tungspets

jaaa! internet hemma fungerar, hurra! efter några samtal till tyskland och papi, förflyttning av kablar hit och kablar dit, så verkar äntligen det hända något i burken. puh! det känns lite skönt att kunna få lite kontakt med omvärlden ändå.

när växte vi ifrån varandra? vilken månad, vilken vecka, vilken dag, vilken minut blev vi så olika? vi har nog egentligen alltid varit de mest olika människorna som vandrat i ett par skor, eller barfota också för den delen. jag har liksom alltid hamnat lite i skuggan av dig, du är äldre, sötare, roligare att prata med, tjejigare, mer modemedveten och allt sånt där som hör till. jag har mer varit den där nördiga tjejen, inte särskilt söt, nästan lite nördig med allt läsande och skrivande, inte särskilt haj på mode och andra tjejiga saker. jag känner mig manlig i din närhet, och jag blir faktiskt full i skratt när jag skriver det. för många tycker säkert att jag är jättetjejig, men när jag är med dig känner jag mig helt tvärtom.

jag har hatat dig så innerligt vissa stunder, så mycket att jag velat stoppa ditt huvud i en köttkvarn och sen mata gamarna med slamsorna från din tankestation. men samtidigt finns det knappt någon som jag älskat så mycket som dig, det finns ju trots allt ingen i hela vida världen som du. ingen annan höll min hand när jag var fem år och livrädd för spökena under vår våningssäng som egentligen bara existerade i min fantasi. listan på allt du gjort för mig, som jag älskar dig så djupt och svindlande mycket för, kan göras lång. men det räcker egentligen med att våra blåa ögon möts för en sekund eller två, och det säger allt. på mindre än en hundradels sekund rabblas händelser utförda under 19 långa år upp, och vi ler i samförstånd.

men ibland, älskade fina syster, så når jag dig verkligen inte. allt blir så svårt och fel. mina ivriga taggar vänder sig utåt och sticks. hårt. fastän mitt hjärta försöker slå sig ut genom bröstkorgen med tors stora hammare och skriker sig hest för motsatsen. ibland vet jag inte vad som händer, jag tror att jag någonstans inte orkar. hur mycket jag än vill. ibland räcker inte kärlek, som du en gång sa. ibland krävs det pigga ögon, sjungande ådror och lemmar sprudlande av energi. och vissa dagar, så har jag inte det. jag vill så mycket att du ska förstå mig, fast det är så svårt. för du lyssnar på mig på fel sätt.

men jag älskar dig, hundra varv runt jorden och tillbaka igen. och sen vips in i en liten grottgrop.

jag ville starta på noll. öppna en helt ny fin liten anteckningsbok, med en fin blå pärm. frasiga sidor och svagt grå linjer. inga bokstäver eller ord, bara tomma sidor som frasar under fingrarna. så jag klippte av mig mitt hår. jag stod där hemma och tittade mig i spegeln, och jag tänkte att nu eller aldrig. jag tog bara saxen och började klippa. hårtesarna föll som mörlbruna höstlöv rakt ner i soptunnan. till slut var det inte jättemycket hår kvar. och det som var kvar, slingades blondt. och ska slingas lite till ändå, för fortfarande spelar jag i samma liga som kycklingarna här på gården intill. men jag inhandlade ett silverschampoo idag, och ska slinga lite mer imorgon så blir det nog finfint. en helt ny emma, stiger in i det helt nya livet.