och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt
Var i skolan idag, kändes alldeles jättekonstigt. Det var pyttesmå människor som gick i våra korridorer, satt vid våra bord i caféet, hängde i vår hangar och öppnade våra skåp. Kan det bli mer fel? Och än mer konstigt att se Ells, Bruno och Linn där bkand alla pygméer. Allt var precis som vanligt, men ändå helt annorlunda på samma gång. Det går inte riktigt att ta på, men det kom liksom upp för mig att vi kommer aldrig någonsin mer sitta i macsalen till klockan tio på kvällen, bråka och skrika på varandra, skratta tills vi gråter och dansa på stolarna. Aldrig mer bli irriterade över Jonas klanterier, aldrig mer sminka Calle inför julshower eller göra filmer om skolmaten. Jag saknar er, mitt älskade sp3b. Och för varje dag som nu går, så är det så mycket som plötsligt kläs i ljus och jag inser att allt, precis allting, är förgängligt. Allt som varit, kommer nå sitt slut och endast vara ett kapitel i boken om mitt liv. Det gör så rysligt ont i magen, jag går liksom sönder några bitar. Jag vill så gärna hålla kvar vid allt som var tryggt och bra, men för varje dag som går så bläddrar sidorna förbi, och det bildas hela tiden nya kapitel som jag bara kan återuppleva genom att läsa dem om och om igen. Jag kommer aldrig mer att vara där, och skriva ned de skeva bokstäverna. Jag gillar inte det, inte just idag, inte just nu. Jag vill bara lägga mig med huvudet i pappas varma knä med hans trygga hand över mitt hår. Och sedan där frysa tiden ett slag, känna lite trygghet. Lite värme, lite kärlek. Någonting som varar förevigt, någon som inte lämnar.
Hur får så här många tankar plats i ett så litet huvud som mitt? Jag vill bara borra ett pyttelitet hål bakom mitt ena öra och försiktigt tömma över alla tankar i en liten, liten glasflaska. Och sedan skruva igen flaskan, och ställa den på en bokhylla bland gamla böcker. Sedan när jag är gammal och vis, kan jag hälla upp alla tankar i en liten kopp och smaka på dem, känna in dem, göra något av dem. För då klarar jag av att hantera dem, göra något bra av dem. Just nu, är de bara något alldeles jättegrått och tungt. Jag orkar inte riktigt bära det, vill lätta på trycket.
Får jag låna din halsgrop ett slag? Borra in min näsa där och bara vara för ett slag, andas med dig? Tillsammans är man mindre ensam har jag hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar