skärvor

det tar bara några sekunder. längre tid än så behövs egentligen inte, för att krossa ett hjärta. tusentals små skärvor, som nästan blir omöjliga att limma ihop igen. bubblande kärlek gör en så rysligt dum, man ger bort det dyrbaraste man har, öppnar upp bröstet och blottar hela sig själv. fumlar över det lilla glashjärtat från sin egen kupade hand till någon annans, man har liksom inte kontrollen över det själv längre. det är den finaste gesten någonsin, men också den farligaste. för ibland, eller allra oftast, får man inte tillbaka det helt igen. och när jag ser hur någon som ligger mig alldeles, alldeles nära hjärtat får en näve glassplitter kastat efter sig där hon sitter på trottoaren, gör det så ont i mig. jag vill bara plocka upp varenda liten glasskärva, limma ihop alla så fint jag bara kan och kasta sten efterm pojken som trampade på det. men det fungerar ju inte så. det är inte jag som kan limma ihop hennes hjärta, det måste hon göra själv. men jag kan hjälpa till med att klämma ut lim ur tuben, och det gör jag. jag lyssnar, kramar om, pussar på och lyssnar lite igen.

jag har fortfarande inte hittat alla mina skärvor att limma ihop än, sedan en pojke trampade på mitt glashjärta. det fattas en pyttepytteliten skärva, som jag verkligen måste hitta. för just nu håller inte hjärtat ihop riktigt så hårt så att det gör att fumla över till någon annans hand. det håller liksom inte för att ges bort ännu. jag vågar liksom inte lita på att någon kommer att ta hand om det, vårda det åt mig. jag är så rädd att få det krasat i bitar igen, och jag orkar inte laga mer. jag har fortfarande klister på fingrarna kvar. ibland har jag trott att det varit helt, jag har inte sett skavankerna, och då försiktigt lämnat över det till en pojke med kittlande leende och varma händer. men hans varma händer var inga bra händer. det blev kras igen. igen. och igen. så nu förvarar jag det helst själv. men när han den där pojken med den lena ryggen och kolsyreskrattet snubblar fram framför mina fötter, ska jag ge honom det bums. för han finns ju där ute, han bara väntar efter mina fötter att snubbla över. och innan han hittar dem, ska jag pussa och krama min finaste Bea, och hjälpa henne klistra lite till.