Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Hand i hand, med tonat hår och slitna converse. Det doftade av regn om jag minns rätt, löven hade börjat falla till marken, bruna låg de klistrade mot den mörka asfalten. Det var den allra första, av många gånger som vi gick där. Den första av många hösteftermiddagar som vi spenderade i det gulbruna huset med lamporna släckta och ljusen tända.
Femton. Vi var femton år och världen kändes alldeles för stor och problemfylld för våra bräckliga flickhjärtan. Jag hade aldrig träffat någon som du, du var så annorlunda mot något jag någonsin innan mött. Du var så mycket jag. Vi spenderade timmar och nätter hopkrupna i sängens fotände, medan lasse spelades om och om och om igen på skivspelaren. Vi bara fanns. Muttar & knuttar, världens godaste kladdkaka, lappar med spår av tidigare besökare på små toaletter, fingrade fotografier med lockiga rödlätta pojkar, du gjorde fint ihopklistrade cd-skivor när dagarna kändes tunga för mig, hela den hösten doftade rökelse och vi tittade på banala tv-serier. Den hösten, var den bästa någonsin.
Sen blev det vinter. Jag bar min strålande fula mössa, och lärde mig nya ord. Jag bar extremt randiga kjolar och läste franska texter, det bakades, skrattades, smygdracks och drömdes. Och under hela tiden höll jag dig i handen. Du var aldrig mer än en halvmeter bort, och vi hjälpte alltid varandra att återfå balansen de stunder när hela marken skälvde och vi inte kunde hitta fotfästet.
Idag står vi här, vi är inte femton längre. Vi är nitton och du kommer inte längre vara endast en halvmeter bort. Du kommer vara flera tusentals mil bort, och jag är så himla rädd att du ska tappa mig där på vägen någonstans. Jag är så rädd att du inte kan hjälpa mig att hitta mitt fotfäste igen när hela marken skälver, och att jag inte ska kunna hålla din hand de dagar du ingenting orkar. Men även om åren har gått, och vi inte alltid vandrat samma stigar, så kommer vi för mig alltid att vara de muttar & knuttar som vi var de tonårsdagarna. Och jag kommer sätta mig på tåget och åka genom Europa, iklädd min strålande fula mössa, och åka hem till dig, tända lite rökelse, baka våran kladdkaka och sätta på en skiva med lasse. Och sen bara vara, precis som vi alltid varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar