för att det känns bättre att andas när du är bredvid.

Jag hade så himla svårt att föreställa mig att jag skulle falla riktigt hårt för någon igen efter allt strul jag var med om tidigare. Jag byggde upp en gigantisk mur runt om det lilla brustna hjärtat och bestämde mig för att aldrig låta någon komma innanför den. Aldrig låta någon rasera, bryta sig in. Det fungerade förvånansvärt bra, folk fick komma nära, så pass nära att de stod intill muren, men längre kom ingen. Jag var hård som sten ungefär. Jag trivdes med det, kände mig maktfull på något vis. Jag hade kontroll. För det var den som jag hade förlorat, marken hade blivit ostadig och helt oväntat drogs mattan bort under fötterna på mig. Jag föll så jävla hårt. Men alltid upprätthålla masken utåt. Alltid vara glada, roliga, sociala Emma som alla tror är starkast i världen. Tror.

Jag blev liksom avdomnad på något sätt, lärde mig att leva med den där muren. På ett sätt var det någon slags tillfredsställelse och trygghet, jag visste att jag aldrig någonsin kunde bli sårad när muren fanns där. Jag var inte rädd, för jag hade ingenting att förlora eftersom jag aldrig såg till att ha någonting på riktigt. Jag glömde bort hur det kunde kännas att släppa taget, hoppa från kanten och våga.

Sen helt plötsligt hände någonting. Den 20 december, en ruggig vinterkväll, mitt hjärta var nog ungefär lika kallt som snön som låg på marken. Det är svårt att riktigt sätta lilla fingret på vad som egentligen hände i mig då, men just då var det någonting. Ett litet, litet glödande pirr väcktes. Jag kunde inte sluta titta på dig på hela kvällen, och allt eftersom timmarna gick så längtade och önskade jag mer än någonsin att jag skulle få komma en centimeter närmre dig och känna din värme. och en till. och en till. och en till. Jag fick för mig att du såg på mig med längtande ögon du också, men jag försökte slå bort tanken. Du var utanför min karta över rätt och fel. Det var bara fel. Men ändå, jag kunde inte sluta önska lite smått.

Redan den kvällen, hade du börjat hacka dig in i min mur. Jag kände hur fasaden började krackelera och smågrus studsade i marken. Det är nästan ännu svårare att försöka sätta fingret på vad som egentligen hände i min kropp när vi väl låg där, alldeles tätt intill, jag med dina andetag i mitt hår. När jag försöker tänka tillbaka på det suger det till i maggropen och ett leende dansar över mina läppar, okontrollerbart. Att något som var så fel, kunde kännas så jävla rätt.

Idag har jag ingen mur. Eller, kanske en liten, liten låg mur. Som man med möda kan kliva över om man har långa ben, precis som du har. Dina fina ben. Du har slagit mig med häpnad, tagit dig in fast jag hade hängt på alla lås jag någonsin ägt på porten.

Jag är så jävla rädd, vettskrämd. Som ett vilset rådjurskid med pickande hjärta. Innan hade jag ingenting att förlora, nu har jag allt. Mitt hjärta ligger i dina händer. Jag hoppas och önskar att jag en dag, inte ens kan se ett spår av den där muren. Att där istället finns en välupptrampad stig, med avtryck efter dina fötter som vandrat obehindrat in. Vi är inte där än, men vi kan komma dit. Om vi vill. Vi kan klara vad som helst tillsammans, bara vi har viljan.

Jag kan inte lova dig att jag alltid kommer att vandra vid din sida, men jag kan lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska vara vi. För att vi ska älska som vi gör idag. Du är det vackraste, finaste, bästa jag vet. Du har fått hela min värld att ramla lite på sned, som en tavla som hänger lite snett. Jag tycker det är vackrare så.