varför klappar hjärtat så hårt när jag blir kär?

Idag har jag varit på en mycket intressant föreläsning. Den var kort, på tok för kort. Men det lilla jag fick ta del av, tände några små ljus och funderingar innanför min panna. Vi skulle få lära oss vad som egentligen händer i kroppen när man är kär. Och, som den hopplösa romantiker jag är, fick jag ett tafatt slag i ansiktet faktiskt, jag fick det ganska svart på vitt, att det mesta kärlek uppstår av är i stort sett en mängd substanser som simmar runt i min hjärna och påverkar kroppen och knoppen på olika sätt. Helst av allt vill jag tro att det handlar om ödet, att kärlek är det där magiska, inte oxytocin och dopamin som pumpas genom mina ådror.

Kroppen är lite som matematik, det finns alltid någon logisk förklaring. Något som kan mätas, vägas eller bevisas. Kemiska beteckningar och kroppsvätskor. Fast, egentligen så förstör inte mina knasiga hormoner och det faktum att det är de som gör någon kär i mig min uppfattning om kärlek. Vare sig det handlar om mina arbetande tarmar eller svettiga händer, så kommer jag alltid vilja blanda in några deciliter magi och färgsprakande övermakter när det gäller kärlek.

Frågan som ploppade upp i mitt huvud när jag satt där inne i den slitna lokalen tillsammans med ett tjugotal andra, var om jag någonsin kommer känna oxytocinet pulsera genom mina ådror och göra mig helt knasig igen? Eller stöter man på den där superduperkärleken som arrangerar en fjärilsfarm i magen, bara en enda gång i livet?

Jag kommer ihåg ett tillfälle, då jag verkligen kände mig så himla kär, att jag inte visste vart jag skulle göra av all kärlek. Det kändes som att kroppen höll på att sprängas av kärleksbomber, och jag ville bara överösa honom med hela mig själv. Operera in honom innanför skinnet och andas samma andetag, men inte ens det skulle räcka. Känslan är obeskrivlig. Det var en sen kväll, vi var ute och gick i mörkret. Vi stannade till vid en fontän som finns i närheten till där han bor, vi satt där en stund och bara var, tittade på stjärnor och lekte med varandras fingrar inflätade i varandra. Sen började han att gråta, det var så mycket känslor som bara ångade ut i nattluften. Jag grät också, när jag insåg att jag höll på att sprängas av kärlek. Han sa att han älskade mig alldeles för mycket, sådär så det gjorde ont och man skulle kunna springa ett maratonlopp runt hela gjorden med kärleken som enda energi. Den stunden, den känslan i maggropen tror jag aldrig att jag kommer att glömma.

Det som skrämmer mig, är tanken på att det var enda gången i mitt liv som jag fick känna känslan. Chansen kom bara en gång. Tänk om det är så? Jag har tyckt om massa pojkar efter det, men aldrig sådär mycket kärlek så det bara bubblat över. Jag hoppas jag är rädd i onödan. Jag hoppas jag en dag kommer vakna med en arm runt min midja och känna den där känslan igen. Jag tror också att det är så, eller jag vill tro. Och tror jag något tillräckligt mycket brukar jag kunna inbilla mig att det kommer bli så. För visst funkar det så?