hela sverige har bröllopsfeber. jag känner också hur min kroppstemperatur stiger. jag satt och lyssnade på ceremonin på p4 i bilen på väg hem från jobbet idag, och jag kunde inte låta bli att bli lite rörd. bli lite rörd av hur kommentatorerna som egentligen kommenterar tacklingar och hockeypuckar i målburar nu kommenterade hur victoria höll daniels hand alldeles jättehårt och hur deras ögonkontakt var så intensiv och kärleksfull så luften nästan darrade i den pastellprydda storkyrkan. för kärlek är så jävla fint. det finns nog ingen som inte vill känna den känslan, att känna sig komplett tillsammans med en annan människa. att vakna på morgonen och låta fingertopparna dansa vals mellan leverfläckarna på hans lena rygg. att snegla på honom i smyg och känna hur hela magen knyter sig till världens största rosett. den känslan vill alla ha, och jag vill bara ge den till alla. det är det finaste man kan känna.
och sen tänkte jag på ärkebiskopens tal också, jag lyssnade på det. och det var en fras som spelades om och om igen innanför min panna långt efter det att jag stängt av radion.
"Ni har inte gjort er förtjänta av livet. Ingen har det. Det ges oss."
det var det mest sanna jag hört på riktigt, riktigt länge. jag bara tog emot mitt liv, fick ett hjärta som började picka och fingernaglar som började växa. jag är så lyckligt lottad. och det är ju förresten alla andra också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar