två steg fram

mwaah! jag måste bara säga någonting. Min moster är en stark och fantastisk kvinna, hon har klättrat på karriärstegen och har på vägen skapat sig ett stort kontaktnät. Nu hjälper hon mig och Hjalmar att försöka få fatt i en större lägenhet via alla hennes kontakter, med ett riktigt sovrum man kan stänga dörren till och inte bara ett enda gigantiskt rum (där den enda chansen till ensamhet är att låsa in sig på toaletten). Så nu hoppas hoppas hoppas jag att vi kanske kan få säga upp vår lägenhet och få flyttttaaaaaa! Tänk va, en riktig lägenhet! Men än är inget fixat eller klart eller ens en lägenhet hittad, men glad får man vara ändå, när saker iallafall går mer framåt än bakåt.

Samtidigt som jag skriver ned detta, så inser jag att det är ytterligare ett steg framåt. Ytterligare ett steg in i en ny plats i livet, ett steg längre från att vara Emma 15 år som bor i ett falurött gammalt ålderdomshem med vita knutar tillsammans med sina tre systrar. Hannah flyttade nyligen till Stockholm, vi packade ned hela hennes liv i kartonger och stängde dörren till en gapande tom lägenhet. Hon kommer aldrig mera att bo tjugo kliv med gummistövlarna ifrån mig, inte på samma sätt. Vi blir vuxna, och denna epoken når sitt slut. Ida är ute i världen och upplever massa saker, och när hon kommer hem måste hon också göra ett val, flytta, jobba och studera. Maja likaså.

Det känns konstigt att inte vakna varje morgon och äta frukost med tre av de viktigaste människorna i mitt liv, mina allra bästa vänner. Att inte dela säng med dem varje natt och dela vardagen. Tiden går så snabbt, och den kommer aldrig komma tillbaka på samma sätt som den har varit innan. Men jag tror ändå någonstans, att allt det nya som kommer, kommer att kännas lika bra, på ett annat sätt. Samma känsla, fast ändå inte. För jag kommer alltid att ha mina tre bästa vänner i mitt liv, om kanske inte under samma täcke eller tak, men än bara ett telefonsamtal bort. Alltid.