nyinflyttad

Jag tänkte att lite förnyelse har aldrig skadat, så jag tänkte därför flytta lite. Och blogspot passar bra just för stunden i alla fall.

Ibland blir jag så otroligt uppgiven. Jag börjar undra vad folk egentligen har för tankar om sig själva. Ofta när man står mitt inne i något stort och fint, eller, det kanske inte ens är fint. Men något stort och omvälvande, så blir omgivningen liksom suddig och tappas bort. Förhoppningsvis får den konturer ganska snart igen, och man inser att man kanske befunnit sig i den suddiga bubblan. Men vissa människor tenderar att stanna kvar i det suddiga lite för länge, och risken att man då aldrig kommer ur den blir bara större och större. För att man ser inte själv vart man har hamnat, vad man gjort med allt runt omkring en. Jag har en vän, som tyvärr fastnat där. Eller, två, eller tre, eller kanske ännu fler om jag ska räkna upp alla. Men en som alldeles precis nyss hamnat där. Lite för länge. De andra som började med att stanna för länge, är fortfarande kvar. Jag undrar var hon kommer hamna... Men troligtvis, kommer vi säkert inte ens vara vänner om hon om allt för länge börjar se allt klart, för jag är här, och jag är nu. Precis som jag varit hela tiden. Men det är jag nog inte så länge till, för jag har stått här väldigt länge, utan att hon hjälpt mig över vägen. Så, när hon sedan kommer stå här, tror jag att jag redan passerat grönljuset.

Egentligen så spelar detta inte så stor roll för mig, för hon har aldrig gett mig för mycket. Men, det finns en annan person, som ligger mig alldeles, alldeles nära hjärtat, som blir otroligt sårad av den andra flickans suddiga konturer. Och det gör ont i mig att se en sån finfinfin tjej ledsen. Och då blir jag mer irriterad. Usch.

Nu ska jag och Charlie planera fjällenresa, för han är mysig.


/ems