något som alltid finns där

en gång träffade jag en pojke. hans hår var svart som natten och när han skrattade så kändes det som att hela världen skälvde. han hann inte mer än att gå någon meter in i restaurangen där jag satt innan min melonsallad blev ointressant. redan då tyckte jag att han nästan var det finaste jag någonsin varit med om, fast vi inte ens sett varandra i ögonen.
den morgonen åt han och hans kompis fried rice med ett ägg på toppen till frukost. de skrattade åt vår frukost, fnös åt att bara äta lite frukt. hans ögon var så himla fina. sen åkte de iväg på sin rostiga motorcykel de köpt för några tusen rupier och hans färgglada tygbyxor fladdrade i vinden. men jag visste att vi skulle ses igen. fast han inte hade någon telefon eller något annat finurligt så man skulle kunna få tag på varandra, men ändå visste jag. arambol är inte så stort så man missar en ljusbrun pojke med dansande lockar kring ansiktet och klingande spanska.
en kväll möttes vi på vår favoritrestaurang, vi drack alldeles för många mojitos och sjöng alldeles för falskt till tracy chapman-låtar som framfördes på den lilla scenen av en fin farbror. vi skrattade och det kändes som att hans skäggiga haka bara ropade efter mina händer. när våra kroppar var fulla av förväntan, fnitter och mojitos dansade vi ut från restaurangen och våra nakna fötter vandrade på leriga vägar ned till stranden och månen. vi köpte klirrande romflaskor och litervis med cola. sen satt vi där, med månen i ansiktet, indiska oceanens brus i öronen och vit sand mellan tårna. mitt huvud i hans knä, hans händer intrasslade i mina. alla skrattade, vi ritade fula gubbar i annas dagbok och skrev en låt. livet var så enkelt. det fanns inga räkningar, brustna hjärtan eller krav från några håll eller kanter. just då fanns bara vi, bara fem ungdomar som levde. vi tog av oss alla våra kläder och dansade nakna. vi dansade i vattnet och skrattade. jag har nog aldrig skrattat så mycket. hela magen blev till en liten hård knut som till slut nästan exploderade och jag trillade ned i vattnet och började skratta igen. den natten var den enda jag hade med honom, pojken som fick min värld att ramla lite på sned. en natt, men det var världens finaste natt. i en trähydda, under ett myggnät i en varm famn. dagen efter var den sista dagen jag såg honom. hela dagen spelade vi fjantiga kortspel och badade, på kvällen åt vi pizza på vår favoritrestaurang. förloraren i kortspelet skulle betala allas pizzor, men det var inget viktigt för mig, för nu minns jag inte ens vem som betalade. jag minns hans händer. hur han lärde mig smälla bubblor på sugrör, fast jag misslyckades varenda gång. men tiden rann iväg som alltid, det kändes nästan som att den stod still ibland när hans ögon försiktigt naglade sig fast i mina, men det gjorde den inte. den kvällen tog också slut. vi kramades alldeles jättehårt. och sen gick vi våra skilda vägar. jag visste i den sekunden, att jag nog aldrig kommer att se hans vita tänder eller känna hans mjuka händer igen. men det gjorde inte så mycket, för jag kommer ju aldrig att glömma. aldrig någonsin. han spelade en låt för mig, och varje gång jag hör den kommer jag att tänka på honom. det suger till i magen lite sådär extra hårt, men på ett fint vis. jag förflyttas tillbaka dit, utan tid och rum, och allt bara var. så fint så jag nästan dog.

But there is not enough time
And there is no, no song I could sing
And there is no combination of words I could say
But I will still tell you one thing
We're better together
We so much better when we're together
We so much better when we're together

♥