För varje dag som går så växer man. Någon liten millimeter på alla håll och kanter. Vissa växer ihop, andra isär. När man står mitt i allt, och växer, dag för dag, så känner man det inte riktigt. Det är precis som när håren på benen växer ut. När man rakar benen och fem timmar senare låter händerna dansa över smalben och vader, och plötsligt möts av illvilliga små fjun som kliar och sticks istället för ben lena som sammet. Man vet inte hur det gick till, plötsligt var de bara där. Vassa små hårstrån. Man kände inte att de växte, men de är ett bevis på att det hände.
Precis på samma sätt är det i livet. Man inser när man tittar åt höger att plantan som sist jag såg till den var tätt sammanflätad med mina rötter, nu är två meter bort. Inflätad i någon annans kvistar och grenar. För varje dag försvann den en liten bit, jag var bara inte tillräckligt uppmärksam på den för att märka. Och kanske just därför, var det inte meningen att vi skulle bli ett och samma träd, för då hade jag väl märkt redan mycket tidigare hur vi sakta men säkert drog åt varsitt håll?
Sedan finns det de som växer ihop. De som funnits där ända sedan man var små ljusa frön med bruna fläckar. Som stått där i blåst, rusk och regn. Sol som snö. Alltid lika tätt. Alltid med rötter som smeker mina. Kanske har lövverket inte alltid varit intrasslat i mitt, utan i någon annans för ett slag. Men alltid har rötterna funnits där, aldrig släppt taget. Och när jag tittar åt vänster idag, så är det så. Finfina träd står på rad, intrasslade i mig huller om buller.
Vilken fin liknelse!
SvaraRadera