no one laughs at god in a war

Det var en lördagkväll, vi dansade tills våra fötter värkte och skrattade tills vi vek oss dubbla som små inslagna paket på de fortfarande sommarvarma trottoarerna. Rödvinet blommade på mina kinder och allt var som vanligt. En vanlig lyckokväll med finfina vänner och fina pojkar så långt ögat kunde nå. Och hur många fina pojkar jag än tittade på den kvällen, så fanns det fortfarande bara en pojke i hela vida världen som en gång satt mitt fladdrande tonårshjärta i brand. Stora, senapsgula lågor. Men den elden brann inte för alltid, den dog som det mesta här i världen. Men, glöden fanns ändå kvar där och pyste och fräste. Så även om jag tittade lite extra länge i ögonen på finfina pojkar med lockiga hår och snea leenden så visste jag, att de skulle inte tända någon eld. Jag skulle inte tillåta dem, att komma så svindlande nära att de skulle kunna fumla med tändstickorna.

Jag dansade ut i natten, och hem till eldpojken. För han hade alltid en tendens, att få den där glöden att spraka lite extra. Vi doftade i halsgropar, smakade på förbjudna läppar och låg hud mot hud i nystrukna lakan. Och plötsligt, någonstans i gatlyktornas sken och bland blinkande ögon så insåg jag att pojken som satte mitt hjärta alldeles fasansfullt mycket i brand, inte längre fanns. Hur mycket jag än försökte leta där i det dunkla sovrummet kunde jag inte hitta honom. Jag lyfte på kuddar, letade under lakan. Ingenstans fanns han. Där bredvid mig i sängen låg istället någon helt annan och tittade mig i ögonen. En blick jag inte kände till, två ögon som sa mig absolut ingenting. Tomt. Den där glöden som hade levt så länge där inne i mitt ivrigt pickande tonårshjärta, dog på en sekund. Det enda som blev kvar var en liten, liten hög av grå aska. Aldrig hade jag någonsin kunnat föreställa mig den lördagmorgonen när jag klev upp ur min säng, att eldpojken skulle dö den dagen. När jag den natten somnade med en främlings arm runt min midja, gjorde det så fruktansvärt ont. Det gjorde ont i hela kroppen. Pojken med elden var för alltid borta. Den enda som någonsin krupit under min hud och rört vid mina hjärtslag, fanns inte mer.

Tonårspojkar är något alldeles speciellt. Fjuniga hakor och bubbliga skratt som har en tendens att på något finurligt vis alltid få hjärtat att slå en himlans massa extraslag. Och en tendens att få en tonårsflicka att falla sådär jättehårt. Så hårt att skrapsåriga lår och blåslagna knän aldrig orkar resa sig igen. Så hårt att hjärtat sprängs i tusentals bitar så det blir ett evighetspussel att laga även om man har Karlssons klister. Ja, de är verkligen något alldeles, alldeles speciellt. Men hur är såna där riktiga pojkar? Pojkar med riktigt skägg och stadiga händer. Hur är det att somna i en trygg famn och lyssna till dova hjärtslag med fingrarna lekandes på en hårig bröstkorg? Det är något jag vill veta. Det ska jag ta reda på, om sisådär ett år. För då är jag alldeles precis lagom mogen för det. Precis som den perfekta avocadon.
Godnatt.