Alldeles jättesnart

Nu är det bara rysligt få dagar kvar tills jag står där i min vita klänning och skriker mig hes. Med studentmössan i handen och friheten under fötterna. Tiden bara rinner iväg, som pyttesmå sandkorn i ett gigantiskt timglas. Jag längtar så jag spricker efter att få springa ut ur skolan, och att aldrig mer behöva gå in där igen om jag inte vill. Samtidigt är det också det faktumet som skrämmer mig mest, att inte längre ha tryggheten att stiga upp på morgonen och veta att jag ska till skolan. Följa mitt schema, skratta med alla knasiga kompisar och äta fruktansvärd skolmat. Hela mitt liv, ända sedan jag var sex år gammal har mitt liv anpassats till och kretsat kring den där skolan. Så jag får se hur jag kommer klara mig nu... Som tur är så åker jag och Anna bort i oktober, så jag behöver inte oroa mig mer än i några månader förrän jag har ett schema att följa igen. Därefter får vi se vad som händer. Den dagen, det problemet försöker jag tänka. Fast det svider lite innanför bröstet av oro, men det låtsas jag inte om.

I helgen var jag och Bea i Göteborg! Roligaste, knasigaste, knäppaste, snurrigaste, härligaste mest underbara helgen på jättejättelänge. Tyvärr fick jag precis reda på att jag glömde mina balskor där.. Hm. Jag hoppas på att Malin kan skicka dem till mig så jag slipper gå barfota upp för röda mattan.

Jag träffade min själsfrände i Slottskogen när vi grillade. Han hette Putte. Han gillar vinmarinerad rostbiff, grillpotatissallad, tortillachips och grovt bröd. Han är en söt prick.

Förfesten började redan i Borås!

Malin kissade i glas och vi var fulla som kastruller.

Jon och jag gick på lina i Slottsskogen. Jag var mest sämst hela tiden.