Jag vaknade för en liten stund sen, och klockan är halv åtta på kvällen. Hela min kropp är som en otörstlig klump av trötthet. Jag bara vill sova och sova. Det spelar ingen roll om klockan är halv två och jag sitter på en medialektion eller om klockan är kvart över tolv och jag ligger nergosad i min säng. Tröttheten lurar bakom ögonlocken lika mycket ändå. Jag måste på något sätt försöka bekämpa den luringen.
Nu är äntligen Kliché klarskriven och redigerad och hela baletten. Det är så himla skönt, för alltid blir det massa konflikter och hängande läppar inom gruppen. Så nu är det över för denna gången. Eller, för alltid egentligen. I alla fall för vår grupp, vi har nu producerat vår allra sista Kliché-tidning tillsammans. En gnutta sorgligt ändå. Vi har haft väldigt kul under tiden ändå, speciellt under förra numret. När vi satt, sprang, sov, åt, skrattade, skrek och var helt knasiga i skolan ända fram till klockan tio varje kväll en hel vecka i sträck. Just då, och precis efteråt var kroppen och själen så otroligt trötta, precis som jag känner mig idag, men det är ett sånt där minne jag har vikt ihop och stoppat ner i min fina ask med minnen. För det var faktiskt otroligt härligt. Vi levde.
Jag lever nu också. Väldigt mycket tror jag. Och jag tycker rysligt mycket om smaken av din tunga, men det vågar jag inte erkänna, inte ens för mig själv.
Avslutningsvis, tycker jag att alla borde lyssna på Xavier Rudd's låt "My missing", den är så fin att de blonda små hårstråna på mina armar ställer sig i givakt. Jag skulle vilja somna till hans hesa röst, och din stadiga arm runt min midja. Men inte inatt, för nu ska jag till Agnes. Och hennes arm kanske inte är lika fast, men jag älskar den ändå. För det är ju du Agnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar