tisdag 30 juni 2009

Vi tänkte åka på festival

Hultsfred 09 Ida och Emma (och Agnes)

Packlista:

Bajs
Kiss
Möss
Apor
Cpn
Turkisk youghurt
Liten kille
Turkmat
Majs
Flourtabletter


JAHA DÅ VAR DET BARA ATT ÅKA ! :D

bööörta

hej alla glada mörtisar!

Jag och ida är i halmstad, och jag har lyckats att supa bort min mobil. två gånger på en kväll. en gång hittade jag den, men sen försvann den ige. faaaaana. inte bra, så mig kan man för tillfället inte ringa till. kanske blir det en ny mobil, kanske kanske. och om det hemska inträffar måste jag skaffa nytt nummer och få alla nummer igen, GÖTT!

nej, nu ska jag inte prata strunt. mndagsklubben igår på tylösand var ganska kul, men jag var knappt där. full som en kastrull. nej nu får jag sluta.

hejdå

måndag 15 juni 2009

tre år

Jag tror det är först nu verkligheten kommer ikapp mig. Efter en hel dag spenderad i sängen, ensam, har jag insett; jag har tagit studenten. Jag åkte inte till skolan imorse som alla andra måndagar, och jag pratade inte om helgens bravader som vanligtvis brukar vara det stora samtalsämnet. Jag åt inte äckliga fiskpanetter med smaklös kallsås eller skolkade ifrån sista lektionen och satt kvar i kaféet i två timmar. Jag låg här hemma, ensam. Utan sp3b. Alla de låg också hemma, ensamma, utan mig.

Jag vet inte hur många liter jag faktiskt gråtit ut de senaste dagarna, men jag antar att jag borde lida av akut vätskebrist vid det här laget. För tårarna rullar titt som tätt, ibland sprutar de till och med, djupt ner i min blommiga kudde. Visst är det sagt att studentdagen ska vara en av de lyckligaste dagarna i ens liv? Det var det ju självklart också, att få stå där på flaket och skrika sig hes, var nog det mest fantastiska jag gjort. Jag kände mig så jävla lycklig. Så jävla bra. Den stunden vill jag ha igen, igen och igen. Men allt gick på tok för snabbt, hela dagen, hela veckan, hela gymnasietiden. Alla ni allt för långa minuter som existerade vid mattelektionernas slut, var tog ni vägen?

Carro pratade i lördags kväll om hur rysligt rädd hon är för att bli ensam, jag försökte peppa henne allt jag kunde och övertyga henne om att det är klart att fina hon inte blir ensam. Men längst in i min egen maggrop står en liten Emma och skriker något fruktansvärt, hon står där och skriker av rädsla för att bli lämnad ensam. Det är min allra största rädsla här i världen, att vara ensam. Men det kan man ju inte berätta för någon som snörvlar mot ens axel och behöver höra att allt ordnar sig. Det är nog därför hela detta avskedet tar mig så hårt, för jag vill inte att alla ska tappa bort mig. Men det ska inte hända, jag ska vara en sån där liten jobbig tjej som hör av sig mest hela tiden och vill träffas. För mina fina vänner kommer inte bli av med mig i första taget. Och inte kommer jag då glömma er heller, jag kommer bara åka bort ett slag. Sen kommer jag vara hemma igen.

Min sommar har ändå blivit lite räddad nu, jag har fått ledigt från jobbet så jag kan åka till hultsfredsfestivalen (jippiiii!!!!!), sen ska ida och jag åka och hälsa på micke i halmstad den 27:e juni och stanna några dagar, det känns helt underbart. Har inte träffat pojkvasken på över ett år. Sen finns det ju jordgubbar nu också, då kan ju ingenting gå helt snett, inte sant?

Men allra mest, ser jag fram emot min och annas resa. Det finns så mycket jag vill se och göra. Och vi ska göra allt det tillsammans, det kommer nog vara obeskrivligt. Eller, jag vet att det kommer vara det. Jag vill sitta i solnedgången på en sandstrand i Australien tillsammans med Anna, höra hur vågorna brusar och smeker vattenbrynet. Jag vill ligga med huvudet i ett brunbränt knä med solblekta hårstrån och snegla upp mot en skäggig haka. Jag vill sitta framför eldar och småle emot lockiga surfpojkar som luktar hav och sol i halsgropen när de spelar på sin gitarr. Jag vill vandra med nakna fötter längs med Delhis gator och handla frukt av en indisk liten pojke. Jag vill dra in den smutsiga luften i Tokyo så långt ner i mina lungor som jag bara kan, och hålla den kvar extra länge innan jag släpper ut den igen. Och det ska jag. Jag ska göra allt, allt som livet tillåter. Eller nej, jag ska göra allt som livet inte tillåter också för den delen.

torsdag 4 juni 2009

like chasing the very last train when it's too late

Det gör ont att såra folk. Det gör verkligen det. Det är klart att det gör ännu mer ont att bli sårad, det är ju ingen sen att förstå. Men inte hade jag trott att det kunde göra så ont i magen av att se någon sitta och gråta som ett litet barn. Men det gör det. Och det värsta är att jag vet att gråten sipprar ned för hans kinder på grund utav mig. Fyfan.

Och idag var det min tur att gråta ut. Det var några utav oss i klassen som idag höll våra studenttal vi skrivit på svenska c lektionen, och fyfan vad jag kommer sakna er sp3b. Det riktigt skar i magen när jag satt och lyssnade på allt fint som alla skrivit, och faktiskt insåg att snart är det slut på sp3b. Finito. Och jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag faktiskt gör, och framför allt gjorde idag i klassrummet. Jag kände hur tårarna sprutade och jag snörvlade ikapp med en del andra. Det må låta klyschigt och kanske fånigt, för en del utav klassen kommer med största sannolikhet inte att sakna den så mycket som jag. Men, för mig har det faktiskt varit så att jag träffat mina allra bästa vänner. Och det är alla dagar, stunder och nätter med dem som jag kommer sakna så innerligt. Att få gå till skolan och träffa dem varje dag. Att ha mattefika, franskafika eller en helt vanlig fika på Alexis rum, dansa på bordet med Carro på en förfest hos Elina, springa runt full inne i skolan och leta toalett med Anna Fjordmark, vara på vandring i spöregn med friskvårdsgruppen eller att få ha diskussioner om världsliga ting i badrum med Erik Göransson. Allt det plus alla tusentals andra saker vi gjort tillsammans, kommer jag sakna något alldeles innerligt.

Som tur är så har vi ju en sista vecka tillsammans. Och jävlar vad roligt vi ska ha. Jag ska inte gå och lägga mig en enda natt, jag vill att allt ska vara för evigt. Jag vill alltid vakna i en campingstol på någon gräsplätt i Tranås med en avslagen öl i handen och sp3b runt omkring mig. Önska måste man ju faktiskt alltid få göra, inte sant?

Det som är mest synd är att jag inte uppskattat er ordentligt tidigare, och jag antar att det är något jag i smyg kommer gå och gräma mig över i flera år. Varför tog vi inte tag i våra liv och gjorde allting som vi gör nu, för ett och två år sedan? Varför börjar vi älska varandra som mest, när vi inte längre kommer ha varandra kvar?

Jag vet ju att det är så, nästan i alla fallen. You don't know what you got 'til you're missing it a lot. Så sant som det är sagt, för faktiskt så saknar jag sp3b redan nu. Fast vi fortfarande har varandra. Men oj vilken bölis jag blev helt plötsligt, nu får jag sluta med allt det där.

För nu på lördag är det studentkarnevalen, och det kommer bli helt galet kul! Vi kommer inte vinna, inte ens ha en chans på miljonen att vinna. Men det skiter jag i, för roligt ska vi ha det! Och vi vet att vi är bäst ändå, chihu.

Och idag har jag förresten lagat god mat till mamsen, majsan och mig själv. Det blev färska räkor, aioli, avocadosallad och hembakta vitlöksbröd. Ibland är jag minsann en snäll dotter va. Så nu är jag mätt som en plätt.

Slut på lipet; studentveckan 09 - HÄR KOMMER SP3B, OCH VI SKA SPÖA SKITEN UR ER ALLIHOPA!