Sockerkakssmet

Det är tur att jag inte är långsint. Just nu känner jag att det värsta runnit av mig. Jag önskar bara mest av allt att jag kan lita på dig igen, men just nu går det inte riktigt. Jag jobbar på det. Det var väl kanske bäst såhär egentligen, eller bäst och bäst vet jag inte, men tur att det hände kanske man ska säga. För, jag fick inse att vi två, jag och han, kanske inte riktigt passade ihop, det räckte liksom inte ända fram. Och min och As vänskap fick sig en törn, ett prov att gå igenom. Alla gör misstag, det vet jag också. Bara det att vissa gör ondare än andra. Och detta är ett av de ondaste misstagen jag någonsin genomlidit. Faktiskt. Men det är egentligen bara att bita ihop, för saker och ting kan ju bara bli bättre och bättre nu. Ljus framtid gillar jag. Det enda som egentligen nu allt bygger sig upp kring, är det där ettriga svidandet; hur ska jag kunna veta att du aldrig gör det igen och igen och igen? Jag trodde redan från början att du aldrig skulle göra så mot mig, inte en chans i världen. Skulle någon säga det till mig skulle jag tro att det var ett skämt "Inte hon nej, hon gör inte sådant. Och absolut inte mot mig! Jag känner väl henne." Men som sagt, alla gör fel. Jag har också felat många gånger. Och sårat många andra, så jag vet hur det är att nu både befinna sig i min sits, men också i din eller eran eller vem det nu är mer jag talar till. Och då vill jag inte ni ska tycka att jag är en sur hagga, för jag behöver faktiskt lite tid att slicka mina sår. Först när den där kliande sårskorpan börjar uppkomma på huden, är jag redo att ge mig in i matchen igen. Men än så länge är det faktiskt ett köttigt sår, och det måste läka. Så ge mig bara lite tid, så ska jag sedan ge er den tid du eller ni vill ha för att lösa allting. Men just nu, behöver jag bara lite mig. Lite emma, lite hultsfredskärlek med min mus och annat som får mig på andra tankar. Lite glada saker, som får sår att läka lite bättre. Allt det där fina kommer vara mina plåster för ett tag, ligga där över såret och vaka. Så snälla ni, döm mig inte mer nu. Nu ska jag krypa till kojs, det är helt dött i hela huset känns det som. Ida däckade i soffan förut, och har sedan dess sovit som en stock. Maja är på Malta, Hannah hos Becca och Mamma och Pappa i Österrike. Och här är jag, någonstans i sockerkakssmeten vandrar jag omkring i den trögflytande tillvaron. Så istället för att sitta ensam och fundera tills det växer ut knoppar ur skallen ska jag försöka sova lite så jag hinner med allt jag ska imorgon. Natti!