Vi lever i en film

När jag satt i bilen så bara svischade kossorna förbi. Jag passerade gröna ängar och dammar fyllda av grodyngel. Ivriga, med den svarta lilla svansen frenetiskt viftande i det grumliga vattnet. Jag passerade hus, röda och vita, gula och bruna. Hårda, en del med sönderfallande fasader och andra med plank så nymålat att den fräna doften av målarfärg trängde sig in i bilen och nådde mina näsborrar. Jag såg rangliga flickor på rosa små cyklar utan stödhjul svischa förbi och humlor surrandes från blomma till blomma. Världen är så levande, hela tiden överallt. Varenda litet grodyngel, eller varenda liten lycklig tandlös flicka, har ett alldeles eget liv. Ett liv där den svarta lilla pricken är centrum bland alla miljarder andra, och den där flickan med det morotsfärgade håret och pigga ögonen är huvudpersonen i sin alldeles egna film.

Jag har huvudrollen i min film, filmen om mig. Jag vill ju självklart ha en film med ett lyckligt slut, en film som innehåller massa romantik och har en ond och en god sida. Den goda sidan ska alltid vinna. Det är min sida. Jag vill att det ska finnas massor med dåliga skämt, men däribland dem ska även något som faktiskt är roligt få folk att dra på smilbanden på riktigt. Jag vill att det ska regna mycket, och då ska alla mina vänner knacka på min dörr, dyngsura och kolsyrelyckliga med en cheescake under armen och en flaska rödvin under den andra. Sedan ska vi sitta på en filt i mitt vardagsrum och ha picknick med tända ljus, och prata om drömmar och skostorlekar.

Jag tror det blir en bra film faktiskt, skulle jag själv se den i filmhyllan i videoaffären skulle jag definivt hyra den. Poppa en stor skål med popcorn, och titta igenom den så många gånger så jag till slut kan alla repliker utantill.

Ja, det är så det känns, att just nu är livet den där perfekta filmen. Jag undrar hur den surrande humlans film är just idag? Eller, hur kvinnan med den ludna hakan och gråsprängda håret som sitter i kassan på Coop, känner sig idag? Vill hon bara att hennes film ska fortsätta, eller vill hon kanske mest bara trycka ut skivan ur dvdspelaren eller lämna den dunkla biosalongen? Det är så olika, ibland har jag bara velat stänga av min film. Trycka på den ilsket röda ikonen på dvd-spelaren och inte playa igen förrän alla skådespelare vilat ut sig.

Så ibland trycker jag av den. Det blir tyst och skönt, men den tystnaden kan man inte befinna sig i hur länge som helst heller. Det krävs lite bakgrundsmusik i filmen också. Även om det ibland är sorgsen musik som försiktigt viskas ut ur tv:ns högtalare, så vet jag alltid att det inom en kort tid kommer spelas lycklig musik igen, för det är så filmer fungerar. Och det är det som är det charmiga med dem, att även de dagar musiken är dyster och allting gråare än cement, så finns vetskapen om glatt musikspel och sprudlande färger där i bakhuvudet. Det är det, som gör livet så svindlande fantastiskt.