Det finns något i denna värld som jag hatar. Det är något som bara förstör, trasar sönder och sårar. Tränger sig in som en ovälkommen gäst i människors liv och vägrar att gå. Idag har den gästen nått mig, och du är inte välkommen cancer.
Du för inte med dig något bra, allt blir bara trasigt och smärtsamt. Livets mållinje kommer allt närmre medan den nu mycket kortare slutsträckan istället blir fruktansvärt tung och svart. Jag blir arg att du finns, cancer, och jag blir arg för att vi inte hittat något sätt att göra oss av med dig ordentligt. Jag blir ledsen för att de allra mest färgglada människorna gör du genomskinligt grå och du skapar ihåliga, slokande silhuetter ensamma kvar. Du bara tar och aldrig någonsin ger. Du är hemsk och jag hatar att du blivit en gäst i mitt hem, men ännu mer hatar jag min handfallenhet inför dig och allt du orsakar. Jag kan bara stå vid sidan av och se dig förstöra, oförmögen att stoppa dig.
Det är tungt när man får reda på att någon i ens närhet har dig, cancer, flåsandes i nacken. Att du redan tagit dig alldeles för stora friheter och skapat en sådan röra innanför hud och vävnader att det inte finns något vi kan göra. Det gör ont, och jag hatar dig ännu mer, cancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar