Det är höst nu

Jag går med mina grova kängor över gulnade löv, de har tillsammans med regnet blivit som en seg smet som breder ut sig över asfalten. Kängorna är inte längre glansiga och luktar nytt, de är matta och det finns små fläckar här och där. Fläckar som talar om att jag har gjort saker, liksom levt i dem. De är precis som jag. Jag har fläckar här och där, små små skavanker och sprickor. Men de visar bara att jag varit med om saker, råkat ut för livet självt. Det blåser svalare vindar nu, jag drar halsduken tätare kring ansiktet och det har börjat falla små, små regndroppar från den askgrå himlen. Det blir nästan som om en disig slöja som omsluter allting. Jag andas in de små dropparna och kan inte sluta tänka på varför livet är så orättvist. Varför drabbas vissa av cancer, trots att de levt enligt exempelboken medan andra dränker sig själva i alkohol och gifter och förblir friska? Varför dör någon i ensamhet, medan en annan har flera människor runt omkring sig, som håller den svala handen och smeker över håret? Varför blir en liten flicka mobbad i skolan, trots att hon har flätor som alla andra och vill inget hellre än att vara med och hoppa hopprep? Varför blir man övergiven av sin familj, för att man älskar någon av samma kön? Varför är livet så fruktansvärt skört?

När jag tänker på mina egna fläckar och svarta små sprickor, så kan jag undra hur jag klarat mig. Det finns sprickor som viskar om när min gammelmormor gick bort, och hon var en av mina allra bästa vänner och jag gick i fjärde klass. Jag gick till henne varje dag efter skolan, vi åt karameller och bakade vaniljhorn, för det var hon så himla bra på. Vi gick ned till ån och matade ankorna och hon hade en lång grå kappa. Helt plötsligt var hon bara borta. I hennes säng låg istället någon som var alldeles vit, och kall. Jag saknar henne fortfarande varenda dag. Det finns fläckar som beskriver en jobbig tid fylld av tårar, bråk och skrik och en ätstörning som åt upp mig inifrån. En ständigt kurrande mage och ett hjärta som brast när han inte ville ha mig längre trots att jag blivit smal för hans skull. Andra fläckar som som försiktigt mumlar om alldeles för mycket cancer, på samma gång. Om att hela världen hamnade snett och jag orkade knappt gå till skolan, grät så himla mycket då. Sen finns det så många flera fläckar och sprickor, och när jag var på botten och trodde att jag aldrig skulle orka resa mig igen, så klarade jag det ändå. Jag ställde mig rak i ryggen och började andas igen fast jag trodde att luften tagit slut.

Det kanske låter hemskt och alldeles fel, men jag är glad att jag har mina fläckar. De har gjort mig så mycket starkare, jag har insett att jag kan och orkar så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. På samma sätt hoppas jag att den som drabbas av cancer, den lilla flickan som blir mobbad och den som står ensam kvar för man älskar fel person låter dessa saker göra dem starkare, modigare och bättre. Jag hoppas att de vänder allt det jobbiga till något bra, något som gör dem till ännu finare människor. Jag hoppas verkligen det.

Himlen är fortfarande alldeles grå och löven ligger fortfarande klistrade mot marken. Halsduken värmer fint och jag sneglar ned på mina smutsiga kängor, och inser att jag inte vill ha några nya.