så nära får ingen gå

och cementklumpen i mellangärdet bara infann sig där. som om det vore den mest naturliga saken i världen att den skulle ligga där och tynga ner hela mitt inre, hela jävla jag. jag undrar om den kommer att försvinna snart? jag vill att den ska det, för jag är ingen tyngdlyftare, och kommer inte orka att bära den helt ensam. faaaaan. jag hatar att jag alltid är så blåögd och naiv. vad fan trodde jag egentligen?

och älskade A, jag förstår dig mer än någonting annat. och jag älskar dig så att jag vill sprängas i tusentals bitar och sedan försiktigt limma ihop alla igen. tänk inte mer. det som gör så jävla ont är något annat, det är det faktumet att jag hela tiden har blivit intalad att han verkligen tyckte om mig. och hans bästa vän sa till mig en gång "Nu hoppas jag verkligen inte att du sårar honom den här gången, kan du lova mig det? Han är så jävla kär i dig, det kan jag lova." Men var det aldrig någon av er som tänkte på att jag också har känslor? du ber mig att inte såra honom igen, sen spelar ingenting annat någon roll. mina känslor kan också bli utrivna som långa nystan ur huden, slängas på den grusiga asfalten och trampas på. men inte fan tänkte ni på det. detär DET som gör ont. att bli lovordad himmel och hav, och sedan när jag öppnar mina ögon är det enda jag ser en grumlig liten vattenpöl. just nu är det enda jag känner den där tunga jävla cementklumpen. och hur allting bara svider inombords, för att du är så fruktansvärt jävla feg och inte ens svarar på mitt sista sms. just nu är jag så jävla glad att jag slipper se dig mer i skolan varenda dag. för mer falskhet och räsvpel orkar jag inte med. du kan dra åt helvete. och jag förstärker alla mina meningar med svordomar, till ingen nytta alls egentligen.

Nu ska jag ägna kvällen åt att titta på film och mysa med världens bästa ida, sen är det sista jobbdagen innan Hultsfredsfestivalen imorgon, jippi :)