and your smell lingers on my skin

En helt fantastisk dag. Oh, vad livet känns levande ibland.

Jag började dagen med att inhandla frukost med tre finfina vänner, och sedan sätta oss på filtar i Gapskrattet och äta i den strålande solen. De tre vännerna blev fler vänner, allt eftersom fler kom och anslöt sig till våran lilla frukostdate där i det gröna. Då mådde jag riktigt bra. Trots trassligt hår och lite smått dunkande huvud efter gårdagen, satt jag mest och log hela tiden.

Ungefär en timme och några mätta magar senare tog jag med mig Egon och åkte på vår vanliga roadtrip till Mjölby. Jag jobbade och slet bland strips och bigmacs så att svetten lackade, för tusan vad varmt det var idag. Folket strömmade in och jag sålde sundaes och flurrys som aldrig förr. Egon stod lydigt ute och väntade på mig på den soliga parkeringen.
Efter några timmars slit var jag helt slut, svettig och glad över att ha avklarat ännu en dag på jobbet.

Egentligen skulle vi gått ut och ätit massa middag på något flashigt ställe i Vadstena idag, och firat fina mami på hennes dag. Men istället blev det färsk lax och massa gottigt i det gröna hemma, vilket jag och min trötta kropp inte hängde läpp för.
Och precis som väntat, slocknade jag i soffan ungefär tio minuter efter att jag stoppat i mig massa lax. Sedan snusade jag i två timmar, innan jag vaknade till liv igen. Och oj vad välbehövlig den där lilla tuppluren var!

Sedan hade mami och papi hyrt Die Welle, jag hade i och för sig redan sett den, men hade faktiskt ingenting emot att se den igen. Vi åt massa glass och umgicks, tusan vad bra de är mina fina föräldrar alltså. Jag skulle vilja krama dem så mycket och så hårt att jag inte skulle ha någon ork kvar. Pussa på dem tills mina läppar blir helt svullna och ömma så jag måste sluta. Finfina mams och paps.
Efter att ha tittat igenom halv filmen, så bestämde jag mig faktiskt för att gå och hälsa på mormor och morfar lite. Så jag tog på mig badkläder och vandrade barfota de hundra meterna ned till sjön med knastrande grus under mina nakna fötter. Mormor och morfar är också helt knasigt bra också förresten. När jag myst med dem en stund, gick jag ut på bryggan, och just då ville jag bara trycka på paus i min livsfilm, stå kvar i just den stunden så länge jag kunde förmå. Där stod jag, med handduken över axlarna och den sträva bryggan under fotsulorna, och levde. Jag levde så himla, himla mycket. Sjön låg helt spegelblank, solen gav ett alldeles speciellt sken över trädtopparna och fiskarna slog emot vattenytan. Det hördes avlägsna skratt och skålar från altaner en bit bort, fågelkvitter och kluckande vatten emot bryggor och fåriga ekor. Och mitt i allt det där, stod jag och smålog.

Jag kunde inte trycka på paus, för jag har inte riktigt hittat den lilla finurliga knappen än. Jag jobbar på det. Men trots att det var för en kvart sen som jag kände så livet nära inpå bland vasstrån och svalkande vatten, så ligger jag fortfarande här och småler.