Besök av herr Kärlek och fjäderlätta fingerlekar

Nu tror jag att våren är här på riktigt. Tussilago-blommorna trängs i dikena och det luktar vår. Jag tycker faktiskt det, att det luktar vår. Det liksom luktar gräs, vatten och sen en liten gnutta, eller ganska stor gnutta, pirr. Jag älskar det. Livet känns för en gångs skulle lekande lätt, dagarna flyter på och jag liksom bara följer med. Jag sitter på min egenbyggda lilla flotte och bara flyter med. Den är ranglig, skev och ganska ful, men den flyter ändå.

Jag har konstaterat någonting också. Att för en del, så är våren som jag just nu upplever den. Kittlande underbar, man vill bara ställa sig på en stor äng och skrika av lättnad. Lättnad av att det inte längre gör så ont att gå upp på morgonen, att det inte längre är lika tungt att andas. Luften är lätt och virvlar runt i lungorna. Därför vill jag skrika och känna att jag lever. Och sen utmattad bara handlöst falla bakåt, i gräset. Och ligga där, ligga och titta på flygplan som åker hit och dit. Ligga där, bland nyckelpigor och fjärilar, oberoende av allt. Åh så fantastiskt.

Men för andra, så är våren som ett stort isblock som slängs i ansiktet på en. Hårt och skoningslöst. Och små, små loppor som följer dig vart du än går, och kliar och svider. Det liksom nästan kryper in under skinnet. Och man vill bara att allt ska släppa. Slippa bära på det där förbannade isblocket och att de envisa lopporna ska lämna en ifred. Men inte fan gör de det. Och det är det som är så orättvist.

Om man precis i det ögonblicket isblocket släpps ovanifrån vänder blicken uppåt, så ser man vem det är som släpper blocket. Om man skulle vara vaken den natten innan hela kroppen och själen svider och kliar, så skule man se vem det var som öppnade den lilla glasburken och släppte ut lopporna i sängen. Jag har tittat. Och alla som befinner sig där, har också gjort det. Och alla vi vet, vem som orsakar den förbanade smärtan. Det är herr Kärlek.

Och herr Kärlek kommer alltid på våren, då han antingen lockar folk in i fjäderlätta fingerlekar eller släpper is. Det är det han gör, försätter människor i svindlande lycka, eller fasansfull olycka. Han är svart eller vit, han har aldrig klätt i grånyanser. Och jag tror inte han kommer klä sig i någon grå cardigan bara för att testa, sådan är han inte. Men ibland, önskar jag att han var det. Att han bara kunde sitta på ett flygplan och hälla utt smält is, i fina fina små droppar, som knappt skulle märkas. Att bara vara mittemellan mellanmjölk. För de som han smittar ner med loppor, de har verkligen ont. Sådär ont i själen att man bara vill vända ut och in på sig själv och springa ett maratonlopp tills kroppen går i bitar. Men det funkar inte så. Istället måste man sitta och klia på de små röda hudpluttarna tills lopporna till slut gradvis ger sig av. Och bära på isblocket till det till slut smälter bort. Man har liksom inget val.

Och ibland, hatar jag att inte ha något val.