Jag är en av de mest emotionella mäniskorna jag känner. Jag gråter för minsta lilla. Idag grät jag oavbrutet i fyrtio minuter. Det kan ju vara rimligt att låta tårarna spruta så länge om kanske ens mormor dött eller när man fått en bruten fot. Tyvärr platsar jag inte in i någon av de tidigare nämnda kategorierna, jag grät för att Peyton kan dö och att Brooke har svårt för att släppa in någon i hjärtegropen, för att Lucas älskar sådär innerligt som jag vill bli älskad. Jag grät på grund av en tv-serie som är påhittad. Ett manus med repliker som säger vad de ska säga och känna. Ändå gråter jag och känner med alla, fast jag vet att allt bara är på låtsas.
Jag vet inte vad det är med mig idag, men kanske är det mina hormoner som spökar eller alla trassliga vasstrån som yttrar sig, för jag är inte riktigt på topp. Jag borde egentligen vara lite glad ändå, jag fick mvg på mitt religionsarbete och i hela kursen, jag fick idag tillbaka mitt svenska nationella som också gick sådär bra och jag har så många fina vänner som bara finns där hela tiden. Men vissa dagar är lite gråare än andra. Och jag är nog inte riktigt mig själv, för jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga vid alla tillfällen, känner mig mest tvär och tråkig. Så förlåt alla fina för att jag just nu mest är en grå massa som flyter omkring utan att riktigt vara.
Sen har jag känt efter idag, och visst gör det faktiskt ont när knoppar brister?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar