Regndroppar i håret. Fingertoppar dansandes över elektrisk hud. Jag blir alldeles förfärligt vimmelkantig. Mina ådror sjunger. Vill ligga nära, alldeles nära. Krypa under din hud, låta våra hjärtat slå samma slag. Dunk-dunk, dunk-dunk. Att få ligga med huvudet i ett solbränt knä, snegla upp på en skäggig haka. Dina käkben. Jag måste hålla andan. Och jag dog lite när du tittade på mig.
Vinden. Virvlande kvistar och piskande regn. Det blev en storm. Nakna fötter mot fuktig asfalt. Svidande rispor över ena kinden. Hej hej, här står jag. Mitt i ett virrvarr av missförstånd och samförstånd. Ord som sårar, skär och sticks. Karvar sig in, genom huden, genom vävnad. In så långt det går. Med rostig sax och trubbiga knivar, det ska kännas. Bilda ärr. Och alltid ensam. Alltidalldtidalltid. Ensam plåstra om. Som ett ensligt träd på kullen. Önskar en planta intill.
Alldeles precis nyss tappade jag tålamodet och en lite för stor bit av allt. Så imorgon drar jag till Stockholm, lämnar stan ett tag och hoppas allt är annorlunda när jag kommer tillbaka. Eller åtminstone lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar