dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var det som kallas livet

ibland är det som att kroppen är helt uttömd på energi. man går runt i något slags ultrarapid och bara följer med för att man ska. kroppen går där, och tankarna är någon helt annan stans. det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan, men ibland tror jag faktiskt inte på det. tanken slår mig också, att det är nog inte många som egentligen känner mig. känner på riktigt. det är klart att om någon skulle gå runt i skolan och fråga vilka som kände Emma Svenberg så skulle med säkerhet en stor del av alla svara att de kände henne. men när jag ligger här och funderar, så kan jag konstatera att de som verkligen känner mig är ytterst få. jag har svårt att riktigt öppna mig för folk, att fläka ut mitt bröst och blotta allt därinunder. för risken finns alltid att bli sårad. för varje gång jag öppnar upp min själv för någon, så gör jag mig samtidigt sårbar. och det är just den sårbarheten, att visa mig svag, som jag är så jävla rädd för. jag vänder och vrider på allt för att på något sätt alltid försöka komma undan det där. när det ibland blir för nära in på, så flyr jag min väg.

helt ärligt, så har jag ett kasst självförtroende. jag hatar mig själv och många saker jag gör. men det är inte sånt som syns. för skulle folk veta om det, så är jag den svaga. utåt sett är jag lejonhonan som ståtligt vandrar onkring på savannen. den som ingen kan tänka sig gråter sig till sömns eller bryr sig förskräckligt mycket om vad andra tycker. jag vill att folk ska tro att jag är den där lejonhonan, i alla fall de som inte känner mig. för de som faktiskt gör det, vet att jag inte är hon. att jag egentligen är en vilsen antilop som osäkert springer omkring på savannen.

sedan finns det då de som vet att jag är den vilsna antilopen, som jag har med nöd och näppe öppnat min själ för. visat mig och gjort mig sårbar för. som ger mig det där slaget på käften. istället för att vårda och stötta den vilsna antilopen, så bussar hon/han lejonen på den. och det gör så jävla ont. att vara den där vilsna antilopen, som gömmer sig bakom masken av en lejohona. och att våga visa sig för någon, som sedan skratta ut en. behandlar en som skiten under skorna. jag förstår inte, och det är just därför jag hatar dig.

Nu ska jag iväg och jobba min allra första dag på McDonalds! Håll tummarna för att jag inte gör bort mig.