Mormor har gjort kroppkakor idag, så om en stund ska jag gå till henne och morfar och äta söndagmiddag. Värma nakna fötter framför den öppna brasan och lyssna på p1. Jag tycker rysligt mycket om att umgås med min mormor och morfar. Gosiga mormor. Med det krusiga håret och pigga ögonen. Fina fina morfar. Med det knarriga skrattet och varma händerna. Åh vad jag älskar dom. Jag älskar dom så svindlande mycket.
Jag minns en dag, när jag var på väg att tappa en av mina mjölktänder. Morfar satte mig i sitt knä och sa det att han nog kunde hjälpa mig på traven att bli kvitt den där lille krabaten som var på väg loss. Jag sa att jag inte vill ha den loss, utan att den skulle sitta tills den ramlade av. Jag tyckte om att pilla på den. Han sa att han också ville prova, så ha skulle vicka lite på den. Jag öppnade munnen och morfars fingrar var fumliga som falukorvar i min pyttelilla mun, men de lyckades till slut få ett stadigt grepp om den lösa tanden. Jag knep ihop mina tår tills de blev som små russin av skräckblandad förtjusning när han började med ett litet vick. Sen kom ett litet vick till, sen ett till, sen sa det plopp, och jag såg morfar triumfera med min tand mellan två falukorvsfingrar. Först förstod jag inte riktigt vad som hade hänt, hade morfar dragit ut min fina tand fast han lovade att han bara skulle vicka på den? När jag efter några sekunder insåg att det var just det som hade hänt, började jag koka av ilska. Inte hade han rätt att bara dra ut min tand sådär! Tårarna började välla upp i ögonen och jag sa ilsket till morfar att han var världens dummaste. Sedan tog jag mina sandaler i ena handen och sprang hem en tand fattigare och med gråten i halsen.
Jag pratade inte med morfar på en vecka. Sedan blev vi sams och han köpte en bamsestor godispåse till mig. Sen fnissade vi tillsammans och åt godis framför Svanprinsessan.
Jag har mängder av såna här minnen fint ihopvikta i en liten ask som jag alltid har med mig. Det är en ask utan botten, och den fylls ständigt på av små guldkantade minnen. Den kommer jag alltid att ha. Men det hemska jag vet är, att jag kommer inte alltid ha mormor och morfar. Någon dag, som kommer att vara här på tok för snart, så kommer jag vakna upp, och morfar står inte längre ute på bryggan och vinkar glatt emot mig när jag cyklar längs grusvägen. Han kommer inte spela bingolotto i den gråa soffan, stycka kött i garaget eller spritsa pepparkakshus. Och mormor kommer inte stå och göra leverpastej eller titta på hem till gården. Inte basta med mig eller bädda ner mig i en säng.
Tanken på det, gör så otroligt ont. Det går bara inte. Inte en sommar, utan att plocka rabarber och dingla med fötterna på mormor och morfars brygga. Jag vill vill vill inte. Jag vill inte leva utan er, och det värsta är att jag vet att jag måste. Fina fina ni, nu ska vi äta kroppkakor och skratta. Vi ska leva.
Fantastiskt fint skrivet!
SvaraRadera