Känner mig självisk såhär i efterhand. Nu försöker jag mig på att ladda ner den där matchen eller vad det är till datorn för att kompensera lite, får se om det går vägen. Kanske kan han till och med få med mig att lära mig att titta på sport!

söndag

jag har haft en supersuperbra helg! mysig och ganska lugn, förutom idag, haha. Var och träffade hela Hjalmars peruanska släkt för släktfoto, och jag som inte kan ett ord spanska. Mer än "hola", typ. Om det ens räknas. Men det var kul att få träffa alla, jag kände mig välkomnad trots att jag inte kunde kommunicera med alla. Nu känner jag dock att jag börjar bli sjuk, vilket jag inte inte inte har tid med eftersom jag börjar på neonatalavdelningen på tisdag! Så får hem och försöka kurera mig bäst jag kan nu, är helt slut i lilla kroppen. Kanske ska be pojkvännen att pyssla om mig ikväll, göra mig en fruktsallad. Nu rullar tåget iallafall västerut från Stockholm och snart är vi hemma i Västerås igen.

Ps. Har varit överlycklig för att jag har fått ha nagellack hela helgen!! Kletade på superglittrigt när jag var på tjejmiddag hos Cicci i fredags, bäst. Sorgen som uppstår när jag måste ta bort det imorgon :( ds.

fredag

Alltså, jag hatar den där awkward stämningen som uppstår när man går någonstans ifrån, typ som sjukhuset idag, ungefär exakt samtidigt som någon annan, så att man liksom hamnar precis bakom eller framför den här andra personen, och så går man såklart i ungefär samma takt. och så ska man till exakt samma ställe! idag hände det mig. När jag gick hem från praktiken så gick en annan tjej exakt samtidigt ut från entrén, visade sig att vi skulle gå exakt samma kringelikrokväg hem till samma gata. jag gick ungefär två meter bakom henne hela vägen, försökte sakta in ibland för att inte verka som att jag förföljde henne, men sen kom jag ikapp igen. Hon vände sig om och sneglade ungefär en miljard gånger och undrade säkert vem jag var som gömde mig i en gigantisk blå halsduk och förföljde henne.

Nu är lilla kroppen alldeles slutkörd och trött. Jag har nu varit 2v. på HIA i Västerås, trivs så himla bra verkligen. Och nu ska jag på tisdag börja mitt första av 8 pass på Neonatalen. Lite pirrig och sådär, tycker det ska bli så kul. Sen ska jag tillbaka 6v. på HIA igen innan det är vår och dags att gå tillbaka till skolbänken och skriva PM inför C-uppsatsen. Tiden går så snabbt, snart kommer jag också stå där med en brosch och vara färdig. Läskig känsla.

Snart dags att svida om och möta bästaste Anna på Ica för att handla godsaker för en kväll hos Cicci, fint i själen.

TREVLIG HELG FÖR TUSAN!

tisdag

ååååh, det är jobbigt att Hjalmars och mitt praktikschema ungefär aldrig matchar. Önskar att vi hinner umgås en dag snart, bara vi två, och inte bara sova tillsammans. blööööh. Nu ska jag gå till ett kvällspass på praktiken, tjaaarååå

måndag

Alltså, idag har jag haft veckans lediga dag, men ändå inte åstadkommit något särskilt alls. Tvättat, bakat semlor, ätit lunch. Och nu sitter jag här och klockan är snart fyra. Ibland önskar jag att alla dagar var lediga dagar så att jag skulle hinna med allt jag ville och behövde. Men sen om alla dagar var lediga dagar så skulle jag ju inte uppskatta dem... Sen tror jag att imorgon när jag varit på praktiken en dag till, kommer jag bli påmind om hur kul det är och inte önska att ledighet var vardag. Nu ska jag ladda om och bege mig ned mot stan för att försöka luska ut en födelsedagspresent åt finaste Cicci som fyller år imorgon. Ska nämligen dit på måndagshäng ikväll.

Känner mig som en jäst semmelbulle. Så en promenad gör mig nog gott!

pussis!

söndag

Min helg har varit bra, Maja kom hit i torsdags, äntligen! det var precis vad jag behövde denna veckan. Hon har stannat hela helgen och vi har bara gjort saker som jag mått lite bra av. I fredags laddade vi upp med en stor godispåse och en film (som tyvärr visade sig vara asabasadålig) och så kom bästaste Sofia hit! Sen igår kom Alex hit och drack några glas vin, lagade middag och sov på soffan. Så det har varit fullt hus hela helgen. Men det är då jag trivs. Idag har vi sovit tills det blev mitt på dagen, sen promenerade vi ned på stan och fikade och vinkade hejdå till Maja och Alex som åkte med tåget hem åt varsitt håll. Sen lagat matlådor för hela långa veckan, så nu är frysen proppfull.

Nu sitter jag här och försöker fundera ut vad jag önskar mig i födelsedagspresent (jag älskar ju paket)... Jag har än så länge bara kommit på en enda sak, och det är en årsprenumeration på tidningen Vagabond. Egentligen känns det som att en student borde hitta en miljard saker att önska sig, men jag vet inte.. När jag tänker efter så känns det som att jag har det mesta. Önskar mig en stringhylla förstås, men den får inte plats i vår nuvarande lägenhet ändå, så den kan jag lika gärna vänta med att önska mig tills vi bor ganska många kvadratmeter större.

