För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig.

Idag var jag på en informationsträff som Västerås Stad anordnade, där de berättade om hur det är att jobba som sjuksköterska inom kommunen här i Västerås. Den kvinna som var rekryteringsansvarig berättade lite hur det går till och hur de tänker när de rekryterar nya medarbetare, och hon betonade att de verkligen strävade efter jämställdhet inom Västerås Stad. Det hon sedan berättar är att om en kvinna och en man söker samma tjänst, har likvärdiga tidigare erfarenheter och ses som likvärdigt personligt lämpade för tjänsten, så får mannen förtur. De väljer då alltså mannen framför kvinnan som är lika lämpad för den här tjänsten, just för att han är man. Detta var vad hon kallade för jämställdhet, för att "vården är så kvinnodominerad, vi vill få in fler män". Jag kan inte någonstans i detta resonemang se jämställdhet????? Det enda jag ser är en diskriminerad kvinna som blir bortvald på grund utav sitt kön, som hon är född med och inte har valt själv. Om Västerås Stad nu vill arbeta jämställt, så ska de inte välja män före kvinnor för att yrket är kvinnodominerat, då ska de se bortom könet. De ska anställa den som är bäst lämpad för yrket, utan att se till vilket kön den sökande har. DET är jämställdhet. Att försöka på något sätt kvotera in män för att majoriteten av de arbetande inom vården är kvinnor ser inte jag som något jämställt över huvudtaget. Det tycker jag är precis motsatsen. 

Frostiga trädtoppar och röda kinder

Luleå är kallt men ändå så himla fint. Igår var hatten och den gula klänningen på, och vi tog våra klirrande påsar för att gå på inflyttningsfest. Vi drack skummig öl ur glasflaska, dansade på stolar, hånglade och skrattade så himla mycket. Vi avslutade kvällen hemma hos Ida, med världshärliga människor och apmycket mat från Max. Vi pratade om livet och om resor vid ett litet träbord medan det höll på att bli morgon utanför fönstret. Ibland kan det räcka med en hamburgare, ett glatt kompisgäng och lite för mycket öl för att man ska må så himla himla bra.

Det är höst nu

Jag går med mina grova kängor över gulnade löv, de har tillsammans med regnet blivit som en seg smet som breder ut sig över asfalten. Kängorna är inte längre glansiga och luktar nytt, de är matta och det finns små fläckar här och där. Fläckar som talar om att jag har gjort saker, liksom levt i dem. De är precis som jag. Jag har fläckar här och där, små små skavanker och sprickor. Men de visar bara att jag varit med om saker, råkat ut för livet självt. Det blåser svalare vindar nu, jag drar halsduken tätare kring ansiktet och det har börjat falla små, små regndroppar från den askgrå himlen. Det blir nästan som om en disig slöja som omsluter allting. Jag andas in de små dropparna och kan inte sluta tänka på varför livet är så orättvist. Varför drabbas vissa av cancer, trots att de levt enligt exempelboken medan andra dränker sig själva i alkohol och gifter och förblir friska? Varför dör någon i ensamhet, medan en annan har flera människor runt omkring sig, som håller den svala handen och smeker över håret? Varför blir en liten flicka mobbad i skolan, trots att hon har flätor som alla andra och vill inget hellre än att vara med och hoppa hopprep? Varför blir man övergiven av sin familj, för att man älskar någon av samma kön? Varför är livet så fruktansvärt skört?

När jag tänker på mina egna fläckar och svarta små sprickor, så kan jag undra hur jag klarat mig. Det finns sprickor som viskar om när min gammelmormor gick bort, och hon var en av mina allra bästa vänner och jag gick i fjärde klass. Jag gick till henne varje dag efter skolan, vi åt karameller och bakade vaniljhorn, för det var hon så himla bra på. Vi gick ned till ån och matade ankorna och hon hade en lång grå kappa. Helt plötsligt var hon bara borta. I hennes säng låg istället någon som var alldeles vit, och kall. Jag saknar henne fortfarande varenda dag. Det finns fläckar som beskriver en jobbig tid fylld av tårar, bråk och skrik och en ätstörning som åt upp mig inifrån. En ständigt kurrande mage och ett hjärta som brast när han inte ville ha mig längre trots att jag blivit smal för hans skull. Andra fläckar som som försiktigt mumlar om alldeles för mycket cancer, på samma gång. Om att hela världen hamnade snett och jag orkade knappt gå till skolan, grät så himla mycket då. Sen finns det så många flera fläckar och sprickor, och när jag var på botten och trodde att jag aldrig skulle orka resa mig igen, så klarade jag det ändå. Jag ställde mig rak i ryggen och började andas igen fast jag trodde att luften tagit slut.

Det kanske låter hemskt och alldeles fel, men jag är glad att jag har mina fläckar. De har gjort mig så mycket starkare, jag har insett att jag kan och orkar så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. På samma sätt hoppas jag att den som drabbas av cancer, den lilla flickan som blir mobbad och den som står ensam kvar för man älskar fel person låter dessa saker göra dem starkare, modigare och bättre. Jag hoppas att de vänder allt det jobbiga till något bra, något som gör dem till ännu finare människor. Jag hoppas verkligen det.

Himlen är fortfarande alldeles grå och löven ligger fortfarande klistrade mot marken. Halsduken värmer fint och jag sneglar ned på mina smutsiga kängor, och inser att jag inte vill ha några nya.

tankar på en tisdag

Har haft finaste helgen någonsin i Köpenhamn. Träffat folk jag verkligen tycker om, skrattat så jag kiknat och druckit rödvin som färgat tänderna lila. Shoppat för pengar jag egentligen inte har och bara njutit av varenda minut. Det känns alltid så konstigt att komma tillbaka till verkligheten igen, efter en semester någon helt annanstans. En helt annan värld, och efter sex timmar på tåget är man tillbaka hemma igen. I våningen med knarrigt golv och Hjalmar bredvid mig i sängen. Men det blir bara en snabbvisit hemma, på torsdag flyger vi till Luleå för att hälsa på Ida över helgen. Ska bli så himla, himla roligt! Det snöade där idag också, kanske ska ta med pulkan på flyget? Och helgen efter det kommer Mickis och Alexis och hälsar på... Socialt liv HEJ! Men jag trivs verkligen när jag har alla jag älskar runt omkring mig.

Folkhälsovetenskapen vi läser just nu i skolan är så himla intressant, men energin är som bortblåst. Kämpar mig igenom uppgifterna ändå och fikar lite för ofta på rasterna. Men jag dör nog inte av några extra koppar kaffe och croissanter. 

Förkylning, stämbandsinflammation och snuva som aldrig aldrig aldrig vill ge med sig heller. Vill bli frisk och kunna jogga runt ån med mössa och vantar, men snart så. Då jäklar ska croissanterna bort.

Puss

Bara för att jag saknar Maja så himla himla himla mycket hela tiden. Finaste Londonbruden.