onsdag 22 december 2010

sockerdricka i tårna och svindlande barfotaspring i hjärtegropen

När den rätte dyker upp,
säger hjärtat till.
Och då får huvudet säga vad det vill.



måndag 20 december 2010

can i borrow your heart, just for a while?

vad ska man göra när man gett allt man har och lite till ändå, och det ändå inte räcker? när man inser att kärleken har tagit slut?


lördag 18 december 2010

en julskinkesmörgås dansandes i magen

Jag höll på att skratta tills mina käkar ville hoppa ur led och åka på buggkurs. Agnes och jag satt och pratade på facebookchatten om hur vi skulle göra på juldagen, dansband är ungefär min värsta kategori musik någonsin, och det är tydligen ett dansband som ska spela i parkhallen i Tranås på juldagen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv stått ut med att lyssna på en hel låt, än mindre gå på en livespelning med ett band som kallas "Casanovas", man hör ju bara på namnet vad det kommer att bjudas på under kvällen. Män, strax över medelåldern, i alldeles för tighta, säkert rosa och lila trikåer, med några andra glittriga, klitschiga detaljer på. Putande ölmagar efter ett saftigt julbord och några öl för mycket. Svettiga, gråsprängda mustascher och valkiga ben som inte ens kan trampa takten. Det lockar ingenstans faktiskt.


11:58pm

Emma
HAHAHA jag dör när jag tänker på det. jag ska på dansband
hahahaha
fan ett stort svart kors i taket på det

Agnes
så är det babar då? eller ska folk till parkhallen?
jag hatar dansband
vaaar?
var är det ett kors????

















Ledsen tjej som inte vill gå på dansband, hellre äter jag en koblajja.

onsdag 15 december 2010

det gör mig ingenting att vandra i tunna skor genom den frostiga natten, så länge du är med mig.

ibland, så känns det som att jag skulle kunna gå hur långt som helst. barfota genom sahara eller bestiga mount everest med bara en liten, tunn toppluva på huvudet och nakna fingrar. jag skulle inte känna hettan och mina såriga fotsulor, inte heller den bitande kylan eller mina istappsfingrar skulle stoppa mig. för ibland, så behövs man. när ens andra halva gråter tills hon går sönder någonstans där jag inte är, värker det i varenda liten cell i kroppen. jag vill vara hos henne, låta henne ligga på min arm och torka hennes tårar. stryka henne över håret och säga kloka ord. hålla om henne tills hon somnar. för jag är ju egentligen där hela tiden, fast inte fysiskt. men ibland så måste hon få känna mitt hjärta slå och låta huvudet vila på mitt bröstben, för att verkligen känna det.

igår var en sådan dag. det spelade mig ingen roll att klockan var halv två på natten och att det var så kallt så att min andedräkt blev till ett vitt moln när jag andades ut. inget spelade någon roll, mer än att min hälft hade tårar som vägrade sluta rinna. då gjorde det mig ingenting att kränga på mig de tunna tygskorna och vandra genom natten i pyjamas. så länge vi är med varandra, spelar ingenting någon roll.



onsdag 8 december 2010

får jag gömma alla mina hemligheter i hålrummet där din hals går över till axel?

ibland brukar jag fantisera om hur mitt liv kommer att se ut om femton år. kommer jag bo ensam i en etta i en liten håla och krypa till sängs i fosterställning och låta ensamheten vara mitt enda sällskap tills john blund kommer på besök? kommer jag vandra barfota längs en dammig grusväg i Kenya och förlösa små, små spädbarn svarta som natten? kommer jag ligga i en vattensäng i en stor knarrig trävilla någonstans ute på landet med en paradisask på gravidmagen? kommer jag att sitta mitt i ett kaos av villa, vovve, volvo och män hit och älskare dit och en drös med ungar och blicka ut genom fönstret varje minut och längta bort bort bort? kommer jag ens att vara en människa med pickande hjärta och mjuka knäveck, kommer jag ens att leva och andas?

det är så mycket man inte vet, och så mycket man inte ens kan föreställa sig, hur mycket man än försöker. just idag, när jag försöker se min framtid, så är det bara ett stort, sprött, vitt blad. alldeles tomt. utan en enda bokstav eller ett litet, litet ord som vägvisning. det kan gå precis hur som helst. och jag ler vid tanken.

i måndags for jag och några fett coola vänner till den svenska huvudstaden och lyssnade på den längsta mannen i världen, han och hans gitarrer spelade på södra teatern. det var så bra så det nästan blev ett litet, litet hål i hjärtat. precis så bra var det. jag dansade runt omkring på rosa moln hela natten efter det. underbart.

örongodis.

Amanda är en magisk flicka med björnhår. Det finns nog inget finare att lyssna på en tisdagmorgon när näsan rinner något alldeles förfärligt och svalget är alldeles för rött och svullet för att ens svälja lite yoghurt. Såna dagar, då lyssnar man på flickan med björnhåret och går ut i snön och andas, känner det vita pudret knarra under kängorna och grubblar. För grubbla är min hobby. Så det så.

http://www.myspace.com/hajensmyspace

måndag 6 december 2010

la familia.


















min familj är nog bäst i världen. så det så,

torsdag 2 december 2010

sånt där rosa och luddigt som får hjärtat att slå volter.

jag har typ allt jag behöver runt omkring mig, mina vänner är verkligen världsbäst. men ibland så kan jag känna mig ensam ändå, för de är mitt allt, men jag är liksom inte deras. de har alla någon som är mer. han med stort h eller flickan som får dem att bli alldeles knäsvaga. vem fan har jag då? när de går hem och pussas och ligger sked så kryper jag ned under två stora täcken i en alldeles för stor säng som jag nästan kan ligga på alla håll och kanter i. det är ingen som knuffar på mig på natten för jag tar för mycket plats eller andas mig i nacken sådär så att alla hårstrån på hela kroppen reser sig och alla kroppens ådror sjunger. jag ligger alldeles själv. med tysta ådror och hårstrån liggandes tätt intill kroppen. det är så jävla sorgligt. Känner mig så utanför när samtalsämnet blir pojk- och flickvänner och alla har massa att prata om, och jag sitter mest tyst och ler och nickar och tittar i taket och känner hur det bränner i bröstet. all jävla ensamhet.



ingen är fan kär i mig. jag är fan rolig och lite snygg till och med. men mest rolig. och det är viktigast. så är jag snäll också! men det är ingen jävel som märker. jag vill också vara den som någon tycker är vackrast i hela universum och som längtar med hela kroppen efter att få gå på stan och hålla mig hårt i handen och visa upp mig för hela världen. vara den som någon kan titta på i timmar och aldrig få nog. hur fan ska det gå till? hur ska man vara när man själv inte räcker?