Imorgon är lediga dagen från praktiken! Älskar lediga dagar när man bara kan vicka på tårna hela dagen lång.

puss

hej hej hallå hemliga boken

Hjalmar och jag var i Sätra Brunn i helgen. Åt massor av god mat, skålade i bubbel, fick massage och spelade alfapet. Det var det finaste på längre tror jag.

Imorgon börjar introt för praktiken. Då är det en heldag i skolan som gäller, sen på tisdag drar allvaret igång. Då ska jag sticka patienter och vårda dem i tio veckor. N E R V Ö S.
puss

rödvinsglas, höga klackar och gapskratt

Igår skrev vi farmakoterapitenta, och jag kände att jag verkligen behövde belöna mig själv efter att ha halvt pluggat ihjäl mig. Jag och Hjalmar bjöd in Västerås härligaste människor för lite tentafest med glada glas.

Simon och ekarna

Cissi och jag var på bio ikväll, det var vi och alla 60+are som såg "Simon och ekarna". Den var så himla, himla fin och bra på alla sätt och vis.

Nu är jag hemma igen, dricker bubbelvatten och äter taleggio och drömmer om att inte behöva ha på sig den tjockstickade halsduken så fort jag går ut. Söker på resor på internet och låtsas att jag kan åka vart jag vill, när jag vill. Nu kom Hjalmar hem från jobbet precis också, så nu ska vi pussas och kramas och prata om allt mellan himmel och jord. Och lite till ändå.

Hannah sover på soffan och Hjalmar sover i sängen. Jag är himlans bra på att smyga tror jag. Jag sitter och äter frukost och ska bege mig till skolan för seminarium, sen jäklar ska det tentapluggas hela långa dagen. Ikväll väntar middag med hela, fina gänget. God mat, bästa sällskapet och några timmars bortkoppling av både skola och andra jobbiga saker.

Nu måste jag peta i mig sista lilla skeden avokado så jag orkar traska iväg till skolan strax.

white mystery

.

Nu har jag pluggat i hur många timmar som helst. åt precis en chokladcroissant och fick extrem längtan till Antibes och franska solkusten. Pax för att ta flyget dit i vår och bara vara. Vem vill åka dit med mig och handla frukost på marknaden och gå på kullerstensgator i sandaler?

Jag är en otursfågel

Jag har beställt hem en gigantisk oh dyr farmakologibok till våran nuvarande kurs. Jag har väntat som en tok på att den där boken ska komma så att jag kan läsa på ordentligt, i måndags fick jag sms om att boken var skickad. Sen kom den inte på hela tisdagen eller hela onsdagen. Väntan väntan väntan. Idag fick jag äntligen ett till sms om att boken skulle kunna plockas upp på ica, hallelujah tänkte jag! Traskade dit och hämtade ut det. Paketet såg väldigt stort ut jämfört med cissis bok som kom i hennes brevlåda igår.. Då jag öppnar paketet ganska snabbt, ser till min fasa att där ligger inte farmakologiboken som jag ivrigt väntat på, utan en fet och ful bok som det står "SVERIGES LAGAR" på!!!!!! Jag dog precis arg-och-ledsen-döden! TACK SÅ JÄVLA MYCKET ADLIBRIS FÖR ATT NI FIXAR MIG ETT U PÅ TENTAN OCH SKICKAR MIG FEL BOK!!!!!!!!!!!! Jag officiellt hatar er nu.

livets andetag

två steg fram

mwaah! jag måste bara säga någonting. Min moster är en stark och fantastisk kvinna, hon har klättrat på karriärstegen och har på vägen skapat sig ett stort kontaktnät. Nu hjälper hon mig och Hjalmar att försöka få fatt i en större lägenhet via alla hennes kontakter, med ett riktigt sovrum man kan stänga dörren till och inte bara ett enda gigantiskt rum (där den enda chansen till ensamhet är att låsa in sig på toaletten). Så nu hoppas hoppas hoppas jag att vi kanske kan få säga upp vår lägenhet och få flyttttaaaaaa! Tänk va, en riktig lägenhet! Men än är inget fixat eller klart eller ens en lägenhet hittad, men glad får man vara ändå, när saker iallafall går mer framåt än bakåt.

Samtidigt som jag skriver ned detta, så inser jag att det är ytterligare ett steg framåt. Ytterligare ett steg in i en ny plats i livet, ett steg längre från att vara Emma 15 år som bor i ett falurött gammalt ålderdomshem med vita knutar tillsammans med sina tre systrar. Hannah flyttade nyligen till Stockholm, vi packade ned hela hennes liv i kartonger och stängde dörren till en gapande tom lägenhet. Hon kommer aldrig mera att bo tjugo kliv med gummistövlarna ifrån mig, inte på samma sätt. Vi blir vuxna, och denna epoken når sitt slut. Ida är ute i världen och upplever massa saker, och när hon kommer hem måste hon också göra ett val, flytta, jobba och studera. Maja likaså.

Det känns konstigt att inte vakna varje morgon och äta frukost med tre av de viktigaste människorna i mitt liv, mina allra bästa vänner. Att inte dela säng med dem varje natt och dela vardagen. Tiden går så snabbt, och den kommer aldrig komma tillbaka på samma sätt som den har varit innan. Men jag tror ändå någonstans, att allt det nya som kommer, kommer att kännas lika bra, på ett annat sätt. Samma känsla, fast ändå inte. För jag kommer alltid att ha mina tre bästa vänner i mitt liv, om kanske inte under samma täcke eller tak, men än bara ett telefonsamtal bort. Alltid.